Världsalltet 886 885 där dess gräns ligger oss närmare. TIerschel utförde jämte sin son J. F. W. TIerschel dylika stjärnräkningar el. »stjärnlod-ningar» på 3,400 ställen på himlen. J. F. W. TIerschel konstruerade på grundval härav en schematisk bild av stjärnsystemet, vilket han fann likna en flat, oregelbunden lins, vars diam, var 5,5 ggr så stor som tjockleken. Största delen av denna lins utgöres av Vintergatans många stjärnor, och linsen har sin största utsträckning i Vintergatans plan. Vår sol ansågs ligga nära stjärnsystemets centrum. F. W. Herscbel angav stjärnsystemets dimensioner, uttryckta i medelavståndet till första storlekens stjärnor såsom enhet. Med utgångspunkt från de modernaste bestämningarna av denna storhet finner man, att den Herschelska stjärnlinsen skulle ha en största utsträckning av 44,000 ljusår och således en tjocklek av 8,000 ljusår. De nyare bestämningarna av stjärnsystemets dimensioner överensstämma täml. nära med detta resultat. Emellertid kom Herschel på äldre dagar till den uppfattningen, att det ej var berättigat att antaga, att hans jätteteleskop nådde ut till stjärnsystemets gränser och att således hans bestämning av Vintergatssystemets dimensioner ej heller kunde vara riktig. Efter F. W. TIerschel togs frågan om stjärnsystemets byggnad upp av F. G. W. Struve. Denne kom till den uppfattningen, att stjärnsystemet bildade ett tunt skikt, som i Vintergatans plan sträckte sig obestämbart långt ut. Ehuru senare undersökningar ha visat, att ingendera av F. W. Herschels två principer var riktig, ej ens approximativt, ha hans arbeten dock lagt grunden till de undersökningar, som med tillhjälp av vissa statistiska metoder lett fram till den nuvarande uppfattningen av v:s byggnad. De viktigaste insatserna på detta område äro gjorda av H. von Seeliger, J. C. Kapteyn och K. Schwarzschild. Genom att utgå ifrån att det blandningsförhållande. vari stjärnorna med olika lyskraft förekomma, är detsamma i olika delar av rymden, ett i stort sett riktigt antagande, kunde Seeliger fortfarande i huvudsak använda ljusstyrkan som ett mått på avståndet. Seeliger har undersökt stjärnfördelningen ned till 10:e storlekens stjärnor. Ilans viktigaste resultat äro följ. Stjärnornas antal ned till 9:e storleken tillväxer för varje storleksklass avsevärt långsammare, än vad som bort vara fallet, om stjärnorna varit likformigt fördelade i rymden. Vidare ökas antalet stjärnor för varje storleksklass, när man från Vintergatans poler närmar sig dess ekvator. Detta innebär, att stjärnorna ligga varandra närmare i Vintergatan än i övriga delar av rymden, varför Vintergatan således representerar en verklig anhopning av stjärnor. Alla stjärnor, som vi kunna se med blotta ögat eller med instrument, bilda tills, ett i rymden avgränsat enhetligt system, Vintergatssyste-met el. vårt stjärnsystem. Till sin form är stjärnsystemet linsformigt och har i Vintergatans plan sin största utsträckning (omkr. 80,000 ljusår). Seeligers undersökningar ha bekräftats av Stratonov, som också gjort ingående studier över fördelningen av stjärnorna inom de olika storleksklasserna. Han finner i Vintergatan flera utpräglade kon- densationer av stjärnor, stjärnmoln. Vår sol hör möjl. till ett av dessa, vars mitt ligger i stjärnbilden Svanen. Då det ej är tänkbart att göra hela vårt stjärnsystem till föremål för en detaljerad undersökning, får man nyttja stickprov s-förfaranden, när det gäller att utforska systemet i stort. En konsekvens därav är, att vissa allmänna statistiska problem träda i förgrunden, ss. bestämningen av totala antalet stjärnor och uppskattningar av deras genomsnittliga egenskaper. De hittills säkraste uppgifterna äro byggda på F. II. Seares bestämningar av antalet stjärnor inom de olika storleksklasserna, varur han skattar hela antalet stjärnor i vårt stjärnsystem till 30.000 mill. Den genomsnittliga massan hos stjärnorna är tydligen något mindre än solens massa. En direkt bestämning av stjärnornas massa är icke möjlig i andra fall än för dubbelstjärnor, vilkas banor blivit beräknade. Emeller-tid äro dubbelstjärnorna typiska stjärnor, och det visar sig, att mellan massan och ljusmängden består ett även på teoretisk väg förutsagt samband. En kunskap om stjärnornas absoluta ljusmängder leder därför till en approximativ bestämning av massan. Om man känner stjärnornas yttemp. och avstånd, kan diam, beräknas i lineärt mått. Genom dylika approximationer kan således skiktningen av stjärnorna inom stjärnsystemet med avseende på massor och diametrar för de stjärnor, som bilda detta, härledas. Ehuru en del massiva stjärnor finnas med materiemängder, som äro några hundra gånger så stora som vår sols, finns dock ingen stjärna, som dominerar över alla andra. Den av många sökta centrals olen synes ej existera. Vid sekelskiftet och fram till omkr. 1920 ansågs det ganska troligt, att Vintergatssyste-met i sig inneslöt alla astronomiska objekt man kände till. Inom detta begränsade system hade man att tänka sig hela den för oss förnimbara materien innesluten, möjl. med undantag av de klotformiga stjärnhoparna (se Stjärnhop) och de spiralformiga och elliptiska nebulosorna (se Nebulösa). Förmenta parallaxuppmätningar och bestämningar av egenrörelser för de senare kropparna gåvo sitt stöd åt denna omfattning. Utvidgningen av vetandet om v:s gränser började med II. Shapleys (se d. o.) studier över de klotformiga stjärnhoparna 1916—19. Ett studium av de föränderliga stjärnorna däri (se Föränderliga stjärnor, även i suppl.) ledde till avståndsbestämningar för ett antal hopar. Det visade sig, att denna grupp av objekt är så ensartad till sammansättning och verklig storlek, att man ur de skenbara ljusstyrkorna hos ett antal av deras ljusstarkare stjärnor och ur hoparnas skenbara diam, kunde uppskatta de relativa avstånden. På så sätt kunde Shapley bestämma avstånden till de 103 objekt, vilka äro kända som klotformiga stjärnhopar. Det minsta av dessa avstånd uppgick till 20,000, det största till 220,000 ljusår. Av de klotformiga stjärnhoparnas fördelning på himlen framgår, att de tillhöra Vintergatssystemet. Detta skulle enligt Shapley alltså få en utsträckning, som vida övergick alla tidigare föreställningar.