841 Väderleksförutsägelse 842 Bild 1. Varmfront (värmefront). Bild 2. Kallfront (köldfront). Oi =■ cirrus; Cist = cirrostratus; 4st = altostratus; Nbst = nimbostratus; Cu — cumulus; Acu = altocumulus; Cunb = cumulonimbus (jfr Moln). av stratusmolm, som övergå i nimbostratus, från vilka vanl. regn faller. Vi befinna oss då inom det sammanhängande regn om r å-d e, som i regel föregår varmfronten och som uppstår vid vattnets kondensation vid gränsytan mellan kall och varm luft. Då fronten passerat, upphör småningom regnet, och himlen klarnar ofta upp, men luften är dock fortfarande merendels dimmig eller disig. Vindstyrkan har mestadels ett maximum strax efter det att fronten passerat. — 2. Kallfronterna passera vanl. Sverige från v. mot ö. eller från n. mot s. Vid själva frontpassagen uppträder i regel ett ganska starkt temperaturfall, ibland uppgående till flera grader inom loppet av någon eller några tim. Samtidigt sker en vindkantring, vanl. från en mera sydlig till en mera nordlig riktning. I samband med frontpassagen komma i allm. skurar från cumulonimbusmoln. Stundom utbryter även åska. Vindstyrkan når i regel ett utpräglat maximum strax efter frontpassagen. II. V. inom olika homogena luftmassor. Luften är sällan stillastående. Genom vinden föres den till Sverige från helt andra trakter, där den stundom antagit karakteristiska egenskaper. Kommer den från jordens varmaste trakter, kallas den t r o p i k 1 u f t, från de arktiska trakterna p o 1 a r 1 u f t. Många övergångsformer förekomma, tropisk kontinentalluft, tropisk maritim luft, maritim polarluft etc. Vill man undvika alltför många distinktioner, kan man helt enkelt indela den i varmluft och k a 11 u f t, med hänsyn till om den härstammar från regioner, som äro varmare eller kallare, än vad under normala förhållanden är fallet vid observationsorten. 1. V a r m 1 u f t e n s v. är utmärkt av täml. hög relativ fuktighet, särskilt om den härstammar från haven, och ganska hög grad av disighet (dålig sikt). Ibland är himlen rätt klar, stundom uppträda stratus eller altostratus. Temp. är hög och skillnaden mellan dag och natt icke så starkt utpräglad. 2. Kalluftens v. kännetecknas av ren och klar luft (god sikt). Fuktigheten är ringa. På vintern förekomma extremt låga temp. inom den. På sommaren åter uppvärmas de närmast marken belägna skikten ganska snabbt genom den starka solstrålningen, särskilt om vindstyrkan är ringa och luften följaktligen stagnerar. Genom denna uppvärmning uppstår efter hand en instabil lagring av luftmassorna, i det att lättare och varmare luft kommer att befinna sig under tyngre och kallare. Härigenom bildas lokala uppåtgående luftströmmar, som stundom ge upphov till cumulusmoln och ibland till cumulonimbus, från vilka eftermiddagsskurar falla. Den dagliga temperaturamplituden är stor, och inne i landet uppträda nattfroster på vårar och höstar inom det av kalluften intagna området. Understundom uppträda även i Sverige vä-derleksfenomen, som vanl. känneteckna sydligare breddgrader; sålunda utbildas stundom lokala stormcentra av betydande styrka (jfr Sky drag). Om åskväder se d. o. I Sverige äro alltså v:s växlingar väsentligt beroende av frontpassagerna och av de luftombyten, som markeras av deras inträffande, men detta är icke fallet i alla trakter. Vid starkt sluttande kuster är t. ex. vädret i hög grad beroende av vindens riktning; havsvinden för här ofta med sig fuktigt och regnigt väder, landvinden åter en torrare v. Liknande är förhållandet i trakter vid höga bergskedjor. Den från bergen kommande vinden, ofta kallad föhn, är utmärkt av torrt och klart väder. Vädret inom tropikområdena och passadområdena är vanl. mycket regelbundet och växlar med dygnstid och årstid på ett bestämt sätt. Om långperiodiska företeelser i vädret se Klimat, suppl. A. Å. Väderleksförutsägelse utfärdas av vissa centralinstitut i alla civiliserade länder. I Sverige utfärdas officiella v. eller väder-leksprognoser av Meteorologiska byråns väderlekstjänst, en avd. av Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt (se d. o.). V :s moderna organisation är grundad på den iakttagelsen, att vädret ofta förflyttar sig fram över jordytan, så att t. ex. ett regnväder eller en storm, som vid ett visst tillfälle uppträtt på en viss ort, sedermera i tidsföljd kan iakttagas vid ett antal orter, som kunna tänkas förenade med linjer, vilka åskådliggöra ifrågavarande väderleksföreteelses bana eller rörelse fram över jordytan. Under denna förflyttning är väderleksfenomenet självt sällan oförändrat till styrka och karaktär. Nederbörden kan t. ex. tilltaga eller avtaga i styrka, den kan övergå från regn till snö eller tvärtom. Stundom upphör ett väderleksfeno-men — t. ex. ett regn- eller åskväder — fullständigt under sin rörelse. Ibland uppträder över en viss trakt en väderleksföreteelse, utan att en föreg. förflyttning kan påvisas. Att söka bedöma betingelserna och utvecklingen av dessa företeelser är den moderna väderlekstjänstens uppgift. Vid ett stort antal stationer i alla länder utföras meteorologiska observationer över ba