Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
887
Världsalltet
888
Shapleys undersökningar över de
klotfor-miga stjärnhoparna visade också, att vår sol
ingalunda befann sig nära stjärnsystemets
centrum utan tvärtom nära en av dess
utkanter. Ur de klotformiga stjärnhoparnas
fördelning bestämdes centrums läge till att
motsvara en punkt i Vintergatan på en galaktisk
longitud av 325° (i Skyttens stjärnbild).
Avståndet till centrum bestämdes först till
68,000 ljusår men har sedermera reducerats
till något mindre än hälften (25,000—30.000).
Undersökningar såväl av Vintergatans
struktur som av fördelningen av vissa typiska
Vin-tergatsobjekt ha visat, att vårt stjärnsystems
centrum ligger i den nämnda riktningen och
att Shapleys värde på avståndet till centrum
otvivelaktigt är för stort.
Kännedomen om vårt excentriska läge i
förhållande till systemets centrum gav ny fart åt
undersökningarna över dess dynamiska
förhållanden. J. C. Kapteyn skisserade dynamiken
i stjärnsystemet (1922), och Freundlich och
von der Pahlen upptäckte vid samma tid
en dubbelvåg i radialhastigheterna, när dessa
ordnades efter den galaktiska longituden.
J. Oort och B. Lindblad funno ung. samtidigt,
att systemet icke roterade likformigt.
Förutom en allmän rotation hos stjärnsystemet,
som redan dess starkt avplattade form
förutsätter, finnes en differentiell. Systemet
består av ett antal homocentriska undersystem,
som äro så anordnade, att de innersta äro
starkt avplattade, medan de yttersta äro
mindre starkt avplattade i Vintergatans plan. De
innersta rotera snabbast, och den differentiella
rotationen ger sig till känna i stjärnornas
egenrörelser och radialhastigheter, när dessa
grupperas på lämpligt sätt efter avståndet
från centrum. Dessa undersökningar ha också
givit en möjlighet att bestämma
stjärnsystemets totala massa, vilken enl. Lindblad
uppgår till 270 milliarder solmassor. Då den
mörka materien i stjärnsystemet kan anses
överträffa den ljusa tiofaldigt, är detta
resultat i överensstämmelse med uppskattningarna
av totalmassan för stjärnorna, vilken anslås
till omkr. 25 milliarder solmassor.
1919 visade K. Lundmark, att de nya
stjärnorna, oberoende av vilken ljusstyrka de
urspr. haft före uppflammandet, i sitt
maximum nådde en täml. konstant absolut
ljusmängd. På grundval av då tillgängliga data
för de nya stjärnor, som otvivelaktigt hörde
hemma i Vintergatssystemet, bestämdes
avståndet till den spiralformade nebulosan i
Andromeda till 650,000 ljusår. Senare
undersökningar ha visserligen ung. fördubblat
detta avstånd men visat det berättigade i
själva antagandet om de nya stjärnornas
absoluta ljusmängd vid maximum. 1923
upptäckte E. P. Hubble ett antal cepheider (se
Föränderliga stjärnor, suppl.) i
Andromedanehulosan, vilket möjliggjorde en
ny bestämning av dess avstånd. Under dessa
arbeten fann han också ett stort antal nya
stjärnor i systemet, så att f. n. i detta 110
äro kända (majoriteten av dessa upptäckt av
Hubble) el. några fler, än man f. n. känner
inom Vintergatssystemet. Oberoende
bestämningar av systemets avstånd möjliggöras av
dess upplösta icke föränderliga stjärnor och
av de av Hubble upptäckta, till 120
upp
gående klotformiga stjärnhoparna. De fyra
objektgrupperna leda till överensstämmande
resultat, men ännu kvarstår en viss osäkerhet
i fråga om själva avståndsskalans nollpunkt.
På frågans nuv. stadium kan avståndet sättas
till 1,3 mill. ljusår och systemets
utsträckning till 180,000 ljusår, vilket överträffar
vårt Vintergatssystem i storlek. Om
utforskningen av de närmast belägna Vintergatorna
el. de anagalaktiska systemen se Nebulösa.
Det framgår av de senare årens
undersökningar, att de anagalaktiska objekten (se N
e-b u 1 o s a) uppenbarligen äro stjärnsystem,
vilka i flera fall tävla med vårt eget i storlek.
De allra närmast belägna av de utomliggande
stjärnsystemen, de två Magalhäesska molnen
(se Nebulösa), ha visat sig innehålla ett
betydande antal av de för vårt
Vintergatssystem karakteristiska objektgrupperna, ss.
öppna och klotformiga stjärnhopar,
gasformiga nebulosor, mörka nebulosor, planetariska
nebulosor, nya stjärnor och föränderliga
stjärnor av olika slag. Det är också tydligt, att de
anagalaktiska systemen äro i stort sett
likformiga med avseende på de allmänna
egenskaperna bos de milliarder vanliga stjärnor, av
vilka de äro uppbyggda. Detta innebär, att
de allra ljusaste stjärnorna i olika system
nå mycket nära en och samma gräns för den
absoluta ljusmängden. Då nya stjärnor ocb
föränderliga stjärnor med tillhjälp av nuv.
teleskopiska hjälpmedel endast kunna
identifieras i ett fåtal av de anagalaktiska systemen
men dessa däremot ofta äro, åtm. i sina yttre
partier, upplösta i grupper av vanliga, icke
föränderliga stjärnor, så kunna avstånden
bestämmas med avsevärd grad av noggrannhet
till samtliga system, i vilka man kunnat
bestämma de skenbara ljusstyrkorna för deras
ljusaste stjärnor. F. n. bearbetas i Lund på
detta sätt omkr. 200 stjärnsystem, belägna på
kortare avstånd än 10 mill. ljusår. De
härigenom bestämda avstånden och dimensionerna
ha erhållits oberoende av varje antagande om
systemens absoluta dimensioner och totala
ljusmängd; resultaten möjliggöra således
bestämning av hur dessa egenskaper växla från
system till system. Vintergatorna ha varken
samma storlek el. samma absoluta ljusmängd.
Med utgångspunkt från den uppfattning,
som man sålunda erhållit om stjärnsystemens
absoluta storlek och ljusmängd, kunna de
statistiska metoder, som omnämnts i fråga
om vårt eget stjärnsystems utforskande, här
komma till användning. Gentemot stjärnorna
visa stjärnsystemen en mätbar yta, och deras
fördelning i rymden kan därför undersökas
på två olika vägar, näml, både ur
ljusstyrkorna och ur dimensionerna. Ytterligare hjälp
i detta hänseende erhålles av de dubbla ocb
multipla stjärnsystemen och av
anhopningarna av dessa (stjärnsystemhopar el.
vinter-gatshopar), av vilka f. n. 250 äro kända.
Det kan ännu ej avgöras hur långt
sammanfattningen av de olika stjärnsystemen (det
metagalaktiska systemet) sträcker sig
ut i rymden. De största avstånd, som man
känner inom detta, äro av storleksordningen 350
mill. ljusår, men intet talar för att man med
dessa avstånd har nått ut till systemets
gränser. Detta har sin största utsträckning ung. i
riktning mot de bägge Vintergatspolerna. Lä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
