Vägstyrelse—Välkomma 863 Vägstyrelse, av de röstberättigade å väg-stämma å landet valt förvaltningsorgan, som bl. a. handhar vägkassan (jfr V ä g h å 11-ningssky Idighet och Väglag). Vägstämma, se Väghållningsskyl-d i g h e t. Vägsyn, se Väglag. Vägtal, se Väghållningssky Idighet. Vägtorn, bot., se Brakved. Vägtrafikstadga, förordnad av K. m:t efter riksdagens hörande 20 juni 1930, fastställer föreskrifter för samfärdseln på vägar, gator o. a. allmänna platser. Den gäller fordon, gående, ridande m. fl. trafikslag. V. kompletteras av motorfordonsförordningen (se Automobillagstift-ii i n g, även i suppl.) rörande trafiken med motorfordon och dessas beskaffenhet. I v. finnas bl. a. följ, föreskrifter: Mötande skola vika till vänster; omkörning skall ske till höger; i vägkorsning skall det fordon, vars kurs skär kursen hos ett från vänster kommande fordon, låta detta senare köra först; när utsikten över vägen är skymd, skall fordonet framföras å körbanans vänstra sida; fordon må ej lämnas å väg på sådant sätt, att andra fordon ieke kunna komma förbi, el. på sådan plats, där utsikten över vägen är skymd; i kurvor el. vägkorsningar samt på andra trafikvådliga punkter skall hastigheten nedbringas så mycket, som trafiksäkerheten kräver; velociped skall vara försedd med ringklocka och i mörker tänd lykta; förbud mot trafik med fordon av visst slag, inskränkningar, påkallade av vägens beskaffenhet, m. m. utfärdas av länsstyrelsen för väg utom stads planlagda område. Föreskrifter i detta avseende beträffande gata el. annan allmän plats inom stads planlagda område meddelas för Stockholm av överståthållareämbetet, för annan stad av poliskammare, magistrat el. stadsstyrelse. N. v. M. Vägunderhåll, se Väg och V ä g h å 11-ningsskyldighet. Vägvårda^ bot., se C i k o r i a. VäTnämoinen, en av huvudpersonerna i den finska dikten Kalevala (se d. o.), där han skildras som en vis, sång- och trollkunnig åldring. I den tryckta Kalevala framträder V. som son till Luftens jungfru och en av de förnämsta verkande personerna vid världens skapelse. Det är även han, som skapar den första kantelen. Han griper sällan till svärdet men litar i stället till ordets och andens makt. — V. el. V ä i n ö är enl. en vanlig teori en ursprunglig vattengud men enl. K. Krohn en sydvästfinsk hjälte och folkledare. K. B. W. Vai'nö, se Väinämöinen. VäFsälä, Kalle, finländsk matematiker (f. 1889), fil. dr på avh. »Über die algebraisch auf-lösbaren Gleichungen fünften Grades» (1916), prof, i Dorpat 1919—21 och från 1921 vid Åbo finska univ. H. E. P. Väja, se D y n ä s. Väjern, municipalsamhälle i Askums socken, mell. Bohuslän, på Sotenäsets kust mot Skagerak; 8 har, 319 inv. (1934). Lådfabriker. Tax.-värde å fastighet 225,400 kr. (1932), tax. inkomst 108,580 kr. Väktaren, Tidning för Stat och Kyrka, konservativ politisk och kyrklig veckotidning i Stockholm 1853—88. Den uppsattes och redigerades till 1865 av frih. J. A. P o s s e (se d. o.); hans efterträdare voro frih. F. F. Hierta (se H i e r t a, släktövers.) 1865 864 —78, pastor B. Wadström 1878—83 och R. Hasselrot från 1883. V. var den första politiska Stockholmstidning, som öppet intog en kyrkligt kristlig ståndpunkt. I V. skrevo bl. a. K. A. Lindström (se d. o.) och friherrinnan Catharina Elisabeth Posse (se d. o.). E. Nwn. Väla, socken i Skaraborgs län, Kållands härad, s. v. om Lidköping; 13,91 kvkm, 280 inv. (1934). Slättbygd, något bergig mot ö. 738 har åker, 606 har skogsmark. Ingår i örslösa, Söne, V. och Gillstads pastorat i Skara stift, Kållands kontrakt. Välboren, epitet för obetitlade adliga personer. Jfr Högvälboren. Väld, mannamån, partiskhet. Välfärdsutskottet (Le comité de salut public), det förnämsta av de regerande utskott franska nationalkonventet valde inom sig, tillkom under krisen efter general Dumouriez’ förräderi (april 1793). Efter hand utrustat med diktatorisk fullmakt, ledde det krigföringen, utrikespolitiken och hela den inre styrelsen. Medlemmarnas antal var 9 (tidtals 14 el. 12); de valdes för en mån. åt gången. Omval var regel, men misstroendevota före-kommo, t. ex. när Danton m. fl. uteslöts juli 1793. Sin högsta maktutveckling nådde v. under sin andra uppsättning, »le grand comité» (Robespierre, Carnot och Billaud-Va-renne), då republikens inre fiender krossades och den stora koalitionens invasionshärar besegrades (1793—94). Skulden för skräckens blodsorgier drabbar ej uteslutande v. utan delas av allmänna säkerhetsutskottet och re-volutionstribunalet, båda i det hela oberoende av v. Att Robespierre 1794 vann ett dominerande inflytande är obestridligt, men att kalla detta diktatur torde innebära någon överdrift. Robespierres störtande (juli 1794) blev för konventet anledning att begränsa v:s maktbefogenheter. De fördelades på andra nämnder, så att endast krigföringen och utrikespolitiken återstodo. V. upphörde vid di-rektorialförfattningens ikraftträdande 1795. — Litt.: F. V. A. Aulard, »Recueil des actes du comité de salut public» (26 bd, 1889— 1923); A. Ording, »Le bureau de police du comité de salut public» (1930). A. G-de. Välgörenhetsmärken äro antingen av post verk utgivna frimärken, vilkas pris överstiger frankeringsvärdet, el. av enskilda samman slutningar utgivna märken. De mest kända svenska enskilda v. äro utg. av Svenska nationalföreningen mot tuberkulos (se d. o.). E. G-e. Välinge, socken i Malmöhus län, Luggude härad, på slättbygden vid Vegeåns mynning i Skälderviken; 31,20 kvkm, 1,603 inv. (1934). 2,603 har åker, 126 har skogsmark. Egendo mar: Rögle, Västraby (se dessa ord), Sture-holm m. fl. Ingår i V. och Kattarps pastorat i Lunds stift, Luggude n. kontrakt. Välkomma, den inom de forna skråföreningarna vid högtidligare tillfällen begagnade, rikt utsirade föreningspokalen, vanl. av ädel metall. Sådana v. av skilda former ha i Sverige varit i bruk ända sedan 1500-talet. Ofta försågos de med fritt hängande skyltar, som donerades av nytillträdande skråbröder. Också gesällskapen hade motsv. rituella dryckeskärl. Nordiska museet äger en mycket betydande samling av dylika. Se även Glas, sp. 737, och bild vid G e s ä 11 s k a p, sp. 618. G. Brg.