877 Vänstertrafik—Värde 878 vid riksdagsvalet 1917 59,000 röster. Det sökte anknytning till Kommunistiska inter-nationalen (se 1 n t e r n a t i o n a 1 e n). Dess kongress beslöt 1921 att oförbehållsamt godkänna denna internationals anslutningsvill-kor och riktlinjer, de s. k. 21 Moskvateserna, samt ändrade samtidigt partiets namn till Sveriges kommunistiska parti (sektion av Kommunistiska internationalen). En minoritet, som vägrade att godkänna Moskvateserna, uteslöts. Den utgjordes av bl. a. C. Lindhagen, F. Månsson och I. Vennerström samt bildade omedelbart ett nytt parti, vilket övertog det socialdemokratiska vänsterpartiets namn, program och stadgar. Det lyckades vinna mark huvudsaki. i Gävleborgs, Väster-norrlands, Västerbottens och Norrbottens län. 1 jan. 1922 ägde det endast 5,500 medl. men förfogade över sex mandat i Andra kammaren och två mandat i Första kammaren. Sammanslagning med Socialdemokratiska arbetarepartiet kom till stånd 1923 på grundval av sistnämnda partis program. — Jan. 1934 bildade den då ur Socialdemokratiska arbetarepartiet uteslutne riksdagsmannen A. Ström en fristående arbetarkommun i Göteborg samt på några andra platser på Västkusten. Dessa organisationer uppgingo 15 maj s. å. i Socialistiska partiet, det nya namnet på Sveriges kommunistiska parti (se d. o.; »Kil-bomsriktningen»). S. H. Vänstertrafik, se Högertrafik, även i suppl. Vänstervridande, fys.-kem., se Optisk vridningsförmåga. Väpnad neutralitet, i folkrättens historia namn på sammanslutningar av neutrala stater i syfte att skydda sig mot krigförandes övergrepp, i nödfall med vapenmakt. Sådana förbund slötos mellan Sverige och Danmark 1691 och 1756. Mest bekant är det förbund, som slöts mellan Sverige, Danmark och Ryssland 1780 (»första väpnade neutraliteten») under sjökriget mellan England och Frankrike. Därvid uppställdes följ, principer: 1) neutrala fartyg äga fritt idka sjöfart mellan krigförande makts hamnar; 2) neutral flagga skyddar fientligt gods med undantag för kontraband; 3) såsom krigskontraband erkännas endast vissa, i en traktat mellan England och Ryssland av 1766 angivna varor; 4) blockad erkännes blott om den är effektiv. _Dessa regler vunno anslutning från flertalet kontinentalmakter men erkändes ej av England. Under Napoleonskrigen förnyades v. genom ett 1800 slutet förbund mellan Sverige, Danmark, Ryssland och Preussen (»andra väpnade neutraliteten»); jämte de föreg. reglerna uppställdes ytterligare en: att neutrala fartyg, som segla under konvoj (se d. o.), skola vara fria från visitation. Detta förbund sprängdes emellertid 1801, då England sände en flotta till Östersjön. Ehuru de genom v. hävdade reglerna på grund av Englands motstånd icke kunna sägas omedelbart ha vunnit erkännande inom folkrätten, blevo de dock av betydelse, emedan de i viktiga delar ligga till grund för Parisdeklarationen 1856 (se Sjökrigsrätt). — Litt.: Th. Boye, »De væbnede neutralitetsforbund» (1912); J. B. Scott, »The armed neutralities of 1780 and 1800» (1918). T. G-l. Väpnare, dels ynglingar, som efter att ha varit pager undergingo utbildning till riddare (se d. o., sp. 779), dels medlemmarna av en medeltida frälsemannagrupp i Norden. I Sverige stodo v. (svenner, a vapn) i rang efter riddare men över vanliga frälsemän. Flera personer, som innehade rikets högsta ämbeten, blevo aldrig eller först sent riddare, t. ex. Bo Jonsson (Grip) samt Karl Knutsson (Bonde). Av v. bestod till stor del lågfrälset. Kj. K-n. Väppling, bot., se Klöversläktet. Värd, biol., se Parasiter 2 och 3. Värddjur, bot., se Parasiter 3. Värde. 1. (Filos.) V. tänkes vanl. som en egenskap, som tillskrives vissa objekt. Så säges t. ex. hälsa el. förmögenhet vara något värdefullt. Emellertid kan denna egenskap icke jämställas med andra, då den icke kan sägas uppfattas på samma sätt som dessa. Å ena sidan menar man, att föremålen alldeles oberoende av vårt ställningstagande besitta vissa v., vilka bestämma vårt ställningstagande (objektiv värdeteori), å andra sidan anses, att föremålen besitta v. endast genom vårt ställningstagande, för ett värderande subjekt (subjektiv värdeteori). Frågan om existensen av objektiva och därmed allmängiltiga v., vilka kunna göras till föremål för vetenskaplig forskning, är av fundamental betydelse för etiken. Avgörande är därvid frågan om värderingens, värdeomdömets natur, om detta kan fattas som ett omdöme av samma slag som alla andra. Då i allm. lusten och det, som väcker lust, värderas, har man tidigare bestämt v. som förmågan att väcka lust. Men detta är ohållbart. Ett oegennyttigt handlingssätt k a n av mig värderas, även om det ej bereder mig några fördelar. I själva värderingen ingår visserligen en säregen känsla av lustkaraktär, värdekänslan, men det, som är föremål för värderingen, behöver därför ej vara lusten el. förmågan att väcka lust. I värderingen ingår jämte värdekänslan även en föreställning om det värderade föremålet som existerande. Värderingen kan enl. Hägerström (se d. o.), som på detta område utfört sitt betydelsefullaste arbete, visserligen uttryckas i önskesatser, ss. »huru gott, om detta inträffade; måtte detta inträffa»; men då den vanl. uttryckes i om-dömesform: »detta är gott», så förledes man av det språkliga uttrycket att in-tänka känslan i det värderade föremålet och i v. se något objektivt. Hägerströms värdeteori är subjektivistisk i den meningen, art den innebär, att det icke finnes v., endast värderingar, däremot är den icke relativistisk i den meningen, att den skulle anta relativa v. men förneka absoluta. Frågan om värderingens natur har utom av Hägerström särskilt diskuterats av Mei-nong (se d. o.), som betraktar värderingen som en känsla, och av von Ehrenfels, enl. vilken den är ett begärande, vidare av Höfler, Lipps, Maier (se dessa ord) m. fl. V:s absoluta objektiva karaktär har särskilt upprätthållits av Windelband, Rickert, Münsterberg och Scheler (se dessa ord). — Värdebegreppet behandlas i alla framställningar av etiken. Särskilt märkas: A. Meinong, »Psychologisch-etische Untersucbungen zur Wertthe''rie» (1894); Chr. von Ehrenfels, »System der Wert-