853 Väggbåge—Väghållningsskyldighet 854 och Halland» (»Nordiska museets och Skansens bilderböcker», 1, 1930); S. Svärdström, »Allmogemålningar frän Dalarna» (samma serie, 5, 1933); N. Sandberg och A. Sandklef, »Om bonadsmåleriet i Femsjö och Färgaryd» (i Vår Bygd s. å.). G. Brg. Väggbåge, dets. som sköldbåge (se Val v, sp. 25). Vägglager, mek., se A x e 11 a g e r, sp. 629. Vägglav, bot., se Xanthoria och bild 7 vid art. Lavar. Vägglusen, Aca'nthia lectuläria (Cimex lec-tularius), även kallad S k ä k t a, är platt, omkr. 5 mm lång och 3 mm bred samt ka-stanjebrun till färgen. Från de flesta av sina släktingar bland skinnbaggarna avviker den genom att sakna användbara vingar. Huvudet bär på undersidan snabeln, varmed v. suger blod. Benen äro väl utvecklade springben. V. är i långt högre grad än t. ex. loppan bunden vid människans bostäder. Den är ett nattdjur, som under dagen håller sig gömt i sprickor och vrår av alla slag, särskilt i sängar och liggsoffor, i synnerhet om dessa äro av trä men även i moderna järnsängar, bakom lister och trasiga tapeter. Vid nattens inbrott krypa djuren fram ur sina gömslen för att anfalla den sovande. V:s ägg äro 1—1,3 mm långa och 0,4—0,6 mm breda, till färgen som nylagda mjölkvita med pärlemorglans, sedermera gulaktiga. De anbringas på de ställen, där djuren gömma sig under dagen, och läggas ofta flera tillsammans i riktiga paket samt fästas medelst en kittmassa vid underlaget. Längden av den tid, som åtgår, innan djuren kläckas, beror på temp. Den för v:s trevnad gynnsammaste temp. är omkr. 25° C. Under gynnsamma förhållanden kan v. genomlöpa sin utveckling under loppet av omkr. två mån. De nykläck-ta djuren äro mycket ljusare än de fullvuxna, nästan genomskinliga el. svagt gulvita. Utom det obehag, som v. vållar genom sitt blodsugande och medföljande klåda, kan den sprida farliga sjukdomar, t. ex. återfallsfeber. V:s närvaro upptäckes, förutom genom den sveda den vållar vid sin blodsugning, på den obehagliga lukt den sprider omkring sig från ett par på buksidan belägna stinkkörtlar. Men även mera påtagliga bevis på dess förekomst finnas, näml, dels samlingarna av okläckta el. tomma ägg, massor av avkastade larvhudar samt icke minst de stora, svarta fläckar, vilka i regel påträffas på de ställen, där djuren gömma sig. och vilka utgöras av deras flytande, blodhaltiga exkrementer. Den stegring av hygienen, som utmärker de senaste årtiondena, tycks ej ha motverkat v:s förekomst. Den moderna byggnadstekniken synes på något sätt gynna dess tilltagande. Sannolikt är den högre och jämnare temp. i centralvärmehusen direkt gynnsam för djuren genom att förkorta deras utveckling, så att ett större antal generationer årl. kan medhinnas. Vidare äro de moderna våningarna i många fall ej så väl isolerade från varandra som i de gamla husen. En mångfald ledningar och kanaler förbinder våningarna med varandra. Medel mot v. I Sverige är rökning med cyanväte den vanligaste metoden att utrota v., och där rökningen sker under sak- Bild 1. Ha.ne av vägglus. Bild 2. Hona av vägglus. kunnig ledning och med vidtagande av alla nödvändiga försiktighetsmått, går allting väl. De dödsfall, som alltemellanåt inträffa vid denna metod, ha likväl i många länder väckt starka betänkligheter mot bruket av ett så giftigt ämne. I. T-dh. Väggmossa, bot., se Hypnaceae och bild 26 på pl. Bladmossor. Väggmålning al fresco och al s e c c o, se Freskomåleri. — Jfr Målarkonst, Målningsteknik, Oljemålning och Temperamåleri. Väggtidning, se Ryssland, sp. 1327 och bild 39. Väghyvel, se Vägmaskiner. Väghållningsskyldighet. Av ålder ålåg jordbruksfastigheter på landsbygden den allmänna v., vari inräknas bro- och färjhållning i samband med allmän väg. Alltefter de menigheter (av jordägare), som voro närmast intresserade av viss väg och därför besörjde dess uppehållande, talades om lands-(landskaps-), härads- och sockenvägar. En populär benämning på viktigare landsväg var »kungsväg». Under 1800-talet sammanflöto i stor utsträckning dessa kategorier, och vägarna betecknades med ett gemensamt namn »allmän väg», i motsats till enskild väg (jfr Väglag). Avgifter å samfärdseln, bro- och färjpenning-ar (undantagsvis även vägpenningar), bidrogo att lätta väghållningsbördan. Fastigheterna voro direkt ansvariga för väghållningen utan primärt el. subsidiärt ansvar för vägdistrik-tet såsom sådant. Lagen 23 okt. 1891 om väg-hållningsbesvärets utgörande på landet proklamerade i princip häradet eller det mot häradet svarande tingslaget såsom väghållnings-distrikt och omskapade detta till en kommun, med skyldighet att i sista hand svara för väghållningens behöriga fullgörande. Denna väg-kommuns beslutanderätt utövas å v ägs t ä m-m a, där röstning sker efter vägfyrktal (jfr Bild 3. Del av en med vägglöss infekterad träsäng.