Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
851
Vägare—Väggbonader
852
Vägsektioner enligt förslag av 1931 års väg- och
brosakkunniga. Bredden på körbana och vägren växlar
med vägtyp och beräknad trafikintensitet.
Bild 1. Sektion av vägbank. T. v. bankhöjd, mindre
än 2,s m, t. h. bankhöjd, större än 2,5 m.
Bild 2. Sektion av jordskärning. Upptill t. v. dike,
beräknat för ingen eller ringa vattenmängd, t. h. dike
för större vattenmängd. Nedtill dike för ringa
vattenmängd men med större utrymme för undanplogad snö,
eventuellt i förening med täckdike.
minst 0,20
Bild 3. Sektion av bergskärning, t. v. med täckdiken,
t. h. öppet dike med slänt. Mått i meter.
gift att utbreda ett hjultryck över större yta,
samt av s 1 i t 1 a g r e t, som slites av trafiken
och efter längre el. kortare tid förnyas.
Slitlagret utgöres vanl. av en v ä g b e 1 ä g
g-ning (se nedan), som dock samtidigt kan
utgöra bärlager (betongväg). Bärlagret
ut-föres vanl. av pinnmo, grus, packsten el.
makadam. Dess tjocklek avpassas efter
bärigheten hos underliggande lager samt efter
trafikens tyngd (största hjultrycket). För att
underlätta dagvattnets avledande ges
vägbanan på raklinje en höjning på mitten, b
ombe r i n g. 1 kurvor lutas vägbanan inåt,
s k e v n i n g, med hänsyn till motortrafiken.
Vägbeläggningar (se även Vägmaskiner).
(Siffror inom parentes avse väglängd jan. 1934
på landsbygdens allmänna vägnät.)
Grusvägarna (79,170 km) äro den övervägande delen
av det svenska vägnätet på landsbygden (80,260
km). De underhållas genom vanl. varje år
utförd grusning samt hyvling och sladdning. Vid
liten trafik äro grusvägarna billiga.
Kor-rugering (vågbildning) och dammbildning äro
grusvägarnas största nackdelar. Genom
omsorgsfull sammansättning av slitgruset kan
grusvägen avsevärt förbättras. På senare år ha
dammbindande medel kommit till stor
användning: hygroskopiska salter, klorkalcium och
klormagnesium (12,690 km), sulfitlut (720 km)
samt oljor (510 km). Ytbehandling av
grusvägar med tjära och asfalt har
försökts, likaså i mindre utsträckning den
amerikanska metoden hyvelblandning. —
Halvpermanenta beläggningar,
d. v. s. sådana, vilkas slitlager är tunt, snabbt
slites och med täta mellanrum måste förnyas,
äro de vanligaste. De utföras genom
indränk-ning av vägbanan med ett bituminöst
bindemedel. uppvärmd asfalt eller tjära, lösningar
eL emulsioner av dessa ämnen.
Permanenta (varaktiga)
beläggningar ha ett väl sammansatt, relativt
tjockt slitlager, vilket först efter längre tid
behöver förnyas. Till denna grupp höra
högvärdiga asfaltbeläggningar, ss. grov
asfaltbetong, topeka och sandasfalt, vidare
stensätt-ning, smågatsten och storgatsten, samt
cementbetong. I Sverige nyttjas i städerna
dessutom gjutasfalt. Utomlands brukas i vissa
storstäder träkubb, särskilt uppskattad på
grund av sin bullerfrihet. De permanenta
och halvpermanenta beläggningarna ha under
senare år starkt ökats i Sverige (från 1930 till
1934 ha de halvpermanenta v. ökat från 80 till
570 km, permanenta v. från 210 till 545 km).
Underhållet av de svenska v. har på senare
år förbättrats, möjliggjort dels genom
administrativa åtgärder (se
Väghållnings-skyldighet; jfr Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen), dels genom
anskaffandet av vägmaskiner (se d. o.). — För
vetenskaplig forskning på vägområdet arbetar
Svenska väginstitutet, för
spridande av upplysning om vägteknikens framsteg
m. m. Svenska vägföreningen (se
dessa ord). Betydelsefulla insatser till v:s
förbättring ha gjorts av Kungliga au
to-mobilklubben (se d. o.).
Litt.: Svenska Vägföreningens Tidskrift;
Svenska Väginstitutets Meddelanden; 1931
års väg- och brosakkunnigas utlåtande;
handlingar från vägkongresser m. m. N. v. M.
Vägare. 1. Se J ä r n v å g.
2. (Skpsb.) I långskeppsled i fartygssidorna
anbragta förstärkningar. V. bestå på
träfartyg av vissa tjockare garneringsplankor (se
Garnering 2) och på järnfartyg av enkla
el. sammannitade fasonjärn (se d. o.) av olika
slag, ofta i förening med järnplåtar. Ax. L.
Vägarpenningar, se Våg penningar.
Vägdistrikt, se
Väghållningsskyl-d i g h e t och Väglag.
Vägfyrk, se Vägskatt.
Vägföreningen, se Svenska
vägföreningen.
Väggbin, zool., se Bifamiljen, sp. 261.
Väggbonader kallas i Sverige på väv eller
papper målade väggbeklädnader, ofta löst
uppsatta på väggen (jfr Tapet), i denna
användning motsv. de vävda drätterna. Man
känner sådana v. redan från 1500-talet, och
under 1600-talet synas de ha varit vanliga i
prästgårdar, förmögnare bondgårdar etc. Av
sydsvenska v. finnas bevarade exemplar från
1700-talets början, men först beträffande
senare delen av detta årh. äger man närmare
kunskap om de målarskolor, som hade denna
tillverkning till specialitet. Fram emot
1800-talets mitt började denna målningskonst
förfalla, och v. utfördes då ej längre på väv utan
på papper. Utom i Småland (se F o 1
k-konst, bild 1) tillverkades v. också i
Halland och s. Västergötland. De sydsvenska v.
uppsattes särskilt vid jularna på väggar och i
tak i ryggåsstugorna. En viss släktskap
finnes emellertid med dekorationsmåleriet i
nordligare delar av landet, särskilt sådant det
framträder i de s. k. dalmålningarna (se
Folkkonst, bild 2). I likhet med dessa återgå
också de sydsvenska v. i stor utsträckning på
förlagor, bl. a. äldre bibelillustrationer. — Litt.:
S. Erixon, »Allmogemålningar från Småland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
