859 Vägmästare—Väg- och vattenbyggnadskåren 860 brukas en flyttbar maskinutrustning, med vars hjälp betongfarbanan framställes, medan maskinerna flytta sig framåt. Betongmassan tillverkas i en blandare, ur vilken massan tippas på vägbanan. Därefter utbredes, jämnas och stampas massan med vissa redskap och maskiner. Dessa maskiner löpa på hjul på utmed beläggningens kanter fästa formar, vanl. av järn. Formarna justeras så, att beläggningens yta blir mycket jämn. 3. Maskiner för transport och utläggning av vägmaterial. För spridning av grus på grusvägarna användas lastbilar med anordning för tippning och spridning. För sandning i halt före finnas olika slag av sandspri-dare, som vanl. kopplas efter lastbil. — Spridning av bituminösa bindemedel vid ytbehandlingar sker numera vanl. med tankvagnar (se bild 1) med spridaranordning, varigenom en bredd av 2,5 m kan behandlas på en gång. Vid arbeten i mindre skala användas små hand-dragna asfalt- el. tjärkokare, försedda med pump, slang och sprida rmunstycke. — Spridning av pågrus vid ytbehandling sker numera ofta med maskin, bl. a. grusspridarvält, som samtidigt sprider grus och fastvältar det. 4. Maskiner för avjämning av vägbanan. Den enklaste typen är vägsladden, som vanl. består av två parallella stålblad, vilka kunna ställas i olika lutning mot vägbanan och i olika vinkel mot vägens riktning. Vägsladden, som dragés av häst el. lastbil, begagnas för att borttaga knölar och vågbildning samt utjämna svackor på grusvägar. Samma uppgift har väghyveln, vanl. motordriven. Den har ett höj- och sänkbart stålblad, vridbart i olika vinkel mot vågriktningen, och är numera ett nödvändigt redskap för grusvägarnas underhåll. — Motorväghyveln brukas även för framställning av asfalt- och tjärblandningar genom hyvelblandning (eng. road mix). Vid detta förfarande blandas på vägbanan utbrett stenmaterial med ett från tankvagn utspritt bindemedel genom upprepad hyvling, tills en homogen massa erhållits. — Motorväghyveln är vanl. försedd med r i v a r e, varmed vägbanan kan upprivas. 5. Vältar. För komprimering av vägbanan användas maskindrivna vältar, för asfaltbeläggningar lättare, för terrasseringsarbeten tyngre vältar upp till 18 tons totalvikt. De drivas antingen med ångmaskin, ångvältar, el. med förbränningsmotor, motorvältar. Två huvudtyper av maskinvältar finnas: dels sådana, hos vilka bakhjulen välta större bredd än framhjulen, dels sådana, hos vilka bakhjul och framhjul välta samma bredd, s. k. tan-demvält. Vältarna utrustas ofta med riva re. 6. Snöplogar. Den maskinella snöplogning-en av vägar, som numera möjliggör biltrafik även vintertid, utföres medelst vid lastbil fäst el. av lastbil dragen plog. I första band brukas spetsplog, bestående av två böjda plogblad i spetsig vinkel, fastsatt framför bilen, varigenom en bana, motsv. bilbredden, upp-röjes. Därefter breddas, ev. genom ny körning, med hjälp av vingplog, en rörlig vinge, monterad på en el. båda sidor om bilen. Vissa plogaggregat ha efterplog, som släpas efter bilen och med vars hjälp breddning sker. — Utomlands begagnas roterande snöplog, snöslunga, anbragt framtill på bilen. Förutom nu nämnda v. finnas bl. a. maskiner för rengöring och bevattning, stenstöt-ningsmaskiner m. m. Tekniken på detta område är under stark utveckling. N. v. M. Vägmästare, en hos vägdistrikt el. vägen-treprenör anställd arbetsledare. Utbildning av v. sker vid ett flertal tekniska skolor samt vid av Svenska vägföreningen (se d. o.) årl. anordnad kurs. N. v. M. Wägner, Elin Matilda Elisabet, författai inna (f. 1882 18/s), dotter till S. W. Var 1903—04 medarb. i Helsingborgsposten, 1904—05 i Vårt Land, 1907—17 redaktionssekr. i Idun. Hon debuterade 1907 med en samling skisser och slog igenom med »Norr-tullsligan» (1908), »Pennskaftet» (1910) och »Helga Wisbeck» (1913), som följdes av bl. a. »Släkten Jer-neploogs framgång» (1916), »Kvarteret Oron» (1919) och »Den befriade kärleken» (s. å.). »Den förödda vingården» (1920) och »Från Seine. Rhen och Ruhr» (1923) ge gripande bilder från kontinenten efter världskriget. »Asa-TTanna» (1918) är en karaktärs-oeh bygdeskildring från Småland, dit scenen är förlagd även i »Svalorna flyga högt» (1929) och »Gammalrödja» (1931). Romanerna »Len namnlösa» (1922). »Silverforsen» (1924), »Natten till söndag» (1926). »De fem pärlorna» (1927) och »Mannen vid min sida» (1933) samt novellsamlingarna »Nyckelknippan» (1921) och »Den odödliga gärningen» (1928) äro vidare att nämna. W. började som de moderna självförsörjande unga kvinnornas skildrare; träffsäker iakttagelse, kvick och kritisk uppfattning förenades med varm och stridbar idealitet. 1 hennes senare arbeten är karaktärsteckningen djupare och rikare än förut, hon har blivit det inre livets tolkare, och det är en utpräglat religiös uppfattning av okonfessionell art hon företräder. Impressionistiskt känslig och levande stilkonst, originalitet i motivval och behandling, intensitet och viljekraft göra hennes verk fängslande. R-n B. Wägner, Sven, skolman, filosofisk författare (1844—1916). Blev docent i teoretisk filosofi i Lund 1877, var föreståndare för Lunds privata elementarskola 1878—87, blev lektor i Lund 1886 samt var rektor i Nyköping från 1887 och i Hälsingborg 1897—1909. W. skrev åtskilliga arbeten i filosofi, pedagogik och historia, bl. a. »Skånska kommissionen af 1669—1670» (1886; akad. avh.) och »Den grekiska filosofiens och medeltidsfilosofiens historia» (1892; 4:e uppl. 1915). Fr. Sg. Vägningsmaskiner, se M y n 11 i 11 v e r k-n i n g och bild 4 där. Vägnämnd, seVäghållningsskyldighet. Väg- och vattenbyggnadskåren, en 1851 bildad. under Kommunikationsdep. hörande och av endast officerare bestående kår. som enl. regi, av 22 dec. 1851 har till ändamål att till-handagå Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i dess befattning med allmänna arbeten: kårens officerare kunna under krig kommenderas till