887 Världsalltet 888 Shapleys undersökningar över de klotfor-miga stjärnhoparna visade också, att vår sol ingalunda befann sig nära stjärnsystemets centrum utan tvärtom nära en av dess utkanter. Ur de klotformiga stjärnhoparnas fördelning bestämdes centrums läge till att motsvara en punkt i Vintergatan på en galaktisk longitud av 325° (i Skyttens stjärnbild). Avståndet till centrum bestämdes först till 68,000 ljusår men har sedermera reducerats till något mindre än hälften (25,000—30.000). Undersökningar såväl av Vintergatans struktur som av fördelningen av vissa typiska Vin-tergatsobjekt ha visat, att vårt stjärnsystems centrum ligger i den nämnda riktningen och att Shapleys värde på avståndet till centrum otvivelaktigt är för stort. Kännedomen om vårt excentriska läge i förhållande till systemets centrum gav ny fart åt undersökningarna över dess dynamiska förhållanden. J. C. Kapteyn skisserade dynamiken i stjärnsystemet (1922), och Freundlich och von der Pahlen upptäckte vid samma tid en dubbelvåg i radialhastigheterna, när dessa ordnades efter den galaktiska longituden. J. Oort och B. Lindblad funno ung. samtidigt, att systemet icke roterade likformigt. Förutom en allmän rotation hos stjärnsystemet, som redan dess starkt avplattade form förutsätter, finnes en differentiell. Systemet består av ett antal homocentriska undersystem, som äro så anordnade, att de innersta äro starkt avplattade, medan de yttersta äro mindre starkt avplattade i Vintergatans plan. De innersta rotera snabbast, och den differentiella rotationen ger sig till känna i stjärnornas egenrörelser och radialhastigheter, när dessa grupperas på lämpligt sätt efter avståndet från centrum. Dessa undersökningar ha också givit en möjlighet att bestämma stjärnsystemets totala massa, vilken enl. Lindblad uppgår till 270 milliarder solmassor. Då den mörka materien i stjärnsystemet kan anses överträffa den ljusa tiofaldigt, är detta resultat i överensstämmelse med uppskattningarna av totalmassan för stjärnorna, vilken anslås till omkr. 25 milliarder solmassor. 1919 visade K. Lundmark, att de nya stjärnorna, oberoende av vilken ljusstyrka de urspr. haft före uppflammandet, i sitt maximum nådde en täml. konstant absolut ljusmängd. På grundval av då tillgängliga data för de nya stjärnor, som otvivelaktigt hörde hemma i Vintergatssystemet, bestämdes avståndet till den spiralformade nebulosan i Andromeda till 650,000 ljusår. Senare undersökningar ha visserligen ung. fördubblat detta avstånd men visat det berättigade i själva antagandet om de nya stjärnornas absoluta ljusmängd vid maximum. 1923 upptäckte E. P. Hubble ett antal cepheider (se Föränderliga stjärnor, suppl.) i Andromedanehulosan, vilket möjliggjorde en ny bestämning av dess avstånd. Under dessa arbeten fann han också ett stort antal nya stjärnor i systemet, så att f. n. i detta 110 äro kända (majoriteten av dessa upptäckt av Hubble) el. några fler, än man f. n. känner inom Vintergatssystemet. Oberoende bestämningar av systemets avstånd möjliggöras av dess upplösta icke föränderliga stjärnor och av de av Hubble upptäckta, till 120 upp gående klotformiga stjärnhoparna. De fyra objektgrupperna leda till överensstämmande resultat, men ännu kvarstår en viss osäkerhet i fråga om själva avståndsskalans nollpunkt. På frågans nuv. stadium kan avståndet sättas till 1,3 mill. ljusår och systemets utsträckning till 180,000 ljusår, vilket överträffar vårt Vintergatssystem i storlek. Om utforskningen av de närmast belägna Vintergatorna el. de anagalaktiska systemen se Nebulösa. Det framgår av de senare årens undersökningar, att de anagalaktiska objekten (se N e-b u 1 o s a) uppenbarligen äro stjärnsystem, vilka i flera fall tävla med vårt eget i storlek. De allra närmast belägna av de utomliggande stjärnsystemen, de två Magalhäesska molnen (se Nebulösa), ha visat sig innehålla ett betydande antal av de för vårt Vintergatssystem karakteristiska objektgrupperna, ss. öppna och klotformiga stjärnhopar, gasformiga nebulosor, mörka nebulosor, planetariska nebulosor, nya stjärnor och föränderliga stjärnor av olika slag. Det är också tydligt, att de anagalaktiska systemen äro i stort sett likformiga med avseende på de allmänna egenskaperna bos de milliarder vanliga stjärnor, av vilka de äro uppbyggda. Detta innebär, att de allra ljusaste stjärnorna i olika system nå mycket nära en och samma gräns för den absoluta ljusmängden. Då nya stjärnor ocb föränderliga stjärnor med tillhjälp av nuv. teleskopiska hjälpmedel endast kunna identifieras i ett fåtal av de anagalaktiska systemen men dessa däremot ofta äro, åtm. i sina yttre partier, upplösta i grupper av vanliga, icke föränderliga stjärnor, så kunna avstånden bestämmas med avsevärd grad av noggrannhet till samtliga system, i vilka man kunnat bestämma de skenbara ljusstyrkorna för deras ljusaste stjärnor. F. n. bearbetas i Lund på detta sätt omkr. 200 stjärnsystem, belägna på kortare avstånd än 10 mill. ljusår. De härigenom bestämda avstånden och dimensionerna ha erhållits oberoende av varje antagande om systemens absoluta dimensioner och totala ljusmängd; resultaten möjliggöra således bestämning av hur dessa egenskaper växla från system till system. Vintergatorna ha varken samma storlek el. samma absoluta ljusmängd. Med utgångspunkt från den uppfattning, som man sålunda erhållit om stjärnsystemens absoluta storlek och ljusmängd, kunna de statistiska metoder, som omnämnts i fråga om vårt eget stjärnsystems utforskande, här komma till användning. Gentemot stjärnorna visa stjärnsystemen en mätbar yta, och deras fördelning i rymden kan därför undersökas på två olika vägar, näml, både ur ljusstyrkorna och ur dimensionerna. Ytterligare hjälp i detta hänseende erhålles av de dubbla ocb multipla stjärnsystemen och av anhopningarna av dessa (stjärnsystemhopar el. vinter-gatshopar), av vilka f. n. 250 äro kända. Det kan ännu ej avgöras hur långt sammanfattningen av de olika stjärnsystemen (det metagalaktiska systemet) sträcker sig ut i rymden. De största avstånd, som man känner inom detta, äro av storleksordningen 350 mill. ljusår, men intet talar för att man med dessa avstånd har nått ut till systemets gränser. Detta har sin största utsträckning ung. i riktning mot de bägge Vintergatspolerna. Lä-