Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
881
Värdeteori—Väringen
882
act 1910, sedan man där redan länge efter
amerikanska mönster i större städer upptagit
s, k. betterments-bidrag av
fastighetsägare, vilkas fastigheters värde bevisligen
måste stegras genom utgifter, som kommunen
gjorde för broanläggningar m. m. En särskild
skatt på oförtjänt jordvärdestegring infördes i
Danmark för Köpenhamn 1908, för Esbjerg
1910, för mark, som beröres av
järnvägsanläggningar, 1910 o. s. v. En
värdestegrings-skattekommission i Norge avgav betänkande
1915. — Litt.: G. Cassel, »öfversikt öfver
beskattningen af den oförtjänta
värdestegringen å jord i vissa främmande länder»
(1908); kommunalskattesakkunnigas
utredningar och förslag (1917); Statens Offentliga
Utredningar 1933: 3
(skatteutjämningsbered-ningen). E. F. K. S-n.
Värdeteori, filos., se V ä r d e 1.
Värdetull, se T u 11, sp. 753.
Värdi (Ity. werdie), av värderingsman åsatt
pris.
Värdskap, kam., innehavet under stadgad
åborätt av jordbruksfastighet (se Åb o rät t).
Värdväxlande, bot., se Rostsvampar.
Värdväxt, bot., se Parasiter 3.
Värdören (fsv. værpörar), eg. det, som ges
i betalning för någonting, värdesaker; löst
gods av värde, penningar eller ock
varjehanda varor, vilka i deras ställe nyttjas som
bytes- eller betalningsmedel, särskilt omyntat
guld och silver i form av tenar, ringar,
byglar o. s. v., vilka vid behov stympades i
viktdelar Lagligen kunde betalning erläggas
med andra värdesaker, t. ex. järn, koppar,
hjälmar, sköldar och svärd, tam boskap, ull,
djurhudar, kött, fläsk, smör, spannmål, vax,
oskuret lärft, vadmal m. m. Jfr Mynt och
Penningar. E. F. K. S-n.
Värend, ö. och mell. delen av nuv.
Kronobergs län, utgjorde i äldsta tider ett eget
rättssamhälle, ett »folkland». Redan på
1100-talet hade det förenats med Njudung och
Finnveden till Tiohärads (se d. o.) lagsaga.
V. var även ett eget biskopsstift, om vars
tillkomst Sigfridslegenden bevarat
traditioner från 1200-talets början (se Sigfrid och
Växjö stift). I den stadga om
konungens eriksgata, som ingår i den ena
handskriften av Södermannalagen, föreskrives, att
»virdarnas lagman och smålänningarna med
honom» skola möta konungen på skogen
Ho-laveden, vid gränsen av östgötarnas lagsaga,
och följa honom till Jönköping. Namnet vi
r-d a r, som sålunda betecknade V :s invånare,
har med tiden råkat i glömska. Det
återupplivades av G. O. Hyltén-Cavallius (se d. o.) i
hans verk »Wärend och wirdarne» (1864—68).
— V. hade redan under sten- och bronsåldern
en betydande och rätt utbredd bebyggelse; i
den centrala Värendsbygden, Mörrumsåns
vattenområde, har man funnit flera
stenålders-boplatser. Även järnålderns bebyggelse är i
stort sett samlad i samma område.
Medelpunkten låg s. om Helgasjön (»den heliga
sjön»), där bynamnet Hov (»gudatempel»)
vittnar om en gemensam kult och där V :s
urspr. fyra härader, Kinnevald, Konga, Allbo
och Vidinge (senare delat i Norrvidinge och
Uppvidinge), stötte ihop. Senare blev Växjö,
1 mil s. därom, huvudort och biskopssäte.
Flera forskare ha, om än på osäkra grunder,
hävdat, att V. och Blekinge omkr. 500 tagits
i besittning av herulerna (se d. o.), som efter
sitt nederlag enl. Prokopios återvändrat till
Norden och bosatt sig bredvid götarna. —
Kvinnan intog i V. (och Blekinge) en mera
gynnad ställning än annorstädes i Norden:
enl. rättsurkunder från 1600-talet var det »en
allmän urminnes sedvane» i V., att syster
ärvde lika med broder och att hustru hade
lika giftorätt i bo med man. Åldern och
ursprunget av denna arvsrätt ha varit mycket
omstridda. Bl. a. har antagits, att den införts
av en invandrad folkstam (t. ex. herulerna),
som stått under inflytande av romersk rätt,
enl. vilken sedan urminnes tid barn ärva lika.
Redan i ett tingsbevis från 1637 sättes V:s
arvsrätt i samband med en seger, som
Vä-rendskvinnorna en gång i forntiden vunnit
över en utländsk här (se Blenda). — Om
härledningen av namnet V. skifta åsikterna.
Enl. A. Noreen, E. Hellquist o. a. har det
urspr. betytt »den på män rika trakten».
Litt.: G. O. Hyltén-Cavallius’ ovan nämnda
verk (ny uppl. 1921—22); »Ur Värends
historia» (1912); studier i
Hyltén-Cavallius-För-eningens Årsbok 1920 ff.; N. Beckman, »Två
rättshistoriska småbidrag», 2 (1927); N.
ödeen, »Studier i Smålands
bebyggelsehistoria» (s. å.); E. Elgqvist i
Hyltén-Cavallius-Föreningens Årsbok 1930—31; E. Wessén,
»Schwedische Ortsnamen und altnordische
My-thologie» (i Acta Philologica Scandinavica
1929); P. G. Vejde, »Kronobergs läns
herrgårdar» (s. å.). E. W-én.
Väring, socken i Skaraborgs län, Vadsbo
härad, kring V. stambanan, på slättbygden s. ö.
om sjön östen; 41.06 kvkm, 1,050 inv. (1934).
1,975 har åker, 1,386 har skogsmark. Ingår
i V:s och Locketorps pastorat i Skara stift,
S. Vadsbo kontrakt.
Väringar, ett ord av nordisk stam (jfr
Var jager), hos bysantinska författare
namn på den livvakt, som omgav kejsaren.
Den bestod först av nordmän, mest svenskar,
som kommo över Ryssland, efter 1066 mest
av från England kommande danskar och
engelsmän, under Palaiologtiden uteslutande av
engelsmän. Varangoi, f. ggn nämnda i
bysantinsk litt. 1034 (hos Kedrenos), berömmas för
tapperhet och trohet mot kejsaren. Efter sitt
vapen, en lång, dubbelspetsad yxa, kallas de
»de yxbärande barbarerna» o. dyl. — Utan
tvivel går den skandinaviska (svenska)
legotruppen i kejsarens tjänst betydligt längre
tillbaka i tiden. Vladimir den store sände
före 1000 ett betydande antal varjager till
Basileios II. Under namnet rhos kommo
svenskar (och »ryssar») och togo värvning hos
kejsaren åtm. från 900-talets början; och rhos
kallades då en värvad del av den
bysantinska flottan. Omsider har namnet rhos
utbytts mot varangoi; 1060—88 finner man
sammansättningarna rhos-varangoi och
va-rangoi-rhos. — Jfr Ryssland, sp. 1337 och
litt. sp. 1359 f. S. Lm.
Väringen, gränssjö mellan Västmanland och
Närke; 20 kvkm, 32 m ö. h., 14,4 m djup.
Mottar Dyltaån och Bårsån (Vedevågsån)
samt avrinner genom Arbogaån. På V:s
största ö (omkr. 8 kvkm) ligga ödeby
sockens huvudbygd och ruinerna av Kägleholm
(se d. o.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
