Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Väggbonader - Väggbåge - Vägglager - Vägglav - Vägglusen - Väggmossa - Väggmålning al fresco och al secco - Väggtidning - Väghyvel - Väghållningsskyldighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
853
Väggbåge—Väghållningsskyldighet
854
och Halland» (»Nordiska museets och
Skansens bilderböcker», 1, 1930); S. Svärdström,
»Allmogemålningar frän Dalarna» (samma
serie, 5, 1933); N. Sandberg och A. Sandklef,
»Om bonadsmåleriet i Femsjö och Färgaryd»
(i Vår Bygd s. å.). G. Brg.
Väggbåge, dets. som sköldbåge (se Val v,
sp. 25).
Vägglager, mek., se A x e 11 a g e r, sp. 629.
Vägglav, bot., se Xanthoria och bild 7
vid art. Lavar.
Vägglusen, Aca’nthia lectuläria (Cimex
lec-tularius), även kallad S k ä k t a, är platt,
omkr. 5 mm lång och 3 mm bred samt
ka-stanjebrun till färgen. Från de flesta av sina
släktingar bland skinnbaggarna avviker den
genom att sakna användbara vingar.
Huvudet bär på undersidan snabeln, varmed v.
suger blod. Benen äro väl utvecklade springben.
V. är i långt högre grad än t. ex. loppan
bunden vid människans bostäder. Den är
ett nattdjur, som under dagen håller sig
gömt i sprickor och vrår av alla slag,
särskilt i sängar och liggsoffor, i synnerhet om
dessa äro av trä men även i moderna
järnsängar, bakom lister och trasiga tapeter.
Vid nattens inbrott krypa djuren fram ur
sina gömslen för att anfalla den sovande.
V:s ägg äro 1—1,3 mm långa och 0,4—0,6
mm breda, till färgen som nylagda mjölkvita
med pärlemorglans, sedermera gulaktiga. De
anbringas på de ställen, där djuren gömma sig
under dagen, och läggas ofta flera
tillsammans i riktiga paket samt fästas medelst en
kittmassa vid underlaget. Längden av den
tid, som åtgår, innan djuren kläckas, beror
på temp. Den för v:s trevnad gynnsammaste
temp. är omkr. 25° C. Under gynnsamma
förhållanden kan v. genomlöpa sin utveckling
under loppet av omkr. två mån. De
nykläck-ta djuren äro mycket ljusare än de fullvuxna,
nästan genomskinliga el. svagt gulvita. Utom
det obehag, som v. vållar genom sitt
blodsugande och medföljande klåda, kan den sprida
farliga sjukdomar, t. ex. återfallsfeber.
V:s närvaro upptäckes, förutom genom den
sveda den vållar vid sin blodsugning, på den
obehagliga lukt den sprider omkring sig från
ett par på buksidan belägna stinkkörtlar.
Men även mera påtagliga bevis på dess
förekomst finnas, näml, dels samlingarna av
okläckta el. tomma ägg, massor av avkastade
larvhudar samt icke minst de stora, svarta
fläckar, vilka i regel påträffas på de ställen,
där djuren gömma sig. och vilka utgöras av
deras flytande, blodhaltiga exkrementer.
Den stegring av hygienen, som utmärker
de senaste årtiondena, tycks ej ha motverkat
v:s förekomst. Den moderna
byggnadstekniken synes på något sätt gynna dess
tilltagande. Sannolikt är den högre och
jämnare temp. i centralvärmehusen direkt
gynnsam för djuren genom att förkorta deras
utveckling, så att ett större antal
generationer årl. kan medhinnas. Vidare äro de
moderna våningarna i många fall ej så väl
isolerade från varandra som i de gamla husen.
En mångfald ledningar och kanaler förbinder
våningarna med varandra.
Medel mot v. I Sverige är rökning
med cyanväte den vanligaste metoden att
utrota v., och där rökningen sker under sak-
Bild 1. Ha.ne av vägglus. Bild 2. Hona av vägglus.
kunnig ledning och med vidtagande av alla
nödvändiga försiktighetsmått, går allting
väl. De dödsfall, som alltemellanåt inträffa
vid denna metod, ha likväl i många länder
väckt starka betänkligheter mot bruket av
ett så giftigt ämne. I. T-dh.
Väggmossa, bot., se Hypnaceae och bild
26 på pl. Bladmossor.
Väggmålning al fresco och al s e c c o,
se Freskomåleri. — Jfr
Målarkonst, Målningsteknik,
Oljemålning och Temperamåleri.
Väggtidning, se Ryssland, sp. 1327 och
bild 39.
Väghyvel, se Vägmaskiner.
Väghållningsskyldighet. Av ålder ålåg
jordbruksfastigheter på landsbygden den
allmänna v., vari inräknas bro- och färjhållning
i samband med allmän väg. Alltefter de
menigheter (av jordägare), som voro närmast
intresserade av viss väg och därför besörjde dess
uppehållande, talades om lands-(landskaps-),
härads- och sockenvägar. En populär benämning
på viktigare landsväg var »kungsväg».
Under 1800-talet sammanflöto i stor
utsträckning dessa kategorier, och vägarna
betecknades med ett gemensamt namn »allmän väg»,
i motsats till enskild väg (jfr Väglag).
Avgifter å samfärdseln, bro- och
färjpenning-ar (undantagsvis även vägpenningar), bidrogo
att lätta väghållningsbördan. Fastigheterna
voro direkt ansvariga för väghållningen utan
primärt el. subsidiärt ansvar för
vägdistrik-tet såsom sådant. Lagen 23 okt. 1891 om
väg-hållningsbesvärets utgörande på landet
proklamerade i princip häradet eller det mot
häradet svarande tingslaget såsom
väghållnings-distrikt och omskapade detta till en kommun,
med skyldighet att i sista hand svara för
väghållningens behöriga fullgörande. Denna
väg-kommuns beslutanderätt utövas å v ägs t ä
m-m a, där röstning sker efter vägfyrktal (jfr
Bild 3. Del av en med vägglöss infekterad träsäng.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
