Vågdal—V ågmekanik 815 ha i vissa fall betongblock av flera hundra tons vikt visat sig erforderliga. En annan enkel form av v. utgöres av en rad genom fyllning med sten försänkta, timrade träkistor. Konstruktivt sett mera utvecklade v. uppföras av kvadersten eller betongblock eller sammansättas av sänkkistor av järnbetong, vilka vanl. fyllas med betong. Dylika sänkkistor ha i nyare v. givits betydande dimensioner, motsv i fyllt tillstånd vikter av flera tusen ton. Ofta anordnas i anslutning till v:s översta del ett bröstvärn i form av en sammanhängande mur av betong eller kvadersten. Jfr Trälleborg, bild 1. E. W. J. Vågdal, fys., se Vågrörelse, sp. 820 f. Vågdämpare, påse el. kärl, varifrån olja kan droppvis utsläppas på havsytan till dämpande av sjöhävningen. Genom att oljan utbreder sig i ett tunt lager, förmår vågen ej bryta el. toppa sig utan ter sig som dyning utan brott. ö-g. Vågen (lat. Libra), astron., det sjunde av zodiakens tecken samt en stjärnbild, belägen mellan 14,3 och 15,9 tim. rektascension och 2° och —24° deklination. V. innehåller 67 stjärnor, ljusstarkare än 6m oo. Dess ljusaste stjärnor, a eller Zuben el-dschenula och p, äro av storleken resp. 2,90 och 2.74. K. Lmk. Vågfront, fys., se Vandringsvågor och Vågrörelse, sp. 821. Vågfälla, en av en kondensator och en själv-induktion bestående svängningskrets, som tillkopplas en radioapparat vid avlyssning av avlägsna stationer, då dessa störas av en närbelägen sändare. V. inställes för denna och hindrar då dess vågor att påverka apparaten, medan andra stationer med ej alltför litet avvikande våglängd framsläppas. Sv. B-r. Våghål, skpsb., urtagningar i spant, bottenstockar, knäplåtar m. m. för att ballastvatten, slagvatten (se d. o.) m. m. i fartyg skall kunna avrinna. Våglängd, fys., se Ljus, sp. 84, Radioteknik, sp. 406, och Vågrörelse, sp. 821. Vågmanomöter, Barosköp el. vanl. D a-symèter, ett av O. von Guericke uppfunnet instrument. V:s konstruktion grundar sig på arkimediska principen (se d. o.), tillämpad på luft. V. består av en vågbalans, vars ena arm bär en liten metallvikt och andra arm en täml. stor, ihålig glaskula, så placerad, att balansen står horisontellt vid normalt barometerstånd. Vid högre barometerstånd är luften tätare än vid normalt, viktförlusten i luften följaktligen större, och större för den stora kulan än för den lilla vikten, varför den senares vågarm sjunker. Vid lägre barometerstånd är förhållandet motsatt. V. nyttjas vid demonstrationsförsök för att visa luftens inflytande på kroppars vikt, varvid den ställes i en luftpumps recipient, då vågen ger utslag vid luftförtunning. (J. T.) Vågmekanik, en teori, som efter 1924 utvecklats ur den äldre kvantumteorien (se d. o.). I denna rådde en viss dualism i uppfattningen av ljusets natur. Ä ena sidan skulle det ha vågkaraktär, vilket bevisas av interferensfenomenen; man måste då anta, att ljusenergien är kontinuerligt fördelad i rummet och att dess täthet kan vara hur liten som helst. Å andra sidan måste man, för att förklara fenomenen vid ljusets växel 816 verkan med materien, anta diskontinuerlig fördelning av energien på kvanta av bestämd, ändlig storlek; huru ljusstråluingen, även vid lägsta intensitet, med ett kvantums hela och odelade kraft kan träffa en partikel, t. ex. en elektron, framgår särskilt tydligt av den fotoelektriska effekten (se d. o.), vid vilken de utsända elektronernas energi endast beror på kvantas storlek, ej på ljusintensiteten. Den kombination av våg- och partikelegenskaper, som ljuset sålunda har enl. den äldre kvantumteorien, tillskriver L. de Broglies teori (1924) även materien: varje partikel i rörelse åtföljes av ett vågsystem av t. v. okänd art. Dessa »materievågors» våglängd är lika med h/mv, där h är Plancks konstant, m partikelns massa och v dess hastighet. Enl. denna teori har man att vänta interfe-rensfenomen även vid strålar av materiella partiklar. Sådana upptäcktes också snart, först av Davisson och Germer hos elektroner, som reflekterats mot en nickelkristall, senare även vid elektroners passage genom tunna kristallblad. De Broglies teori utvecklades fullständigare av Schrödinger, som för mate-rievågorna uppställde en differentialekvation, fullt analog med den, som gäller för ljusvågor; de lagar, som följa ur denna ekvation för vågsystemets och alltså även för den därmed förbundna partikelns rörelse; kallas v. Denna förhåller sig, genom införandet av vågbegreppet, till den klassiska (Newton-ska) mekaniken på samma sätt som den fysikaliska optiken (vilken räknar med vågföreställningen) till den geometriska, som reder sig med antagandet om ljusets fortplantning längs räta linjer, ljusstrålar. Liksom den geometriska optiken är ett specialfall av den fysikaliska och kan nyttjas, då det är fråga om strålknippen med stora dimensioner i förhållande till våglängden, är den klassiska mekaniken ett specialfall av v. och gäller ej strängt i atomernas värld, där partiklarnas banor ej längre äro stora i förhållande till materievågornas våglängd. Tillämpas Schrödingers vågekvation på ett system, bestående av en elektron, som rör sig kring en proton, så befinnes den ha en kontinuerlig och entydig lösning endast för vissa bestämda värden på systemets energi; dessa värden motsvara just de stationära banorna i Bohrs teori (se Atom, sp. 449 ff.). överstiger emellertid energien en viss gräns, tillräcklig för att elektronen skall kunna helt slita sig ut ur protonens kraftfält, så äro däremot alla möjliga energivärden tillåtna; en fritt rörlig elektrons energi kan anta vilka värden som helst, den är ej »kvantlad». Teorien har med framgång tillämpats även på atomer med flera elektroner och på molekyler, varvid man funnit viktiga resultat rörande linje- och bandspektra, dessas egenskaper hos olika isotoper av samma ämne m. m. Trots ofullständig kännedom om atomkärnornas byggnad har man även lyckats göra vissa tillämpningar av v. på dessa frågor och därigenom få större klarhet bl. a. i förloppet vid de radioaktiva atomernas sönderfall. I nära samband med Schrödingers v. står den av Heisenberg något tidigare utvecklade kvantmekaniken. Heisenberg utgår från att man principiellt aldrig kan iakt-