Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Var ja—Värlasalltet
883
Värja, egentligen en avart av svärdet, skiljer
sig från detta huvudsaki. genom en smalare,
mera för stöt än hugg lämpad klinga.
Gränsen mellan dessa båda vapen är mycket
obestämd. V. leder, liksom fäktkonsten,
sitt ursprung från Italien och torde
först i början av 1500-talet över
Spanien ha införts i de germanska
länderna. Som v:s föregångare kunna
nämnas dels borrsvärdet, dels
pansarstickaren, båda med
synnerligen kraftiga, stundom
tre-el. fyrkantiga klingor. — Med
fäkt-konstens utveckling blev v. allt
vanligare för att mot slutet av
1600-talet utgöra arméernas förhärskande
sidovapen. En av de bästa v., som
funnits, är den av Karl XII 1708
införda (se bild). De svenska v.
tillverkades till största delen vid Vira
bruk i Uppland. Med v.
närbesläktade äro dels pallaschen, dels
de nuv. svenska sablarna, som
oriktigt fått detta namn. Bredvid den
militära värjtypen utvecklade sig dels
en tidigare duelltyp, r a p p i r e n,
med smalare klinga och ofta
skålformigt fäste, dels en senare dylik,
colichemarden, som hade den
övre tredjedelen av klingan betydligt
bredare än resten, dels en till de förnämares
klädedräkt hörande v., från vilken såväl
1700-talets s. k. hovvärjor som de till vissa civila
uniformer brukade v. härstamma. Th. J-n.
Värjemålsed, se E d, sp. 284.
Värkar, obstetr., se Förlossning, sp.
225—227.
Världen, i vidsträcktaste mening
sammanfattningen av allt varande, av allt, som
finnes (grek. ko’smos, lat. unive’rsum, det förra
beteckning för världsalltet såsom ett ordnat
helt; se V ä r 1 d s a 1 11 e t). I N. T.
förekommer ordet v. dels i betydelsen av allt, som
Gud skapat, dels i betydelsen av en mot Gud
fientlig makt; jfr utsagan om djävulen som
»denna världens furste» (Joh. 14: 30). (G. A-n.)
Världens sju underverk, se Underverk.
Världsalltet (lat. unive’rsum),
sammanfattningen av jorden och de övriga vä
ridskropparna jämte den rymd, vari de befinna sig.
— Om den tidigare utvecklingen av
åskådningar rörande v. se Astronomi, G a 1
i-1 e i, K e p le r, K op e rn iku s och P t
o-1 e m a i o s.
Från Galileis tid till 1800-talets början
gjordes flera försök att bestämma avståndet
till stjärnorna. Först 1838 lyckades man
emellertid bestämma de första
stjärnparallax-erna (se S t j ä r n o r, sp. 506 f.). Sedan denna
tid har kännedomen om stjärnornas avstånd
ständigt utvidgats, samtidigt som metoderna
för dessas bestämmande förbättrats. Vid
sidan av de direkta ha även andra
bestäm-ningsmetoder utarbetats. Genom
undersökningar av E. Hertzsprung, A. Kohlschütter,
W. S. Adams, B. Lindblad m. fl. har det
under de senaste åren framgått, att man av
vissa detaljer i stjärnornas spektra kan
beräkna deras absoluta ljusmängd och således
ur jämförelse med den skenbara ljusstyrkan
bestämma avståndet, enär den förra är
omvänt proportionell mot kvadraten på det se-
884
nare. Särskilt denna metod har visat sig i
hög grad betydelsefull.
Genom uppmätningarna av stjärnornas
pa-rallaxer ha värdefulla upplysningar erhållits
om fördelningen av de stjärnor, som ej ligga
alltför långt bort från vårt solsystem. För
stjärnor, vilkas avstånd är större än 200
ljusår, kan man i regel icke på direkt väg
bestämma parallaxen på grund av dennas ringa
storlek. Med de spektralanalytiska
metoderna kunna dock större avstånd bestämmas,
men endast undantagsvis torde det bli
möjligt att på denna väg uppmäta distanser, som
överstiga ett el. annat tusen ljusår. Andra
metoder måste därför utarbetas.
I många fall kunna bestämningarna av
stjärnornas rörelseförhållanden leda till
värdefulla upplysningar om stjärnornas fördelning
i rymden. Vårt solsystems fortskridande
rörelse genom rymden avspeglas i de
omkringliggande stjärnornas rörelser, så att dessa,
förutom sina egna individuella rörelser, också
visa en s. k. parallaktisk rörelse. Då solens
hastighet är känd, kan man från den
iakttagna storleken av den parallaktiska rörelsen
beräkna avståndet till stjärnor med bekant
egenrörelse. Problemet kompliceras av den
omständigheten, att den observerade
egenrörelsen är sammansatt av såväl den
parallaktiska rörelsen som den individuella.
Emellertid kan man med statistiska metoder, som
f. ggn utvecklats av J. C. Kapteyn (se d. o.),
reda sig ur denna svårighet. Enligt denne
kan man undersöka fördelningen i rymden av
de stjärnor, vilkas egenrörelse blivit bestämd.
F. n. känner man noggranna egenrörelser för
omkr. 40,000 stjärnor. Radialhastigheter
föreligga för omkr. 6,000. Användningen av detta
material har medgivit en väsentlig
utvidgning utöver de direkta parallaxmätningarnas
resultat ang. kännedomen om stjärnornas
fördelning i rymden. För vissa öppna
stjärnhopar har man genom jämförelse mellan
egenrörelserna och radialrörelserna erhållit
mycket noggranna bestämningar av avstånden.
Kapteyns 1904 gjorda upptäckt av två s. k.
stjärnströmmar (se d. o.), vartill senare
forskning lagt en tredje, sammansatt av
stjärnor av spektralklassen B (heliumtypen; se
Stjärnor, sp. 505), har även fått
användning vid undersökningar ang. stjärnornas
avstånd och fördelning.
För den stora mängden av stjärnor känner
man varken avstånd el. rörelser, varför andra
metoder måste användas för att bestämma
stjärnsystemets dimensioner och inre
byggnad. F. W. Herschel försökte med
utgångspunkt från två enkla principer härleda
stjärnornas fördelning i rymden. Därvid antog
han, att alla stjärnors absoluta ljusstyrka
är densamma och att deras fördelning i
rymden är likformig. Genom uppmätning av
stjärnornas skenbara ljusstyrka erhölls enl.
den första principen deras relativa avstånd.
Då Herschel ansåg sig med tillhjälp av sina
jätteinstrument kunna nå ut till
stjärnsystemets yttersta gränser, trodde han sig genom
att räkna antalet stjärnor i olika riktningar
kunna bestämma stjärnsystemets form. Ät de
håll, där detta har en större utsträckning,
måste, om stjärnorna äro likformigt fördelade
i rymden, flera stjärnor synas än åt de håll.
Svensk
värja
m/1708.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
