799 Wye—Wyndham 800 i Balliol college samt 1361 kyrkoherde i Fil-lingham och 1374 i Lutterworth i Leicester. W., som blev teol. dr i Oxford med rätt att föreläsa i teologi, började 1376 sin bana som kyrkoreformator. Genom studier i bibeln hade han övertygats om kyrkans förfall och om nödvändigheten att återuppliva den apostoliska tidens enkelhet. Hans åsikter hälsades med glädje av de kretsar inom parlamentet, som med ovilja sågo påvens ekonomiska krav på engelska kyrkan. Under lordernas skydd utvecklade W. en livlig föredrags- och skrift-ställarverksamhet i syfte att bekämpa kyrkans världsliga anspråk. Den ovilja, som han härigenom ådrog sig från prästerskapets och de förmögna munkordnarnas sida, ledde till att påven 1377 fördömde 18 ur hans skrifter hämtade satser och påbjöd, att han skulle förhöras. Tiggarmunkarna och Londons bor-gerskap ställde sig däremot öppet på hans sida. Ju mer striden växte, desto mer fördjupades W:s religiösa åskådning. I »De veritate sacrae scripturae» framställde han bibeln som en Guds lag, och i »De ecclesia» hävdade han, att den sanna kyrkans överhuvud vore Kristus och ej påven. Denne finge gärna framträda som kyrkans yttre överhuvud men utan världslig makt. All sådan skulle handhavas av konungen, vilket särskilt utvecklades i »De officio regis». När W. på detta sätt bekämpade hela kyrkosystemet, övergingo tiggarmunkarna till hans motståndare. 1380 började han översätta bibeln från Vulgata till folkspråket och utsända predikanter bland folket. När han 1381 uppträdde mot den romerska transubstantia-tionsläran, lät den engelska hierarkien förklara några av hans lärosatser som kätterska. Han anklagades för att ha medverkat till bondeupproret s. å. och inkallades inför en synod 1382. Tack vare mäktiga vänner vid hovet och i parlamentet utsattes han ej för personlig förföljelse. Efter sin död förklarades han som kättare av kyrkomötet i Konstanz 1415, och hans ben brändes 1428. — W:s åsikter vunno vidsträckt spridning ej blott i England, där anhängarna kallades lollarder (se d. o.), utan även i Böhmen, där de påverkade Hus (se d. o.). W. är den ende, som med full rätt kan kallas för reformationens förelöpare. — Sedan 1882 utger Wyclif society hans skrifter (26 bd till 1922). Biogr. av H. B. Workman (2 bd, 1926). Hg Pl. Wye [mai], flod i Storbritannien, upprinner på Plinlimmon i mell. Wales och utmynnar i Severns estuarium nedanför Chepstow; längd 209 km. W:s dal är berömd för sin skönhet. VyeTla, dets. som viyella (se d. o.). Wykeham [coi'k»m], William of, engelsk biskop och statsman (1324—1404), kaplan hos Edvard III 1347, bevarare av privy seal 1364, storsigillbevarare (lordkansler) 1367 och biskop i Winchester s. å. Efter flera motgångar blev han ånyo storsigillbevarare (1389 —91) och arbetade därunder för en konstitutionell riksstyrelse. Duglig och nitisk som stiftschef, ledde han det kyrkligt-konservativa partiets kamp mot Wycliffe (rättegången 1377 —78). Livligt intresserad för undervisningsväsendet, stiftade och donerade han New college i Oxford (på 1380-talet) samt den stora skolan i Winchester. — Biogr. av G. H. Mo-berly (2:a uppl. 1893). Hg Pl. Wyld [coäild], Henry Cecil, engelsk språkforskare (f. 1870), prof, i engelska språket i Liverpool 1904—20, i Oxford sedan 1920, har gjort sig bemärkt som fonetiker, språkhistoriker, metriker och lexikograf. Skr. bl. a.: »The historical study of the mother tongue» (1906), »The growth of english» (1907), »Place-names of Lancashire» (1911), »A short history of english» (1914), »History of modern col-loquial english» (1920), »Studies in english rhymes» (1923) och »The universal english dictionary» (1932). E. E-l. Wylie [waiTi], Elinor Hoyt, amerikansk författarinna (1887—1928), g. m. W. R. Benét (se d. o., suppl.), skrev lyriska romaner men särskilt dikter (»Collected poems», utg. av Benét 1932), originella och med fast, virtuos form. R-n B. Wü'lker, Richard, tysk anglist (1845— 1910), prof, i engelsk filologi i Leipzig från 1875, utgav bl. a. »Gescbichte der englischen Literatur von den ältesten Zeiten bis zur Ge-genwart» (1896; ny uppl., 2 bd, 1906—07) och editioner av angelsaxiska poetiska texter (»Beowulf» m. fl.) i »Bibliothek der angelsäch-sischen Poesie» (1883 ff.). Han grundade tidskr. Anglia (1877) och redigerade »Bibliothek der angelsächsischen Prosa» (1885 ff.). E. E-l. Wü'llner, Franz, tysk musiker (1832—■ 1902). Verkade som framstående musikpedagog och dirigent, bl. a. i München (1856—58 och 1864—77), skrev för kungl. musikskolan där sina bekanta »Chorübungen» och ledde de första framförandena av Wagners »Rheingold» och »Die Walküre». Från 1884 var W. chef för konservatoriet och Gürzenichkonserterna i Köln samt dirigerade flera nederrhenska musikfester. Han komponerade körverk, särskilt kyrkliga, kammarmusik m. m. H. G-t. WüTlner, L u d w i g, tysk sångare och skådespelare (f. 1858), son till F. W. Var 1884— 87 docent i germansk filologi i Münster men blev sedan sånglärare och 1889 skådespelare i Meiningen. Från 1896 vann W. under vidsträckta turnéer berömmelse såsom romanssångare, märklig mindre genom själva röstmedlen (baryton) än genom det dramatiskt intensiva föredraget. Han har framträtt även på operascenen och som violinist. I Sverige har han sedan 1907 kon-serterat flera gånger, spelade Faust vid Reinhardts gästspel i Stockholm 1915 samt framträdde där 1927 som melo-dramrecitatör i Konsertföreningen. H. G-t. Wyndham [ö>i'ndam], George, engelsk politiker (1863—1913), från 1889 led. av underhuset. 1887—91 var W. privatsekr. åt A. J. Balfour, då denne var minister för Irland. 1898—-1900 var han parlamentssekr. i krigs-ministeriet och 1900—05 minister för Irland, från 1902 med säte i kabinettet. W:s namn är särskilt förknippat med den Irish land act, som han genomdrev 1903 och som blev av stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen på Irland (se d. o., sp. 727 f.). Han hade stora litte-