831 Vårfrupenningen—Vårtbitare 832 ping; 53,io kvkm, 1,241 inv. (1934). Genomlöpes av Enköpingsåsen. 2,912 har åker, 1,595 har skogsmark. Ingår i Enköpings och V. pastorat i Ärkestiftet, Åsunda kontrakt. Vårfrupenningen, se Vadstena kloster, sp. 1263. Vår Gud är oss en väldig borg, begynnelseorden till sv. ps. 124, motsv. Luthers till alla kulturspråk översatta »Ein’ feste Burg ist unser Gott» (Psaltarens 46:e ps.). Melodien, som beundransvärt väl följer den tyska texten, anses vanl. vara av Luther själv. I tryck är psalmen först känd från 1529 (sv. övers. 1536 av Olaus Petri). — Se E. Liedgren, »Vox angelica» (1917). Li. Vårgårda, municipalsamhälle i Algutstorps och Kullings-Skövde socknar, Älvsborgs län, vid V. stambanan, i Säveåns dal. s. v. om Herrljunga; 180 har, 1.030 inv. (1934), därav i Algutstorp 16 har och 36 inv. Armatur-fabrik, mek. verkstad, snickerifabriker m. m.; avd.-kontor av två affärsbanker. Invid V. stor grynkvarn samt förläggningsplatsen Tånga hed (se Algutstorp). Tax.-värde å fastighet 1,702,000 kr. (1932), tax. inkomst 748.350 kr. Blev municipalsamhälle enl. k. br. 24 nov. 1928. Vårkumla, socken i Skaraborgs län, Frökinds härad, s. om Falköping; 12,41 kvkm, 231 inv. (1934). Ligger i sydkanten av Falbygden och begränsas i s. ö. av övre Ätran. 517 har åker, 105 har skogsmark. Ingår i Kinneveds och V. pastorat i Skara stift, Falköpings kontrakt. Vår Kyrka, publikation av Svenska kyrkans diakonistyrelse (se d. o.). Vårlök, Ga'gea, liljeväxtsläkte med lök och kapselfrukt. Blommorna äro gula, på utsidan grönaktiga och sitta i flock med ett el. flera örtartade högblad. I Sverige växa fem tidigt på våren blommande arter, av vilka två, G. lutea och G. minima, äro täml. allmänna i lundar och vid gårdar ända upp i Norrland. G. M-e. Vår Lösen, tidskr., utg. av Kyrkliga frivilligkåren i Uppsala, uppsattes 1910 av de s. k. korsfararna i Uppsala som idéorgan för ungkyrkliga rörelsen (se d. o.). V. räknar bland sina med-arb. många ledande svenska kyrkomän och teologer samt många för religiösa, sociala och kulturella spörsmål intresserade lekmän. Numera även organ för den kristliga studentrörelsen i Sverige lik- som för det kyrkliga bildningsförbundet, utges V. f. n. (1934) av rektor M. Björkquist, som var dess förste red., lektor S. von Engeström och teol. kand. M. Lindström. M. B-t. Vårmusseron, bot., se Musseroner och färgpl. Svampar 1, bild 4. Vårmyggor, tidigare kallade Hårmyggor, Bibiönidae, påminna genom sin klumpiga kropp, sina grova ben och korta antenner ej så litet om flugor. Sitt namn ha de trol. fått, emedan de uppträda tidigt på våren. De äro rätt iögonenfallande genom sin vana att slå sig ned på grässtrån och grenar, där de bjärt sticka av från omgivningen genom sin djupt svarta färg. Larverna leva i marken av allehanda förmultnande växtrester och uppträda ej sällan i stort antal. Den vanligaste arten är Bibio marci, vårmyggan, som ibland uppträder i ofantliga mängder. I. T-dh. Vårmånad, se Mars. Vårnagelskivling, sv. namn på Collybia te-nacella, se Nagelskivling. Vårsallatsläktet, Valeriane'lla, av fam. Va-lerianaceae, står nära Valeriana, men blommorna äro samlade i huvudlika knippen, och frukten saknar vanl. pensel. Hithörande växter äro enå riga örter med upprepat gaffel-grenad stjälk, enkla blad och små ljusblå el. vita blommor. I Sverige finnas två arter. V. olitoria, vårsallat, växer på sandstränder, trädesåkrar o. dyl. upp till Uppland. G. M-e. Vårsådd brukas för vårsäd (se d. o.), rotfrukter, vallväxtfrö, som insås i höst-sädesbrodd eller i vårsäden, samt de flesta trädgårdsväxter, som odlas på fritt land. V. bör ske i väl redd jord, som bibehåller »så-must» (se Vårbruk), och företas så tidigt som möjligt, så att plantorna, medan jorden är fuktig, hinna rota sig så djupt, att de kunna stå emot försommartorkan och utvecklas fullt under den för många odlade växter korta sommaren. I regel blir skörden större, ju tidigare sådden skett. H. J. Dft. Vårsäd, säd, som vanl. utsås på våren. Hit höra huvudsaki. korn, havre, ärter, vicker och bovete men även vissa sorter av de vanliga höstsädesslagen, råg och vete. II. J. Dft. Vårta (lat. verrüca), små, godartade tumörer i huden av olika slag och ursprung. De egentliga v. äro på ytan antingen ojämna, skrovliga, papillomatösa (se P a p i 11 o m), vanliga v. (verrucae vulgäres), el. platta, polygonala, plana v. (verrucae planae). V. uppstå genom tillväxt av hud- el. slemhinne-papillerna och det epitel, som täcker dessa. De förekomma mest hos barn och yngre personer, ofta i stort antal. Hos äldre äro vissa former, s. k. s e n i 1 a v., mycket vanliga. V. äro smittsamma, men smittämnet är okänt. De försvinna ofta spontant, särskilt hos barn, utan att kvarlämna ärr; i andra fall måste de avlägsnas genom behandling. Denna göres vanl. antingen med frätande och förstörande medel eller med röntgen- och radiumbestrålning, men otvivelaktigt kunna v. många gånger avlägsnas även med inre medel. — Om b r ö s t v å r t a se d. o. L. Mbg.* Vårtbitare, Locustidae el. Phasgonuridea, fam., tillhörande rätvingarnas ordning bland insekterna. V. påminna mycket om gräshoppor (se d. o.) men skiljas från dem genom sina långa, borstformiga antenner med över 30 leder. V:s hanar, hos enstaka arter även honorna, ha »stridulationsorgan» för frambringandet av ljud samt hörselorgan, båda av helt annan typ än hos gräshopporna. Ljudet frambringas genom att en vingribba vid basen av vänstra framvingen på undersidan gnides mot en kitinlist på översidan av högra framvingen. Hörselorganen, på de främre skenbenen, utgöras av tunna hinnor, insänkta i en håla och förbundna med en komplicerad Vårlök, Gagea lutea.