Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vågpenningar—Vågrörelse
817
taga t. ex. en elektrons läge i ett givet
ögonblick i dess bana kring en atomkärna;
dessa begrepp böra därför ej ingå i
teorien. Vad man kan iakttaga är de utsända
spektrallinjernas våglängd, atomernas energi
i olika tillstånd m. m. Av sådana direkt
mätbara storheter uppbygger Heisenberg ett
schema, en »matris», och utvecklar vissa
räkneregler för dessa matriser; bl. a. kan nämnas,
att den kommutativa lagen ej gäller, utan
produkten av två faktorer antar ett annat
värde, om faktorernas ordningsföljd omkastas.
Schrödinger har senare visat, att den ur
räknereglerna för matriser härledda
kvantmekaniken i allt väsentligt, trots den helt
avvikande utgångspunkten, överensstämmer med
v.; då den senares matematiska apparat är
enklare, brukas den mest.
Engelsmannen Dirac har i en teori
sammanfört kvantumteoriens åskådningar med
relativitetsteoriens. Han fann därvid bl. a.,
att det utom den välkända negativt laddade
elektronen måste finnas en positivt laddad
med i övrigt samma egenskaper. Upptäckten
av en sådan partikel med hjälp av C. T. R.
Wil-sons metod (amerikanen C. D. Anderson 1932)
var en lysande framgång för Diracs teori.
En viktig sats är Heisenbergs
»osäkerhets-relation», som anger en principiell gräns för
den största noggrannhet man kan uppnå vid
mätningar (att man av tekniska skäl ej på
långt när kan närma sig denna gräns hör ej
hit). Man kan näml, ej observera ett fenomen
utan att störa fenomenet genom själva
observationen. Vill man i ett mikroskop iakttaga
en partikel, så måste man belysa den; den
skulle då ej synas, om den ej påverkade det
infallande ljusknippet på något sätt och
därvid i sin tur påverkades av detta. Ur sådana
betraktelser härleder Heisenberg, att
produkten av osäkerheten i läge och i rörelsemängd
för en partikel minst är lika med Plancks
konstant. Ju noggrannare man vill
bestämma läget, desto större fel måste man därför
medge vid mätning av rörelsemängden (och
därmed av hastigheten). En noggrann
bestämning av hastigheten åter medför ett stort
fel i lägesbestämningen. Denna
osäkerhetsre-lation motsvaras inom v. av det faktum, att
den våggrupp, som är samordnad med en
partikel (t. ex. en elektron) är oskarpt
begränsad. Enl. Borns tolkning är elektronen
punkt-formig, men man kan vänta sig att påträffa
den var som helst inom våggruppen;
sannolikheten, att den finns i en viss punkt, kan
antas vara proportionell mot kvadraten på
vågfunktionen i punkten. (På samma sätt är
vid ljusvågor sannolikheten att påträffa ett
kvantum i en viss punkt proportionell mot
ljusstyrkan i samma punkt, alltså mot
kvadraten på ljusvågornas amplitud.) Vill man nu
konstruera en mycket skarpt begränsad
våggrupp, är detta möjligt genom överlagring av
vågor med olika våglängd och
fortplantnings-riktning. En sådan våggrupp kommer att
med tiden spridas ut alltmera; man kan
därför ej säga något noggrant om elektronens
framtida läge, d. v. s. dess hastighet är
osäkert känd. En våggrupp med bättre
sammanhållning kan konstrueras, men den blir då
mera oskarpt begränsad. Vågfunktionen för
en elektron omkring en atomkärna antar
818
mycket små värden utom i ett ringformigt
område av viss bredd; inom detta område
kommer elektronen alltså att företrädesvis
hålla sig, och det diffust begränsade området
motsvarar den äldre kvantumteoriens
linje-smala bankurvor (se Atom, bild 5—6 och
plansch).
Den obestämdhet, som de atomära
processerna sålunda uppvisa, gör, att kausallagen
ej kan tillämpas i sin på de makroskopiska
företeelserna så väl prövade form. Den
hypotesen har i detta sammanhang framkastats,
att det spelrum för olika möjligheter, som v.
ger, befriar från nödvändigheten att ur
kau-sallagens giltighet härleda en sträng
determinism (se d. o.) inom psykologien. Hithörande
svåra frågor ha diskuterats av bl. a. N. Bohr.
Det är tydligt, att de vågor v. räknar med
ej kunna fattas åskådligt utan endast som
matematiska symboler för de olika
partiklarnas rörelsemöjligheter; hurudan den
bakomliggande verkligheten är beskaffad — om man
över huvud kan tala om en utanför våra
iakttagelsemöjligheter objektivt existerande
verklighet — är fullständigt okänt.
Litt.: Art. av E. Fredlund, E. Hulthén, O.
Klein, C. W. Oseen och I. Waller i Svenska
fysikersamfundets årsskrift Kosmos, bd 6—11;
H. T. Flint, »Wave mechanics» (1929); A.
March, »Möderne Atomphysik» (1933). Sv.B-r.
Vägpenningar (V ä g a r p e n n i n g a r), en
efter vikten beräknad avgift för varor, som
vägas på stads våg. De flesta städer hade i
äldre tid blott en våg (packhus- el.
allmän stadsvåg), och där erlades v. som
en städerna i deras privilegier tillerkänd
rättighet, än ovillkorligt, än endast då varor
undergått vägning. Men i de större städerna
funnos därjämte smärre vågar vid de
allmänna salutorgen (viktualievågar) och i
några städer även järnvåg (se d. o.), där
allt järn, som passerade staden, måste vägas.
V. erläggas numera endast då vägning
be-gäres. G. V. G.*
Vågrät, se Horisontal.
Vågrörelse, sådan rörelse hos partiklarna i
ett medium, vid vilken de beskriva
sväng-ningsrörelser med samma period men med från
punkt till punkt varierande fas (se nedan).
Om en kropp med massan m, som hållits i
ett visst jämviktsläge av en (t. ex. elastisk)
kraft, proportionell mot kroppens avstånd
från jämviktsläget, rubbas ur jämviktsläget,
utför den en svängningsrörelse fram
och åter kring detta. Avståndet i ett
godtyckligt ögonblick till jämviktsläget kallas
elongation, avståndet från
vändpunkterna till jämviktsläget amplitud.
Elonga-tionen är en sinusfunktion av tiden. Den
tid, som åtgår för en hel svängning från
ena vändpunkten till den andra och åter,
kallas svängningstid el. period
{T = 2^ där T är tiden, m massan, f
förhållandet mellan den återförande kraften och
elongationen). Antalet svängningar per sek.,
svängningstalet el. frekvensen,
är lika med inverterade värdet av
sväng-ningstiden och mätes i hertz (1 hertz = 1
svängning per sek.). Ett ex. på
svängningsrörelse är en pendels rörelse (se P e n d e 1).
Svängningstiden är dock i detta fall obero-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
