Vädermåne—Väg 847 na framkalla regn förefaller obestridligt, liksom också att utströmningsgaserna från motorer i luftfartyg kunna tillföra atmosfären kondensationskärnor, på vilka utfällning av moln äger rum. Att regnbildningen påverkas av starka elektriska fält är säkert, men försöken att med tillhjälp av de elektriska fält, som kunna åstadkommas på artificiell väg, i nämnvärd grad påverka kondensationsproces-ser i atmosfären ha ännu ej lett till positiva resultat. Att genom rökning frambringa ett moln- eller dimtäcke, som skyddar mot frost, har länge förekommit i vissa trakter, särskilt i de norska fjälldalarna. A. Ä. Vädermåne, meteor., dets. som bimåne, se Halofenomen. Väderslukare, häst, som har ovanan att sluka luft, vanl. blott genom en egendomlig rörelse med tungan och utan att ta stöd med tänderna; se vidare K r u b b i t a r e. E. T. N. Vädersol, meteor., dets. som bisol, se H a 1 o-fenomen. Vädersolstavlan, se Halofenomen, Stor-kyrkoförsamlingen, sp. 621, och Stockholm, bild 59. Väderstad, socken i Östergötlands län, Göstrings härad, i sydkanten av Östgötaslät-ten, s. ö. om Tåkern; 43,27 kvkm, 1,267 inv. (1934). 2,148 har åker, 528 har skogsmark. Pastorat i Linköpings stift, Göstrings kontr. Väderstad—Skänninge—-Bränninge järnväg (sign. V. S. B. J.), spårvidd 0,891 m, 43,4 km lång, öppnad för trafik 1913—14, förbinder Väderstad (Mjölby—Hästholmens järnväg) med Skänninge (S. J.) och Bränninge (Mellersta Östergötlands järnvägar). F. P. Väderstreck betecknar riktning i horisontalplanet, särskilt den riktning, varifrån vinden blåser, rörelsen hos skepp eller luftfartyg etc. V. anges vanl., då ej större noggrannhet fordras, genom en delning av horisonten i 8, 16 eller 32 lika delar. De senare kallas av sjömannen streck. De fyra huvudväderstrecken äro söder (syd), öster (ost), norr (nord) och väster (väst). Söder kan enklast anges som den riktning, i vilken solen vid middagstiden kulminerar, norr är den motsatta; vänder man sig med ryggen mot norr, ligger väster till höger och öster till vänster, och varje v. bildar en rät vinkel med de närliggande. Halveras vinklarna mellan de 4 huvudväderstrecken, bestämmas väderstrecken sydöst (SE, eng. southeast), nordöst (NE, eng. northeast), nordväst (NW, eng. north-ivest) och sydväst (SW, eng. Southwest) av halveringslinjernas riktning. En ytterligare halvering bestämmer riktningarna SSE, ESE, ENE, NNE, NNW, WNW, W8W och SSW, vilka tills, m. de föreg. ge 16 v. Särskiljandet av 32 olika vindriktningar iakt-tages vanl. till sjöss, numera vanl. även i vä-derlekstelegrammen. Vid noggrannare undersökningar indelas omkretsen i 360° och varje kvadrant alltså i 90°. Ofta betecknas härvid t. ex. NE med N 45° E, ENE som N 67,5° E etc. Redan forntidens folk bestämde v. ur solens och stjärnornas ställning och benämnde vindarna efter de v., varifrån de blåsa. Särskiljandet av sexton olika vindriktningar infördes sannolikt av Karl den store eller hans minister Einhard men har även möjl. dessförinnan varit i bruk i vissa trakter. A. Å. 848 Väderöarna, bebodd, örik skärgård i Ska-gerak, utanför Fjällbacka i Kville socken. Skiljas av den djupa Väderöfjorden (omkr. 6 km bred) från skärgården utmed kusten. På Storön lotsstation (från 1800-talets början), på en av de sydligaste öarna blänkfyren Väderö-bod, anlagd 1867, ljusstyrka 48,000 Hefnerljus. Väderön, se Hallands Väder ö. Vädla, by (på platsen för nuv. Östermalm i Stockholm), vid vilken Sten Sture d. y. med sitt rytteri slog danskarna efter en häftig strid 1517. Vädring, se Ventilation. Vädur. 1. (Zool.) Se Gumse. — 2. (Krigsv.) Se Murbräcka 1. — 3. (Tekn.) Se Hydraulisk vädur. Väduren (lat. A'ries), det första av djurkretsens tecken samt stjärnbild på n. stjärnhimlen mellan 1,7 och 3,4 tim. rektascension samt + 8° och + 31° deklination. V. innehåller 53 stjärnor, ljusstarkare än 6moo. Dess tre ljusaste stjärnor äro: a (2m23), fl (2™72) och y eller Mesarthim, som är dubbelstjärna (komponenterna av storlekarna 4^75 och 4m83). K.Lmk. Väft, se Vävning. Väg. Till en början voro v. endast gångstigar el. ridvägar. De gingo i skarpa krökar och branta backar upp och ned över kullar och berg för att undvika vattendränkta och ofarbara lågmarker, som i äldre tid hade större omfattning än nu. Då fordon med hjul blevo vanliga, förbättrades de gamla stigarna till körvägar, utan att planläget el. profilen ändrades. Redan på 200-talet f. Kr. byggde kineserna en märklig v. över bergskedjan Tsin-liug-shan. Av perserna byggdes en »kungsväg» på 2,600 km från Susa n. om Persiska vikens inre del till Efesos vid Mindre Asiens västkust. Antikens Grekland hade stensatta v. med spår, nedhuggna i stenen för fordonen. Men av antikens folk voro romarna säkerligen de förnämsta vägbyggarna. Man uppskattar längden av de romerska v. till 76,000 km. Genom hela Italien över Alperna till Gallien och Germanien ända upp till Rhens mynning i Holland byggdes såvitt möjligt snörräta v.; de sprängdes genom berg, tunnlar anlades, höga bankar byggdes över lågmarker, över sumpmarker lades rustbädd m. m. De romerska v. voro synnerligen kraftiga med en vägbana av ända till 80 cm tjocklek av sten och betong. Dylika romarvägar finnas delvis bevarade (Via Appia och Via Aurelia, utgående från Rom, samt bl. a. i Frankrike, Syrien och Marocko). —- Under medeltiden gjorde vägbyggandet icke större framsteg. Under nyare tiden torde Frankrike ha varit ett föregångsland inom vägbyggandet. Colbert skapade vid mitten av 1600-talet en statlig vägorganisation, under vars ledning det franska vägnätet under de följ, årh. storslaget utvecklades, och Napoleon uppmuntrade byggandet av v., särskilt nödvändiga för krigföringen under . denna tid. I Danmark inkallades i slutet av 1700-talet franska ingenjörer, vilka här ledde huvudvägarnas ombyggnad, så att bredd och linje-föring ännu uppfylla moderna krav. — V :s betydelse minskades, då järnvägarna började byggas från mitten av 1800-talet in på 1900-talet, och v:s uppgifter begränsades till att