Väddö och Närdinghundra—Väderlek 839 kartan, vid Uppland. Tillhör N. Roslags fögderi och domsaga. Väddö och Närdinghundra, tingslag i Stockholms län. Tillhör Norra Roslags domsaga (se vidare d. o.). Väderbrunn, kungsladugård, 1841—90 lantbruksskola i Bergshammars (se d. o.) socken, Södermanlands län, 7 km v. om Nyköping; 280 har, därav 176 har åker; tax.-värde 147,000 kr. (1933). Tillhörde på 1600-talet W. Momma; reducerades av Karl XI. Väderflöjel, Vindflöjel, liten fana el. vimpel av metallplåt, som på en lodrät axel är fäst vid en byggnads tak för att ange vindens riktning. Till sjöss nyttjas motsv. flöjlar i form av vimplar på masttopparna och kallas flög. V. av metall äro i Sverige kända redan från tiden omkr. år 1000. Ett par sådana, från Söderala i Hälsingland och från Källunge på Gotland, ha blivit bevarade i sockenkyrkorna. Man har tidigare antagit, att dessa v. suttit i masttoppen på fartyg, men A. Bugge har visat, att de helt säkert parvis nyttjats, uppsatta en i fören och en i aktern. Dessa båda exemplar äro synnerligen praktfullt arbetade (se bild på pl. 2 till art. H ä 1 s i n g 1 a n d). Senare fick v. ofta formen av en fågel, en pil el. dyl., eller också försågs den med ägarens initialer eller årtalet för sin uppsättning. — Litt.: A. Bugge, »The golden vanes of viking ships» (i Acta Archaeologica 1931). G. Brg. Väderhatt, Erik, se Erik, sp. 966. Väderkvarn, se Kvarn, sp. 348. Väderlek, vädrets beskaffenhet, sammanfattningen av de företeelser inom jordens atmosfär, vilka direkt påverka våra sinnen. Under det att klimatet (se d. o.) i allm. hänför sig till medelförhållanden i fråga om vädret under längre tidrymder, betecknar v. vanl. något mera tillfälligt och övergående i fråga om vädrets beskaffenhet. Såväl v. som klimat äro föremål för studium inom meteorologi (se d. o.); då denna vetenskap emellertid vid sidan av en systematisk beskrivning av v. och klimat även avser att klarlägga sambandet mellan och ange orsakerna till företeelser i atmosfären, kommer den härigenom att omfatta även fenomen, som icke direkt äro påtagliga för våra sinnen. De meteorologiska element, vilka i främsta rummet kunna anses känneteckna v., äro: temp., vind, molnighetsförhållanden, solstrålningens sammansättning och styrka, luftens fuktighet samt ev. utfällningar av vatten i kondenserad form (regn, snö, hagel, dimma etc.). Kvantitativa uppgifter om alla dessa element, med. undantag för strålningen, ingå numera i de väderleksrapporter, som genom den trådlösa telegrafiens förmedling och enl. internationell överenskommelse utsändas från vissa centraler i alla civiliserade länder (se Väderleksförutsägelse). Väderleksföreteelserna åskådliggöras medelst väderlekskartor (se d. o.), försedda med isoba-rer (linjer, som sammanbinda orter med samma barometerstånd), isotermer (se d. o.) etc. De meteorologiska elementen äro i allm. beroende av varandra. Sålunda finner man t. ex., att hög molnighet drar med sig nedsatt solstrålning och vanl. hög fuktighet; förekomsten av nederbörd under en viss tid 840 förutsätter oftast hög molnighet under samma tid o. s. v. Mulen himmel under vintern i Sverige är vanl. beledsagad av förhållandevis hög temp., medan förhållandena på sommaren äro de motsatta. Omvänt är klar himmel på vintern vanl. beledsagad av kyla, på sommaren av värme. Man kan därför ofta med fördel skilja mellan två stora huvudtyper av väder: å ena sidan torrt, »vackert» väder med täml. klar himmel och å andra sidan fuktigt eller regnigt väder, »fult väder», med förhållandevis mulen himmel. Dessa två väderlekstyper stå i nära beroende av luftrörelsen, och då denna i sin tur sammanhänger med lufttryckets fördelning, använder man ofta lufttrycksförhållandena för att karakterisera väderlekstypen. »Vackert väder» råder sålunda i allm. inom områden, där lufttrycket är högt i förhållande till omgivningens; inom dessa områden (högtryck el. barometermaxima) har luften mestadels en nedåtriktad rörelse. I motsats härtill råder vanl. mulet och regnigt väder inom områden, där lufttrycket är lågt (inom omgivningen av lågtrycken, även kallade barometerminima el. oväderscentra); luftrörelsen är inom dessa områden oftast uppåtriktad. Genom den adiabatiska avkyl-ningen vid luftens rörelse från lägre nivå, där lufttrycket är högt, till högre nivå, där lufttrycket är lägre, uppkomma utfällning av moln samt ev. nederbörd. Den uppåtstigande rörelsen är i allm. nära knuten till befintligheten av gränsytor mellan kall och varm luft, s. k. fronter, vid vilka antingen varm luft glider uppför det sluttande plan, som bildas av gränsytan till den undre kallare luften (värme fronten), eller kall luft kilformat tränger fram och pressar den varma luften i höjden (kallfronten); i båda fallen inträder en adia-batisk avkylning och ofta utfällning av moln eller nederbörd inom den varma luftmas san. Bild 1 och 2 visa luftrörelsen vid dessa båda huvudslag av fronter. Vanl. uppträda i samband med varje utbildad cyklon en varmfront och en eller flera kallfronter (se Cyklon, sp. 246 f.). Båda frontslagen uppträda emellertid stundom var för sig, utan att ett nära samband med någon utbildad cyklon kan påvisas. Man torde därför beträffande Sveriges breddgrader lämpligen kunna klassificera v. i anslutning antingen till de fronter, i samband med vilka den uppträder, eller i anslutning till de arter av luftmassor, inom vilka den utbildar sig. I. Vzs utveckling vid passagen av fronter. 1. Varmfronten. Varmfronter passera vanl. Sverige antingen från v. mot ö. eller från s. mot n., varvid i allm. rörelseriktningen täml. nära sammanfaller med normalen mot fronten själv. Vid passagen av själva frontlinjen, vilken kan definieras som gränsytans mellan varm och kall luft skärning med jordytan, äger vanl. en temperaturstegring rum, som ofta uppgår till 3°—4° under loppet av några tim. Samtidigt uppträder en markerad vindkantring, ofta från s. ö. till s. v. vind. Under tiden närmast före frontpassagen är v:s utveckling i stort sett följ. Först uppträder en slöja av cirrostra-tusmoln (se Moln), som efter hand tätnar till altostratus. Dessa moln avlösas småningom