851 Vägare—Väggbonader 852 Vägsektioner enligt förslag av 1931 års väg- och brosakkunniga. Bredden på körbana och vägren växlar med vägtyp och beräknad trafikintensitet. Bild 1. Sektion av vägbank. T. v. bankhöjd, mindre än 2,s m, t. h. bankhöjd, större än 2,5 m. Bild 2. Sektion av jordskärning. Upptill t. v. dike, beräknat för ingen eller ringa vattenmängd, t. h. dike för större vattenmängd. Nedtill dike för ringa vattenmängd men med större utrymme för undanplogad snö, eventuellt i förening med täckdike. minst 0,20 Bild 3. Sektion av bergskärning, t. v. med täckdiken, t. h. öppet dike med slänt. Mått i meter. gift att utbreda ett hjultryck över större yta, samt av s 1 i t 1 a g r e t, som slites av trafiken och efter längre el. kortare tid förnyas. Slitlagret utgöres vanl. av en v ä g b e 1 ä g g-ning (se nedan), som dock samtidigt kan utgöra bärlager (betongväg). Bärlagret ut-föres vanl. av pinnmo, grus, packsten el. makadam. Dess tjocklek avpassas efter bärigheten hos underliggande lager samt efter trafikens tyngd (största hjultrycket). För att underlätta dagvattnets avledande ges vägbanan på raklinje en höjning på mitten, b ombe r i n g. 1 kurvor lutas vägbanan inåt, s k e v n i n g, med hänsyn till motortrafiken. Vägbeläggningar (se även Vägmaskiner). (Siffror inom parentes avse väglängd jan. 1934 på landsbygdens allmänna vägnät.) Grusvägarna (79,170 km) äro den övervägande delen av det svenska vägnätet på landsbygden (80,260 km). De underhållas genom vanl. varje år utförd grusning samt hyvling och sladdning. Vid liten trafik äro grusvägarna billiga. Kor-rugering (vågbildning) och dammbildning äro grusvägarnas största nackdelar. Genom omsorgsfull sammansättning av slitgruset kan grusvägen avsevärt förbättras. På senare år ha dammbindande medel kommit till stor användning: hygroskopiska salter, klorkalcium och klormagnesium (12,690 km), sulfitlut (720 km) samt oljor (510 km). Ytbehandling av grusvägar med tjära och asfalt har försökts, likaså i mindre utsträckning den amerikanska metoden hyvelblandning. — Halvpermanenta beläggningar, d. v. s. sådana, vilkas slitlager är tunt, snabbt slites och med täta mellanrum måste förnyas, äro de vanligaste. De utföras genom indränk-ning av vägbanan med ett bituminöst bindemedel. uppvärmd asfalt eller tjära, lösningar eL emulsioner av dessa ämnen. Permanenta (varaktiga) beläggningar ha ett väl sammansatt, relativt tjockt slitlager, vilket först efter längre tid behöver förnyas. Till denna grupp höra högvärdiga asfaltbeläggningar, ss. grov asfaltbetong, topeka och sandasfalt, vidare stensätt-ning, smågatsten och storgatsten, samt cementbetong. I Sverige nyttjas i städerna dessutom gjutasfalt. Utomlands brukas i vissa storstäder träkubb, särskilt uppskattad på grund av sin bullerfrihet. De permanenta och halvpermanenta beläggningarna ha under senare år starkt ökats i Sverige (från 1930 till 1934 ha de halvpermanenta v. ökat från 80 till 570 km, permanenta v. från 210 till 545 km). Underhållet av de svenska v. har på senare år förbättrats, möjliggjort dels genom administrativa åtgärder (se Väghållnings-skyldighet; jfr Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen), dels genom anskaffandet av vägmaskiner (se d. o.). — För vetenskaplig forskning på vägområdet arbetar Svenska väginstitutet, för spridande av upplysning om vägteknikens framsteg m. m. Svenska vägföreningen (se dessa ord). Betydelsefulla insatser till v:s förbättring ha gjorts av Kungliga au to-mobilklubben (se d. o.). Litt.: Svenska Vägföreningens Tidskrift; Svenska Väginstitutets Meddelanden; 1931 års väg- och brosakkunnigas utlåtande; handlingar från vägkongresser m. m. N. v. M. Vägare. 1. Se J ä r n v å g. 2. (Skpsb.) I långskeppsled i fartygssidorna anbragta förstärkningar. V. bestå på träfartyg av vissa tjockare garneringsplankor (se Garnering 2) och på järnfartyg av enkla el. sammannitade fasonjärn (se d. o.) av olika slag, ofta i förening med järnplåtar. Ax. L. Vägarpenningar, se Våg penningar. Vägdistrikt, se Väghållningsskyl-d i g h e t och Väglag. Vägfyrk, se Vägskatt. Vägföreningen, se Svenska vägföreningen. Väggbin, zool., se Bifamiljen, sp. 261. Väggbonader kallas i Sverige på väv eller papper målade väggbeklädnader, ofta löst uppsatta på väggen (jfr Tapet), i denna användning motsv. de vävda drätterna. Man känner sådana v. redan från 1500-talet, och under 1600-talet synas de ha varit vanliga i prästgårdar, förmögnare bondgårdar etc. Av sydsvenska v. finnas bevarade exemplar från 1700-talets början, men först beträffande senare delen av detta årh. äger man närmare kunskap om de målarskolor, som hade denna tillverkning till specialitet. Fram emot 1800-talets mitt började denna målningskonst förfalla, och v. utfördes då ej längre på väv utan på papper. Utom i Småland (se F o 1 k-konst, bild 1) tillverkades v. också i Halland och s. Västergötland. De sydsvenska v. uppsattes särskilt vid jularna på väggar och i tak i ryggåsstugorna. En viss släktskap finnes emellertid med dekorationsmåleriet i nordligare delar av landet, särskilt sådant det framträder i de s. k. dalmålningarna (se Folkkonst, bild 2). I likhet med dessa återgå också de sydsvenska v. i stor utsträckning på förlagor, bl. a. äldre bibelillustrationer. — Litt.: S. Erixon, »Allmogemålningar från Småland