Värdedeklaration—Värdestegringsskatt 879 theorie» (2 bd, 1897—98); E. Liljeqvist, »Mei-nongs allmänna värdeteori» (1904); A. Häger-ström, »Till frågan om den objektiva rättens begrepp» (1917); M. Scbeler, »Der Formalis-mus in der Ethik und die materiale Wert-etbik» (2 bd, 3:e uppl. 1927). G. O-a. 2. (Nationalek.) V. får i ekonomien allt, som — utan att vara fritt tillgängligt, såsom luften vi andas — är begärligt, emedan det kan eller anses kunna tillfredsställa ett behov (se d. o.). Användbarheten (bruksvärdet) och knappheten bli därför avgörande för v. (se G r ä n s-nytta), vilket alltid är relativt, d. v. s. hänför sig till ett val efter minsta medlets lag och framträder vid byte av vara mot vara eller av vara i penningar (bytesvärde). Vid genomförd penninghushållning sker värdesättningen i regel med penningenheten såsom värdemätare (se Pris). Av sistnämnda skäl utmönstra numera många vetenskapsmän (bl. a. G. Cassel) värdeläran ur nationalekonomien (se d. o., sp. 747, samt Tillgång och efterfrågan, sp. 312), där den tidigt utformades av klassiska skolan (se Nationalekonomi, sp. 743, ävensom Mervärde och Produktion, sp. 145). Andra (bl. a. Böhm von Bawerk och K. Wicksell; se även D u p u i t) tillmäta den universell betydelse, emedan penningföreteelserna i grunden äro sekundära och principiellt måste skiljas från de ekonomiska grundförhållanden, som existera och göra sig gällande inom det ekonomiska samhällslivet oavsett penningväsendet och till vilkas förklaring läran om v. är oumbärlig, bl. a. med hänsyn till egenhushållningen inom enskilda företag och hushåll, t. ex. inom lantbruket, och icke minst till den offentliga hushållningen i stat och kommuner, av vilken så mycket beror i folkhushållningen. Med objektivitet kunna dock givetvis finanspolitiska, socialpolitiska m. fl. värdesättningar icke tillkomma vetenskapen utom i dess tillämpning och i dess användning i ekonomisk politik. — Litt.: Läro- och handböcker i nationalekonomi (se d. o.); G. Myrdal, »Vetenskap och politik» (1931); »Probleme der Wertlehre» (Schriften des Vereins für Sozialpolitik, 183, 1931; med bibliogr.); I. Sundbom, »Prisbildning och ändamålsenlighet» (1933). E. F. K. S-n. 3. (Mat.) Se Matematiskt värde. Värdedeklaration. 1. I tullstadgan föreskrivet avlämnande av uppgift för statistiskt ändamål om det värde, som en till tullområdet inkommande eller därifrån avgående vara äger vid rikets gräns (statistiskt v ä r-d e). Sättet för värdets beräknande anges i tullordningen. I tulltaxan med statistisk va-ruförteckning utmärkes för vilka varuslag v. vid införsel skall ske; t. v. fordras emellertid v. även för andra varor, då de införas i kolli av fullt ensartat innehåll. Vid införsel med post behöves ej v. Vid utförsel kräves v. för varje varuslag. — 2. I tulltaxeförordningen påbjudet avgivande av för tulltaxeringen erforderlig uppgift om värdet vid rikets gräns på inkommande vara, vars tullsats är bestämd i förhållande till dess värde (se Tullvärde). Det sålunda deklarerade värdet skall, såvitt ske kan, styrkas genom företeende av faktura. frakt- och försäkringshandlingar samt speditionsräkning. T. J-n. 880 Värdeförsändelse, gemensamt namn för as-surerade och rekommenderade försändelser. Värdeidealism, den ståndpunkt i filosofien, som betraktar de allmängiltiga värdena såsom det i verkligheten väsentliga (jfr Värde 1). Värdekuvert, se Försegling 1. Värdekänsla, se Värde 1. Värdelära, se Värde 2. Värdeomdöme, se V ä r d e 1. Värdepapper, i vidsträckt bemärkelse varje på papper el. liknande material skriftligen avfattad (skriven, tryckt, litograferad) urkund el. handling, vars innehav utgör bevis el. legitimation för rätt till penningar el. andra värdeföremål el. förmåner. Vanl. betecknar dock v. endast sådana urkunder, som äro föremål för börsaffärer och kursnotering, ss. obligationer och aktier. Ä. W:sonM.’ Värdering av egendom omtalas flerstädes i svensk lag, så i kap. 3 av lagen 1933 om boutredning och arvskifte (kvarlåtenskap efter död person), handelsbalken kap. 10 § 2 (lös pant), utsökningslagen §§ 73 och 79 (utmätt egendom). 1 de olika lagrummen ges bestämmelser om vem eller vilka, som skola tjänstgöra som värderingsmän. Handling, som upprättas över verkställd v., kallas vanl. vär-deringsinstrument. Ä. II. Värderingsinstrument, Värderingsmän, jur., se Värdering. Värdestegring, se Oförtjänt värdestegring och Värdestegringsskatt. Värdestegringsskatt (ty. Wertzuwachssteuer), specialskatt på den värdestegring å jord, särskilt tomtmark, vilken ej är att tillskriva ägarens åtgärder (se Oförtjänt värdestegring) utan samhällets allmänna utveckling i folktäthet och välstånd eller åtgärder för bättre ordnat trafikväsen, sund-hetsväsen (vattenledning, kloak) m. m. (se Jordrefor m). Indirekt beskattning av värdestegringen begränsas till fall av försäljning o. dyl., då värdestegringen realiserats; direkt kan skatten uttagas på all jordvärdestegring, som konstaterats vid periodiska taxeringar. Om ingångsvärdet för visst markområde 1920 fastställts t. ex. till 5.000 kr. och vid allmän fastighetstaxering ett följ, år en beskattningsbar värdestegring om 1,000 kr. konstaterats, sedan avräkning skett för sådan värdestegring, som anses vara att tillskriva ägarens åtgärder eller penningvärdets fall, kan skatten givetvis utmätas antingen efter värdestegringens kapitalvärde, 1,000 kr., och uttagas med mindre eller större del av detta belopp, t. ex. 10—30 %, att erläggas på en gång eller med avbetalningar under en följd av år (jordvärdesteg-ringsskatt); eller ock kan skatten utmätas efter den avkastningsökning, som den beskattningsbara värdestegringen må anses representera, t. ex. en årlig hyres- eller arrendeökning om 40 kr. (= 4 % å 1,000 kr.), samt utgå i form av årlig avgäld, t. ex. 2 % eller 20 kr. om året (j ordränt e-s t e g r i n g s s k a 11). V. medgavs fakultativt i preussiska kommunalskattelagen av 1893 och infördes under följ, årtionden i en mängd tyska städer samt gjordes obligatorisk för tyska Kiautschou 1898 med % på värdestegringen. Statsskatt å jordvärdestegringen infördes i England genom Finance