889 Världsaxel—Världskraftkonferensen 890 get av de närmare belägna stjärnsystemens symmetriplan (1,249 st.) bar nyligen bestämts i Lund. Detta plan skär Vintergats-planet under approximativt taget räta vinklar i de galaktiska längderna 162° och 342°. Vårt stjärnsystem intager en excentrisk ställning även i det metagalaktiska systemet. På grund av de stora avstånden kunna ej de totala egenrörelserna för de olika stjärnsystemen bestämmas, förrän den astronomiska mätningstekniken nått en enastående grad av förfining. Däremot kunna radialhastigheterna för de närmast belägna systemen bestämmas, och f. n. äro omkr. 100 sådana uppmätta. Beräkningar av vårt stjärnsystems rörelse i förhållande till de närbelägna stjärnsystemen ha visat, att detta rör sig mot en punkt i stjärnbilden Cepheus med en hastighet av ung. 600 km per sek. 1925 påvisade K. Lundmark, att om den av denna rörelse betingade komponenten i de uppmätta radialhastigheterna subtraherades bort, så tillväxte stjärnsystemens egna radialhastigheter med avståndet. På grundval av nyare bestämningar har E. P. Hubble 1929—31 bekräftat detta resultat och visat, att åtm. approximativt taget den individuella radialhastigheten tillväxer lineärt mot avståndet. Detta resultat har av rela-tivitetsteoriens förkämpar ofta tolkats som ett bevis på att v. från vår ståndpunkt sett tillväxer i storlek el. utvidgar sig likformigt (se Relativitetsteorien). En annan tolkningsmöjlighet är, att atomernas dimensioner förminskas och att v. således i själva verket krymper samman. Huruvida denna utvidgning el. hopkrympning faktiskt sker med likformig hastighet har ännu ej kunnat avgöras, men det synes dock troligt, att förändringen i v:s dimensioner är olikformig. Av bidragen till frågan om världens ändliga el. oändliga utsträckning i rymden märkes C. V. L. Charliers undersökning 1922, i vilken han visar, att en oändligt uppbyggd värld kan tänkas utan att komma i konflikt med naturlagarna. Om R\, R2 ... Ri betecknar radierna hos de från iakttagarens ståndpunkt successivt växande världssystemen och Nlt N2 . . . Ni antalet medlemmar i resp, system, så gäller som ett allmänt kriterium: — > \/Ni. En så uppbyggd värld har bl. a. — 1 de egenskaperna, att gravitationens summa och likaledes summan av dess samlade ljus har ett ändligt belopp i varje punkt. Någon medelpunkt el. centralsol el. centralsystem finnes heller icke i ett sådant system. K. Lundmark har visat, att om den speciella relativitetsteorien (se d. o.) är riktig, så gäller dessutom N{ — — 1 Detta »världskriterium» anger således gränserna för de successiva världssystemens radier i en oändligt uppbyggd värld. Dessa gränser äro dock ganska vida men kunna möjl. trängas samman framdeles. Så långt hittillsvarande iakttagelser gå, uppfylla de system, som man nu känner till, det ovannämnda kriteriet. — Det i samband med relativitetsteorien ofta gjorda påståendet, att denna förutsätter en ändlig utsträckning av v., är icke riktigt. Då de olika stjärnsystemen ej iakttagas samtidigt utan vid tider, som för de närmaste ligga en och annan mill. år tillbaka och för de avlägsnaste minst 350 mill. år tillbaka, kan v:s utveckling följas under en mycket lång tid och dess utsträckning i en tidsdimension jämväl studeras. De ytterst små förändringar, som föreligga i olika hänseenden för de yngsta i förhållande till de äldsta systemen, tala för att utvecklingen inom det metagalaktiska systemet antingen försiggår ytterst långsamt el. också att ingen utveckling alls sker, d. v. s. att alla stjärnsystem tillkommit ung. samtidigt. Till liknande resultat har man kommit genom undersökningar av v:s utvidgning. I varje fall synes det, som om stjärnorna vore äldre än de stjärnsystem, i vilka de gruppera sig, samt som om de spelade rollen av v:s byggnadsstenar. De helt nyligen gjorda upptäckterna av positroner och neutroner komma onekligen att bli av stor betydelse även för den allmänna uppfattningen av v. Litt.: J. Joans, »Universum omkring oss» (1932); H. D. Curtis, »The Nebulae» (i »Hand-buch der Astrophysik», V: 2, 1933); B. Lindblad, »Die Milchstrasse» (ibid. s. å.); II. Shap-ley, »Stellar dusters» (ibid. s. å.). Se f. ö. litt. till art. Nebulösa och Relativitetsteorien. K. Lmk. Världsaxel, astron., se Axel. Världsbeskrivning, se Kosmografi. Världsborgare, se K o s m o p o 1 i t. Värld-brand, se Eskatologi, sp. 1022. Världsdel, större del av jorden, fattas vanl. i motsats till kontinent (se d. o.) som historiskt bestämt område. V. äro Europa, Asien, Afrika, Amerika, Australien (med Ocean ien) och Antarktis. Amerika uppfattas som två kontinenter, Europa och Asien som en (Eur-asien). Europa, Asien och Afrika sammanfattas under namnet Gamla världen. O. Sjn. Världsetern, se Relativitetsteorien, sp. 609. Världsförbundet för mellanfolkligt samförstånd genom kyrkosamfunden, se Allmän-kyrkliga världsförbundet. Världshav, se H a v samt Atlantiska oceanen, Indiska oceanen och Stilla havet. Världskartan, Internationella, se Internationella världskartan samt pl. vid art. Karta. Världskraftkonferensen (eng. World power conference), permanent internationell kongressorganisation med syfte att sammanföra ingenjörer, industrimän, affärsmän och representanter för statliga förvaltningar till meningsutbyte för att befordra ett rationellt tillgodogörande av världens energitillgångar. Arbetsprogrammet omfattar studiet av kol, olja, vattenkraft etc. samt framställning, överföring och användning av kraft och värme. Den första (fullständiga) v. hölls i London 1924 på initiativ av D. N. Dunlop, den andra i Berlin 1930. Sektionsmöten med mera begränsat program ha hållits i Basel 1926, London 1928, Barcelona och Tokyo 1929 samt i Stockholm 1933. Permanenta nationalkommittéer, delvis av officiell karaktär, ha organiserats i ett 50-tal länder. Den svenska natio