855 Vägingenjör—Väglag 856 Vägskatt). De äldre vägkategorierna ha sammanförts till två, landsväg, av större och mera allmän betydelse, och bygdeväg, med mera lokal betydelse. Vägunderhållet in natura skulle fortfarande åligga jordbruksfastigheter och med fördelning efter vägdelning utgöras efter åsatta v ä g t a 1 i förhållande till taxeringsvärdet. Kostnad för underhåll av väg, som ej ingått i vägdelning, och av bro, för anläggning av ny och omläggning av gammal väg, för ändring av bygdeväg till landsväg, för byggande av bro och färja samt för vinterväghållningen, vilken mot ersättning ut-föres av särskilda p 1 o g 1 a g, bestående av lämpligt belägna jordbruksfastigheter, skall bestridas av v ä g k a s s a n (se d. o.), i den mån kostnaden ej utgår av statsmedel. Till vägkassan ingår vägskatt, uttaxerad å de skattskyldiga efter v ä g f y r k. 1921 möjliggjordes överflyttning av vägunderhållet helt el. delvis å vägkassan. Systemet med statsbidrag och dess utveckling genom införandet av automobilskatt (se Automobillagstift-n i n g, sp. 568 f.) har numera medfört, att naturaunderhåll genom jordbruksfastigheter utom i ett fåtal distrikt försvunnit och övertagits av vägkassan. Efter 1927 åligger det köping el. annat samhälle å landet, för vilket stadsplanelagens bestämmelser för stad (se Stadsplanelagen och Stadsplan) äga tillämpning, att för väghållningsdistrik-tets räkning mot ersättning bygga och underhålla allmän väg och bro, i den mån vägen eller bron enl. nämnda lag skall vara upplåten till allmänt begagnande såsom gata. Samhället är också berättigat att i vidare mån för distriktets räkning mot ersättning ombesörja väghållningen inom samhället. Inom 80 städer besörjes den allmänna väghållningen helt av stadskommunen på samma sätt, som gäller om kommunala utgifter i allm. (för uttaxerade medel). I övriga 34 städer utgöra fastighetsägare av alla eller vissa kategorier extra bidrag i form av vägskatt eller ombesörja själva besväret eller del därav in natura. Dessa särskilda skyldigheter äro stadda under avveckling (jfr V ä g 1 a g). Väg-och bropenningar ha upphört att utgå med undantag för bropengar vid den s. k. Lidingö-bron mellan Stockholms och Lidingö städer. Jfr även Vägskatt. 1934 års riksdag har, i huvudsaklig överensstämmelse med förslag av K. m:t, antagit lag om allmänna vägar och lag om vägdistrikt, avsedda att träda i kraft 1 jan. 1937. Den förra lagen uppdelar de allmänna vägarna i landsvägar, vägar, som prövas nödiga för allmänna samfärdseln, och ödebygdsvägar (se d. o.). Väghållare är på landet vederbörande vägdistrikt och inom stads område staden. Väghållningen inom varje vägdistrikt besörjes av vägstyrel-sen (se d. o.) och inom stad av den kommunala nämnd el. styrelse, som därtill utses. 1927 års bestämmelser om väghållning inom stadsplanelagt samhälle å landet kvarstå i sak oförändrade. Vinterväghållning besörjes, om vägstyrelsen så finner erforderligt, av till snöploglag indelade fastigheter. Antalet vägdistrikt på landet (379) skall väsentligt nedbringas och den nya indelningen bestämmas av K. m:t. Vägdistrikts beslutanderätt skall utövas å vägstämma, sammansatt av ombud för i distriktet ingående kommuner. Vid val av ombud röstas per capita av de vägskatteskyldiga. Rösträtt må ej utövas av den, som häftar för vägskatt, förfallen till betalning under sist förflutna tre kalenderår. Vid vägstämma äga landshövdingen el. den han i sitt ställe förordnar, vägingenjör och medlem av vägstyrelsen vara närvarande och deltaga i överläggningarna. Väghållningskostnaclen bestri-des med statsbidrag i den mån K. m:t så prövar, med färjavgifter och i övrigt med vägskatt. Vägskatt skall utgöras efter vägskattekronor och vägskatteören i visst förhållande till det kommunala skatteunderlaget. En kommunal skattekrona för fastighets skogsvärde motsvaras av l3/4 vägskatte-krona, för annat fastighetsvärde av väg-skattekrona. övriga kommunala skattekronor motsvaras av lika antal vägskattekronor. För prövning av vissa ersättningsfrågor skall inom vägdistrikt och i stad, där allmän väg finnes, utses en vägnämnd om tre medl., av vilka ordf, och en led. utses av länsstyrelsen och den tredje av vägstämman, resp, stadsfullmäktige. Särskilda skyldigheter med avseende på väghållning i stad för särskilda kommunmedlemmar skola upphöra med ikraftträdandet av den nya lagen om allmänna vägar, ev. successivt avskrivas under 10 år. — Se vidare Väglag. Schg. Vägingenjör, se Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Väginstitutet, se Svenska v ä g i n s t i-t u t e t. Vägkassa, den kassa, vartill å landet vägskatt ingår och varur vissa utgifter för den allmänna väghållningen bestridas (se V ä g-hållnings skyldighet). Väglag, lag, som i fråga om vägar (samt därtill hörande broar och färjor) föreskriver hur de skola vara beskaffade, vem skyldigheten att hålla dem åligger och på vad sätt denna skyldighet skall fullgöras. Allmänna vägar, som inom stadsplanelagt område motsvaras av gata (se d. o.), äro avsedda för den allmänna samfärdseln och enskilda vägar för en sluten krets av fastigheter, i regel med möjlighet att utestänga annan samfärdsel. A. Allmänna vägar. Enl. lag om väghåll-ningsbesvärets utgörande på landet av 23 okt. 1891 gäller i huvudsak, att landsväg skall vara 6 m bred och bygdeväg 3,6 m, men K. B. äger dock bestämma andra bredder, där förhållandena så påkalla. Väg samt därmed förenad bro och färja skola hållas »i ett för samfärdseln tillfredsställande skick». K. B. övervakar väghållningen och utövar beslutanderätten i fråga om skyldighetens bestämmande. Den omedelbara och regelbundna tillsynen utövas vid v ä g s y n genom landsfiskal och två nämndemän. I städerna gäller ännu stadgandet i 1734 års lag, byggningabalken kap. 25 § 8: »Städerna röje och hålle väg och broar, så långt stadens ägor räcka». Varje stad utgör alltså eget väghållningsdistrikt (vägdistrikt). Kontroll och beslutanderätt tillkomma K. B. Sedvanemässigt tillämpas ung. enahanda regler som på landet beträffande vägarnas