Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vågdal—V ågmekanik
815
ha i vissa fall betongblock av flera hundra
tons vikt visat sig erforderliga. En annan
enkel form av v. utgöres av en rad genom
fyllning med sten försänkta, timrade
träkistor. Konstruktivt sett mera utvecklade v.
uppföras av kvadersten eller betongblock eller
sammansättas av sänkkistor av järnbetong,
vilka vanl. fyllas med betong. Dylika
sänkkistor ha i nyare v. givits betydande
dimensioner, motsv i fyllt tillstånd vikter av flera
tusen ton. Ofta anordnas i anslutning till v:s
översta del ett bröstvärn i form av en
sammanhängande mur av betong eller kvadersten.
Jfr Trälleborg, bild 1. E. W. J.
Vågdal, fys., se Vågrörelse, sp. 820 f.
Vågdämpare, påse el. kärl, varifrån olja
kan droppvis utsläppas på havsytan till
dämpande av sjöhävningen. Genom att oljan
utbreder sig i ett tunt lager, förmår vågen ej
bryta el. toppa sig utan ter sig som dyning
utan brott. ö-g.
Vågen (lat. Libra), astron., det sjunde av
zodiakens tecken samt en stjärnbild, belägen
mellan 14,3 och 15,9 tim. rektascension och 2°
och —24° deklination. V. innehåller 67
stjärnor, ljusstarkare än 6m oo. Dess ljusaste
stjärnor, a eller Zuben el-dschenula och p, äro
av storleken resp. 2,90 och 2.74. K. Lmk.
Vågfront, fys., se Vandringsvågor
och Vågrörelse, sp. 821.
Vågfälla, en av en kondensator och en
själv-induktion bestående svängningskrets, som
tillkopplas en radioapparat vid avlyssning av
avlägsna stationer, då dessa störas av en
närbelägen sändare. V. inställes för denna och
hindrar då dess vågor att påverka apparaten,
medan andra stationer med ej alltför litet
avvikande våglängd framsläppas. Sv. B-r.
Våghål, skpsb., urtagningar i spant,
bottenstockar, knäplåtar m. m. för att
ballastvatten, slagvatten (se d. o.) m. m. i fartyg
skall kunna avrinna.
Våglängd, fys., se Ljus, sp. 84,
Radioteknik, sp. 406, och Vågrörelse, sp. 821.
Vågmanomöter, Barosköp el. vanl. D
a-symèter, ett av O. von Guericke
uppfunnet instrument. V:s konstruktion grundar sig
på arkimediska principen (se d. o.),
tillämpad på luft. V. består av en vågbalans,
vars ena arm bär en liten metallvikt och
andra arm en täml. stor, ihålig glaskula, så
placerad, att balansen står horisontellt vid
normalt barometerstånd. Vid högre
barometerstånd är luften tätare än vid normalt,
viktförlusten i luften följaktligen större, och
större för den stora kulan än för den lilla
vikten, varför den senares vågarm sjunker.
Vid lägre barometerstånd är förhållandet
motsatt. V. nyttjas vid demonstrationsförsök för
att visa luftens inflytande på kroppars vikt,
varvid den ställes i en luftpumps recipient,
då vågen ger utslag vid luftförtunning. (J. T.)
Vågmekanik, en teori, som efter 1924
utvecklats ur den äldre kvantumteorien (se
d. o.). I denna rådde en viss dualism i
uppfattningen av ljusets natur. Ä ena sidan
skulle det ha vågkaraktär, vilket bevisas av
interferensfenomenen; man måste då anta,
att ljusenergien är kontinuerligt fördelad i
rummet och att dess täthet kan vara hur
liten som helst. Å andra sidan måste man,
för att förklara fenomenen vid ljusets
växel
816
verkan med materien, anta diskontinuerlig
fördelning av energien på kvanta av bestämd,
ändlig storlek; huru ljusstråluingen, även vid
lägsta intensitet, med ett kvantums hela och
odelade kraft kan träffa en partikel, t. ex. en
elektron, framgår särskilt tydligt av den
fotoelektriska effekten (se d. o.), vid vilken de
utsända elektronernas energi endast beror på
kvantas storlek, ej på ljusintensiteten.
Den kombination av våg- och
partikelegenskaper, som ljuset sålunda har enl. den äldre
kvantumteorien, tillskriver L. de Broglies
teori (1924) även materien: varje partikel i
rörelse åtföljes av ett vågsystem av t. v.
okänd art. Dessa »materievågors» våglängd
är lika med h/mv, där h är Plancks konstant,
m partikelns massa och v dess hastighet.
Enl. denna teori har man att vänta
interfe-rensfenomen även vid strålar av materiella
partiklar. Sådana upptäcktes också snart,
först av Davisson och Germer hos elektroner,
som reflekterats mot en nickelkristall, senare
även vid elektroners passage genom tunna
kristallblad. De Broglies teori utvecklades
fullständigare av Schrödinger, som för
mate-rievågorna uppställde en
differentialekvation, fullt analog med den, som gäller för
ljusvågor; de lagar, som följa ur denna
ekvation för vågsystemets och alltså även för
den därmed förbundna partikelns rörelse;
kallas v. Denna förhåller sig, genom införandet
av vågbegreppet, till den klassiska
(Newton-ska) mekaniken på samma sätt som den
fysikaliska optiken (vilken räknar med
vågföreställningen) till den geometriska, som reder
sig med antagandet om ljusets fortplantning
längs räta linjer, ljusstrålar. Liksom
den geometriska optiken är ett specialfall av
den fysikaliska och kan nyttjas, då det är
fråga om strålknippen med stora dimensioner
i förhållande till våglängden, är den klassiska
mekaniken ett specialfall av v. och gäller ej
strängt i atomernas värld, där partiklarnas
banor ej längre äro stora i förhållande till
materievågornas våglängd.
Tillämpas Schrödingers vågekvation på ett
system, bestående av en elektron, som rör sig
kring en proton, så befinnes den ha en
kontinuerlig och entydig lösning endast för vissa
bestämda värden på systemets energi; dessa
värden motsvara just de stationära banorna
i Bohrs teori (se Atom, sp. 449 ff.).
överstiger emellertid energien en viss gräns,
tillräcklig för att elektronen skall kunna helt
slita sig ut ur protonens kraftfält, så äro
däremot alla möjliga energivärden tillåtna;
en fritt rörlig elektrons energi kan anta vilka
värden som helst, den är ej »kvantlad».
Teorien har med framgång tillämpats även på
atomer med flera elektroner och på
molekyler, varvid man funnit viktiga resultat
rörande linje- och bandspektra, dessas
egenskaper hos olika isotoper av samma ämne m. m.
Trots ofullständig kännedom om
atomkärnornas byggnad har man även lyckats göra
vissa tillämpningar av v. på dessa frågor och
därigenom få större klarhet bl. a. i förloppet
vid de radioaktiva atomernas sönderfall.
I nära samband med Schrödingers v. står
den av Heisenberg något tidigare
utvecklade kvantmekaniken. Heisenberg
utgår från att man principiellt aldrig kan iakt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
