823 Vågskura—Wåhlin, H. F. Th. 824 och (vid översvängningarna) en el. flera noder mellan dem. Ej önskade övertoner kunna undertryckas genom att strängen anslås i en punkt, där de skulle ha en nod. Vid labial-pipor (se Orgel) har man vid läppen en buk, vid andra ändan en buk el. en nod, beroende på om pipan är öppen el. sluten. Vid översvängningarna har man mellan ändarna en el. flera bukar och noder; detta ger ett enkelt samband mellan pipans längd och de olika svängningarnas våglängd. Med kännedom om ljudets hastighet finner man även deras svängningstal (tonhöjd). Vid svängande plattor motsvaras noderna av de stillastående nodlinjerna, vilka vid olika sväng-ningssätt anta olika form och läge hos samma platta (se Chladnis klangfigurer). Liknande förhållanden har man vid svängande klockor m. m. Sv. B-r. Vågskura, her., se Sköld, sp. 1270, bild 46. Vågskål, se Våg, sp. 810 f. Vågstrålning, fys., se Strålning. Vågsöy, ö s. om Stad, Sogn og Fjordane fylke, v. Norge; 63,60 kvkm, 3,094 inv. (1930), därav 1,510 i fiskläget och fabriksorten Målöy. Ax. S. Vågyta, fys., se Vågrörelse, sp. 821. Vågå, herred i Opland fylke, Norge, kring Otta och ö. delen av Vågåvatn (351 m ö. h.); 1,299,39 kvkm, 3,317 inv. (1930). Genom V. går den kända turistleden över Grotli. Wåhlin, svensk släkt, härstammande från Andreas Jonæ W. (1661—1725), kyrkoherde i ö. Stenby (Östergötland) 1710, som antog namnet W. efter sin födelsesocken Vårdnäs (Östergötland). Hans äldste son, fil. mag. och teol. dr Jonas W. (1699—1777), blev 1740 univ.-bibliotekarie i Lund, 1744 teol. prof, och 1763 domprost där. Från A. J. W-.s yngste son, prosten och kyrkoherden i Skaber-sjö (Skåne) Petrus W. (1707—68), härstamma två levande grenar av släkten, därav den äldre från hans sonson fil. mag. och teol. dr LarsPeter W. (1772—1834), som 1793 blev docent i lärdomshistoria i Lund, 1801 adjunkt i historia och latinsk vältalighet där, 1805 kyrkoherde i Farhult, 1819 i Norrvidinge o b 1810 prost. Han utgav 1798 en vitter må nadsskrift, Carolina, samt bl. a. en »Andaktsbok» (2 bd, 1827—28). I striden om domprostsysslan i Lund 1829 var han en av parterna. Son till L. P. W. var den dugande skolmannen Carl Ludvig W. (1819—94), rektor vid Malmö högre allm. läroverk från 1870; jfr »Malmö högre allmänna läroverk», utg. av S. Schartau (1929). Om C. L. W:s söner K. L. W. och H. F. Th. W. samt den senares son H. W. se nedan. Brorson till C. L. W. var fil. dr Lars Peter Olof W. (1861— 1930), som var överbibliotekarie vid Göteborgs stadsbibliotek 1890—1927. — Om P. W-.s son Chr. W. se nedan. Brorson till Chr. W. var fil. mag. och teol. dr Johan Peter W. (1786—1861), som blev docent i kyrkohistoria i Lund 1811, hovpredikant 1815, var legationspredikant och pastor vid svenska kyrkan i London 1818—30 samt blev kyrkoherde i V. Vingåker 1830 och prost 1832. Han utgav bl. a. »Dagsländor», anteckningar från Frank rike och England (1846); hans brev till biskop W. Faxe äro utg. av J. Feuk i Person hist. Tidskr. 1927. H. W-n. Wåhlin, Christian, präst, universitetslärare, skriftställare (1761—1829); jfr släktövers. Blev fil. mag. i Lund 1781, docent i historia där 1785 och adjunkt 1790, andre teol. adjunkt 1795, förste teol. adjunkt och kontraktsprost 1808, teol. dr och e. o. teol. prof. 1809, domprost 1814. Han bevistade riksdagarna 1809—18 (hans anteckningar från riksdagarna 1809—10, 1812 och 1815 äro utg. av A. Brusewitz i Hist. Handl., 25, 1916). Hans karriär berodde mest på betydande praktisk duglighet, som dock starkt avtog på äldre dagar, icke minst på grund av hans abnorma aptit, som vållade en oformlig korpulens. Han utgav talrika skrifter, varav ej få dock voro övers, och bearb. av andras arbeten. Allmän spridning vunno hans lärobok »Fäderneslandets historia» (1787; 12 :e uppl. 1828) och hans »Handbok uti svenska kyrko-lagfarenheten» (1799; 3:e uppl. 1841). Utan djupare teologisk bildning, hävdade han en teleologisk vändsåskädning med särskild uppmärksamhet för de källor till materiellt välbefinnande, som naturen erbjuder. För det idealistiska genombrottet vid 1800-talets början stod han främmande. Hans originella personlighet gav upphov till talrika anekdoter. — Se F. Böök, »Essayer och kritiker 1917— 1918» (1919). H. W-n. Wåhlin, Hans, konsthistoriker (f. 1894 17/7), son till H. F. Th. W. Blev fil. dr i Lund 1922 och är sedan s. å. illustrationsredaktör i Nordisk Familjeboks 3:e uppl. W., som även verkat som konstskriftställare i pressen, har bl. a. skrivit »Fransk stil i Skånes medeltida träskulptur» (1921; akad. avh.) samt »Boken om Skåne» (1930) och utgivit bl. a. planschverket »Scania antiqua» (1931; med text). Wåhlin, Hans Fredrik T h e o d o r, arkitekt, skriftställare (f. 1864 18/12), bror till K. L. W.; jfr släktövers. Praktiserande arkitekt i Malmö 1894, i Lund sedan 1910, blev W. domkyrkoarkitekt där 1902. Han var en av de första svenska arkitekter, som reagerade mot 1800-talets hårdhänta restaure-ringsmetoder (jfr Restaurering), varom vittnar återställandet av bl. a. Malmö S:t Petri kyrka (1904— 05 och 1913—14) och klostret i Ystad (1909 —11). Hans egna byggnader (bl. a. Gus- tavskyrkan i Köpenhamn, 1911, frimurarhuset i Linköping, 1912, privathus, institutionsbygg-nader m. m. i Lund, se d. o., sp. 306) äro ofta påverkade av baltisk tegelgotik. I Lunds domkyrka har han rekonstruerat det medeltida konsturet. Bland hans skrifter märkas, utom monogr. över Ystads S:ta Maria kyrka