821 Vågrörelse 822 fortplantar sig. Vid longitudinella v. får man i st. f. vågberg och vågdalar en serie förtätningar och förtunningar, som röra sig genom mediet (se bild 3). Avståndet mellan två närliggande vågberg (el. förtätningar) kallas v:s våglängd; fortplantningshastig-heten är tydligen produkten av våglängden och svängningarnas frekvens. V å g p e r i o d e n, tiden mellan två vågbergs passage genom en viss punkt, är lika med svängningarnas period. Sammanfattningen av de punkter i ett medium, vilka svänga i takt, med samma fas, är en vågyta el. vågfront (med den senare termen avses dock även sammanfattningen av alla de punkter, som i ett visst ögonblick just träffas av en sig utbredande v.). Fortplantningsriktningen är i allm. vin-kelrät mot vågytorna. En v. med plana vågytor kallas plan v. För v., som från en punkt utstrålar i ett homogent isotropt medium, äro vågytorna sfäriska. Vid gränsytan mellan två medier ändras v:s fortplantnings-riktning genom reflexion (se d. o.) och brytning (se L j u s b r y t n i n g). Denna beror på skillnaden mellan v:s fortplantningshastig-het i olika medier. I inhomogena medier fortplantar sig v. längs krokiga banor. Två olika v. kunna genom superposition (se ovan, sp. 820) förstärka el. försvaga varandra, beroende på fasförskjutningen (i n t e r-f e r e n s, se d. o.). En grundlag för alla v. är H u y gens’ princip (se d. o.). Trans-versella v. kunna uppvisa polarisation (se d. o.), d. v. s. svängningarna försiggå övervägande el.'uteslutande i ett visst plan. Bland olika v. märkas longitudinella ljudvågor (se Ljud) i gaser, vätskor och fasta kroppar. Den för v:s uppkomst nödvändiga kopplingen mellan mediets olika delar består här i tryckskillnaden mellan förtätningar och förtunningar. Då dessutom den lätthet, med vilken partiklarna sättas i rörelse, växer med avtagande massa, bestämmes v:s fortplant-ningshastighet av mediets kompressibilitet och täthet. Vid gaser får man ta hänsyn till att tillståndsförändringarna äro adia-batiska. I fasta kroppar kan man även få transversella v.; då kopplingen mellan mediets delar härvid beror på skjuvningskraf-ter, vilka ej äro möjliga i gaser och vätskor, får man i dessa aldrig transversella v. Längs en spänd sträng kan en transversell v. utbreda sig; hastigheten beror på strängens spänning och massa per längdenhet. Många v. äro bundna till gränsytan mellan två medier. Hit höra främst v. på vattenytor, men även längs gränsytan mellan två vattenskikt av olika täthet i havet el. mellan två olika täta skikt i atmosfären uppstår en v., om de båda skikten röra sig i förhållande till varandra. Dylika v. i atmosfären bli ofta synliga som en serie molnstrimmor med jämna mellanrum. Även dyner (se d. o.) kunna uppfattas som en sådan v. Vid vattenvågor röra sig partiklarna i banor, som äro i det närmaste slutna cirklar el. ellipser. Se vidare H a v, sp. 645 f., B r ä n n i n g och Dyning. Fortplantningshastigheten beror på vågläng- Bild 3. Longitudinell vågrörelse i moment, motsvarande bild 2. Vid f har IVi period förflutit sedan a. den och vattendjupet. Den drivande kraften är oftast tyngden, men för mycket korta vågor (mindre än 1 cm) är ytspänningen (se Kapillaritet) avgörande. En v. av annan natur än mekanisk v. är den elektromagnetiska v., omfattande elektriska vågor i vanlig mening samt ljus och därmed besläktade strålningar (jfr Strålning, sp. 685). Om till ledare bundna elektriska v. se Vandringsvågor. Genom överlagring av två likadana v., som fortskrida åt motsatt håll genom ett medium, får man en stående v. (se bild 4). 1 vissa punkter, noderna, med 1/2 våglängds inbördes avstånd, upphäva de båda v. varandra ständigt, varför dessa punkter förbli i vila. Mittemellan noderna ligga bukarna; där samverka ständigt de båda v., varför ampli-tuden där blir maximal. I mellanliggande punkter ligger amplitudens storlek mellan detta maximum och noll. Alla punkter mellan två noder svänga med samma fas men med 180° fasförskjutning mot punkterna bortom dessa noder. Ett stort antal svängnings-rörelser kan uppfattas som stående v., uppkomna genom överlagring av en fortskridande v. och den v., som uppkommer genom den förstas reflexion i den svängande kroppens begränsning. Så har man i en svängande sträng (se d. o.) alltid en nod vid vardera ändan Bild 4. Uppkomsten av en stående vågrörelse (grov linje) genom sammansättning av två fortskridande vågrörelser (fin heldragen och streckad linje), b Vs period efter a, c ej fullt V4 period och d 6/s period efter a. B och N bukar och noder.