867 Vämö—Väne 868 smått frö, ss. klöver- och gräsfrö, en lätt myllning. Med v. brytes den skorpa, som kan ha bildats på åkerytan och hindrar brod-dens uppkomst och vidare utveckling. Då jorden sammantryckes, ökas den kapillära ledningen i jorden, och jordfuktigheten uppstiger livligare till ytan. Härigenom främjas även avdunstningen från jordytan. Jorden uttorkas något mindre av de v., som lämna markytan täckt av lös jord, som hindrar avdunstningen, ss. ring- och cambridgevältar, än av slätvältar; men fullständigare vinnes detta genom harvning efter vältningen. Den förr vanligaste v., s 1 ä t v ä 11 e n, utgöres av en rund trästock; numera göras sådana v. även av gjutjärn eller cement och delas på längden i 2—3 kortare cylindrar för att underlätta vändningen (jfr bild 1). För att välta i drillar lagd jord användas, om ock mer sällan, efter drillen formade slätvältar, drillvältar. Kraftigare verkande v., även kallade kokkrossar e, äro stångjärnsvält, som utgöres av en, stundom på mitten tudelad, trumma, bildad av på ändstyckena fästa skarpkantiga järnstänger, r i n g v ä 11 (bild 2), bestående av på två axlar fritt löpande linsformiga ringar, crosskillvält, med grova ringar med skarpa knaggar, samt c a m b r i d g e v ä 1 t (bild 3), med omväxlande släta och tandade ringar. Numera brukas i Sverige, jämte släta, mest ring- och cambridgevältar. H. J. Dft. 2. (Tekn.j Se Vägmaskiner. Vämö, Vämmö, nordligaste delen av Karlskrona stads område, består av ön Inre V. (se Karlskrona, sp. 422 och kartan) och, skild därifrån av Sunna kanal, halvön Yttre V. Vända, att medelst roder och segel manövrera ett fartyg så, att det från bidevindsläge med vinden in på ena sidan kommer i bidevindsläge med vinden in på andra sidan. Manövern benämnes genom vindsvändning el. s t a g v ä n d n i n g, då den utföres genom lovning mot vinden och därefter, sedan vindögat passerats, avfallning, tills seglen åter fyllas, samt undanvindsvändning, fördevinds- el. kovändning, då den verkställes genom avfallning från vinden, tills fördevindsläge uppnås, och därefter upplov-ning till nya bidevindsläget. — I storm och hög sjö, då genomvindsvändning ej kan ske, företages grund vändning (se d. o.). ö-g. Vändare, text., se K a r d n i n g. Vände(l)rot (Ven d-), Rhizöma valerianae, en drog, som består av den torkade jordstammen med birötter av Valeriana officinalis (se V a 1 e r i a n a). V. har egendomlig, stark lukt och aromatisk, sötaktigt bitter smak. De verksamma beståndsdelarna finnas i dess flyktiga olja, den förr officinella Aetheroleum valerianae, en gul till brun, starkt luktande vätska, innehållande jämte terpener t e r-p i n e o 1, borneol samt bornylestrar med flyktiga fettsyror (valerian- och isovalerian-syra). V. har anor inom medicinen från 1000-talet. — Små doser framkalla excitation, stora verka förlamande. Preparat på v. ha mest använts vid nervåkommor, bl. a. vid hysteri, såsom efter omständigheterna stimulerande el. lugnande och krampstillande medel, ibland med suggestiv verkan, bl. a. i form av Tinc-tura valerianae aetherea (valerianadrop-par el. v ä n d e r o t s d r o p p a r), beredd med 5 dir Hoffmanns droppar; även märkes preparatet Menthyli valeriana,s (v a-1 i d o 1), en klar, färglös, aromatisk vätska, en lösning av mentol (se d. o.) i mentylisova-lerianat; 10—15 droppar tagas på en sockerbit vid migrän, astma o. s. v. C. G. S. Vänderotsfamiljen, Valerianäceae, fam. bland sympetalerna, med osymmetriska blommor och undersittande, trerummigt fruktämne. Hithörande omkr. 400 arter växa företrädesvis i Amerikas och Gamla världens tempererade trakter och äro vanl. örter med motsatta blad utan stipler, kvastlika knippen, femtalig blomkrona och 1—4 ståndare. Två släkten, Valeriana (se d. o.) och Valerianella (se Vårsallatsläktet), tillhöra svenska floran. Centranthus (se d. o.) odlas som prydnadsväxt. G. M-e. Vänderotsläktet, bot., se Valeriana. Vändkretsar, dets. som tropiker (se d. o.). Kräftans vändkrets kallas även n. vändkretsen och Stenbockens s. vändkretsen. Vändkretskalmer, Subtropiska k a 1 m-bälten, se Atlantiska oceanen, sp. 416, och Hästlatituderna. Vändning, obstetr., med., operativt ingrepp vid förlossningar, med vilket man ändrar ett felaktigt läge, snedläge eller tvärläge (se Förlossning), av fostret till längdläge. V. utföres antingen med enbart yttre handgrepp, yttre v., eller, om sådant ej lyckas, med en hand införd i livmodern och den andra handen arbetande utanpå buken, inre v. Vid den senare fattas och neddrages i regel fostrets ena fot, ibland båda, s. k. inre v. på fot, varefter fostret framfödes i fotbjudning. Även då livmoderhalsen ej hunnit bli mer utvidgad, än att den tillåter blott två fingrar av den i slidan införda handen att tränga upp i livmodern, utföres ibland inre v.; den kallas då vanl. kombinerad, bipolar el. B r a x t o n II i c k s’ v. Om vid förlossning i huvudbjudning komplikationer inträffa, som bringa moderns el. fostrets liv i fara, och förlossningen ej fortskridit så långt, att förlossningstången (se d. o.) kan brukas till förlossningens snabba avslutande, begagnar operatören inre v. på fot och förändrar sålunda huvudbjudningen till fotbjudning för att därefter genom dragning i den nedhämtade foten raskt kunna ut-skaffa fostret, inre v. med utdragning på fot. Vid föreliggande moderkaka, då för modern livsfarlig blödning ofta uppträder under sista månaderna av havandeskapet eller början av förlossningen, brukas ofta Braxton Hieks’ v., varefter genom varsam dragning i en neddragen fot fostrets bål tamponerar, d. v. s. täpper till det blödande moderkaks-fästet i livmoderkroppens nedre del. Bvn. Vändskiva, se Järnväg, sp. 45, och Plog, sp. 1094. Vändvåg, fys., se Torsionsvåg. Väne, härad i Älvsborgs län, kring översta delen av Göta älv samt städerna Vänersborg och Trollhättan; 386,78 kvkm, 13,376 inv. (1933). Socknar: Väne-Ryr, Vassända-Naglum, V. Tunhem, N. Björke, Gärdhem och Väne-Äsaka. V:s förnämsta slättbygd ligger ö. om Göta älv. Den begränsas i n. ö. av Halle-och Hunneberg och övergår mot s. i småbergig skogsbygd. I de bergiga skogstrakterna v. om