881 Värdeteori—Väringen 882 act 1910, sedan man där redan länge efter amerikanska mönster i större städer upptagit s, k. betterments-bidrag av fastighetsägare, vilkas fastigheters värde bevisligen måste stegras genom utgifter, som kommunen gjorde för broanläggningar m. m. En särskild skatt på oförtjänt jordvärdestegring infördes i Danmark för Köpenhamn 1908, för Esbjerg 1910, för mark, som beröres av järnvägsanläggningar, 1910 o. s. v. En värdestegrings-skattekommission i Norge avgav betänkande 1915. — Litt.: G. Cassel, »öfversikt öfver beskattningen af den oförtjänta värdestegringen å jord i vissa främmande länder» (1908); kommunalskattesakkunnigas utredningar och förslag (1917); Statens Offentliga Utredningar 1933: 3 (skatteutjämningsbered-ningen). E. F. K. S-n. Värdeteori, filos., se V ä r d e 1. Värdetull, se T u 11, sp. 753. Värdi (Ity. werdie), av värderingsman åsatt pris. Värdskap, kam., innehavet under stadgad åborätt av jordbruksfastighet (se Åb o rät t). Värdväxlande, bot., se Rostsvampar. Värdväxt, bot., se Parasiter 3. Värdören (fsv. værpörar), eg. det, som ges i betalning för någonting, värdesaker; löst gods av värde, penningar eller ock varjehanda varor, vilka i deras ställe nyttjas som bytes- eller betalningsmedel, särskilt omyntat guld och silver i form av tenar, ringar, byglar o. s. v., vilka vid behov stympades i viktdelar Lagligen kunde betalning erläggas med andra värdesaker, t. ex. järn, koppar, hjälmar, sköldar och svärd, tam boskap, ull, djurhudar, kött, fläsk, smör, spannmål, vax, oskuret lärft, vadmal m. m. Jfr Mynt och Penningar. E. F. K. S-n. Värend, ö. och mell. delen av nuv. Kronobergs län, utgjorde i äldsta tider ett eget rättssamhälle, ett »folkland». Redan på 1100-talet hade det förenats med Njudung och Finnveden till Tiohärads (se d. o.) lagsaga. V. var även ett eget biskopsstift, om vars tillkomst Sigfridslegenden bevarat traditioner från 1200-talets början (se Sigfrid och Växjö stift). I den stadga om konungens eriksgata, som ingår i den ena handskriften av Södermannalagen, föreskrives, att »virdarnas lagman och smålänningarna med honom» skola möta konungen på skogen Ho-laveden, vid gränsen av östgötarnas lagsaga, och följa honom till Jönköping. Namnet vi r-d a r, som sålunda betecknade V :s invånare, har med tiden råkat i glömska. Det återupplivades av G. O. Hyltén-Cavallius (se d. o.) i hans verk »Wärend och wirdarne» (1864—68). — V. hade redan under sten- och bronsåldern en betydande och rätt utbredd bebyggelse; i den centrala Värendsbygden, Mörrumsåns vattenområde, har man funnit flera stenålders-boplatser. Även järnålderns bebyggelse är i stort sett samlad i samma område. Medelpunkten låg s. om Helgasjön (»den heliga sjön»), där bynamnet Hov (»gudatempel») vittnar om en gemensam kult och där V :s urspr. fyra härader, Kinnevald, Konga, Allbo och Vidinge (senare delat i Norrvidinge och Uppvidinge), stötte ihop. Senare blev Växjö, 1 mil s. därom, huvudort och biskopssäte. Flera forskare ha, om än på osäkra grunder, hävdat, att V. och Blekinge omkr. 500 tagits i besittning av herulerna (se d. o.), som efter sitt nederlag enl. Prokopios återvändrat till Norden och bosatt sig bredvid götarna. — Kvinnan intog i V. (och Blekinge) en mera gynnad ställning än annorstädes i Norden: enl. rättsurkunder från 1600-talet var det »en allmän urminnes sedvane» i V., att syster ärvde lika med broder och att hustru hade lika giftorätt i bo med man. Åldern och ursprunget av denna arvsrätt ha varit mycket omstridda. Bl. a. har antagits, att den införts av en invandrad folkstam (t. ex. herulerna), som stått under inflytande av romersk rätt, enl. vilken sedan urminnes tid barn ärva lika. Redan i ett tingsbevis från 1637 sättes V:s arvsrätt i samband med en seger, som Vä-rendskvinnorna en gång i forntiden vunnit över en utländsk här (se Blenda). — Om härledningen av namnet V. skifta åsikterna. Enl. A. Noreen, E. Hellquist o. a. har det urspr. betytt »den på män rika trakten». Litt.: G. O. Hyltén-Cavallius’ ovan nämnda verk (ny uppl. 1921—22); »Ur Värends historia» (1912); studier i Hyltén-Cavallius-För-eningens Årsbok 1920 ff.; N. Beckman, »Två rättshistoriska småbidrag», 2 (1927); N. ödeen, »Studier i Smålands bebyggelsehistoria» (s. å.); E. Elgqvist i Hyltén-Cavallius-Föreningens Årsbok 1930—31; E. Wessén, »Schwedische Ortsnamen und altnordische My-thologie» (i Acta Philologica Scandinavica 1929); P. G. Vejde, »Kronobergs läns herrgårdar» (s. å.). E. W-én. Väring, socken i Skaraborgs län, Vadsbo härad, kring V. stambanan, på slättbygden s. ö. om sjön östen; 41.06 kvkm, 1,050 inv. (1934). 1,975 har åker, 1,386 har skogsmark. Ingår i V:s och Locketorps pastorat i Skara stift, S. Vadsbo kontrakt. Väringar, ett ord av nordisk stam (jfr Var jager), hos bysantinska författare namn på den livvakt, som omgav kejsaren. Den bestod först av nordmän, mest svenskar, som kommo över Ryssland, efter 1066 mest av från England kommande danskar och engelsmän, under Palaiologtiden uteslutande av engelsmän. Varangoi, f. ggn nämnda i bysantinsk litt. 1034 (hos Kedrenos), berömmas för tapperhet och trohet mot kejsaren. Efter sitt vapen, en lång, dubbelspetsad yxa, kallas de »de yxbärande barbarerna» o. dyl. — Utan tvivel går den skandinaviska (svenska) legotruppen i kejsarens tjänst betydligt längre tillbaka i tiden. Vladimir den store sände före 1000 ett betydande antal varjager till Basileios II. Under namnet rhos kommo svenskar (och »ryssar») och togo värvning hos kejsaren åtm. från 900-talets början; och rhos kallades då en värvad del av den bysantinska flottan. Omsider har namnet rhos utbytts mot varangoi; 1060—88 finner man sammansättningarna rhos-varangoi och va-rangoi-rhos. — Jfr Ryssland, sp. 1337 och litt. sp. 1359 f. S. Lm. Väringen, gränssjö mellan Västmanland och Närke; 20 kvkm, 32 m ö. h., 14,4 m djup. Mottar Dyltaån och Bårsån (Vedevågsån) samt avrinner genom Arbogaån. På V:s största ö (omkr. 8 kvkm) ligga ödeby sockens huvudbygd och ruinerna av Kägleholm (se d. o.).