Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
891
Världskriget (Förhistoria)
892
nalkommittén för världskraftkonferenser
bildades 1926. Ey V-r.
Världskriget, vedertagen benämning på det
krig 1914—18, som började med
österrike-Ungerns krigsförklaring mot Serbien 28 juli
1914, inom kort spred sig till alla Europas
stormakter, successivt även till flera av dess
smärre stater samt till utomeuropeiska länder
och som med huvudkraftmätningen förlagd
till Europa omfattade betydande
krigsoperationer även i andra delar av världen och på
de stora världshaven. V. fördes mellan två
stora maktgrupper: 1) centralmakte
r-n a: Österrike-Ungern, Tyskland, Turkiet och
Bulgarien, 2) de allierade el. e n t e n t
e-makterna, senare — sedan Förenta
staterna och en rad med de urspr. allierade ej
i formlig allians förbundna stater tillkommit
— officiellt benämnda de allierade och
associerade makterna (i den ordning
de inträdde i kriget): Serbien, Ryssland,
Frankrike, Belgien, Brittiska riket,
Monte-negro, Japan, Italien, Portugal, Rumänien,
Förenta staterna, Kuba, Panama, Bolivia,
Grekland, Siam, Liberia, Kina, Peru,
Uruguay, Brasilien, Ecuador, Guatemala,
Nicaragua, Haiti och Honduras. I frederna vid
krigets slut uppträdde dessutom såsom parter
och erkända självständiga medl. av blocket
de då nybildade staterna Ilidjaz, Polen,
Serbernas, kroaternas och slovenernas
konungarike (omfattande även de ovannämnda
Serbien och Montenegro) samt Tjeckoslovakien.
Flera av de nämnda staterna blevo aldrig
krigförande utan inskränkte sig till att
avbryta de diplomatiska förbindelserna med en
el. flera av centralmakterna. Somliga av de
i kriget aktivt deltagande befunno sig åtm.
tidtals i krigstillstånd med endast enstaka
medl. av fiendegruppen. Italien t. ex., som
bröt med Österrike-Ungern maj 1915, kom
icke i krig med Tyskland förrän aug. 1916,
och Förenta staterna voro aldrig Turkiets
fiende, ehuru de voro i krig med Turkiets tre
bundsförvanter.
Förhistoria. Den djupaste orsaken till v.
var den främst på ekonomiska intressen
vilande maktrivalitet mellan stormakterna, som
lett till uppkomsten av två maktgrupper,
trippelalliansen (se d. o.) och trippelententen
(se E n t e n t e), och under det närmast föreg.
årtiondet skapat en spänning, som
stundom hotat utmynna i en krigisk konflikt.
I det labila läge, vari Europa då befann sig,
förelåg faran, att även smärre, mera lokala
tvisteämnen skulle kunna bli upptakten till
en kraftmätning av mera allmänt omfång,
och tanken på ett stormaktskrig hade
småningom fått över sig något av ödesbestämd
oundviklighet. På olika sätt hade makterna
arbetat för att förhindra el. åtm. försvåra
utbrottet av en sådan kraftmätning, vars
förstörande konsekvenser man anade mer än
fattade. Omfattande nationella rustningar
utgjorde den ena sidan av denna
förebyggande verksamhet, den andra bestod i
alliansavtal och militärkonventioner. Denna »den
väpnade fredens» epok fick sin första
ut-daning de båda närmaste årtiondena efter
fransk-tyska kriget genom Bismarcks till
stabilisering av det nya internationella läget
syftande statskonst (se B i s m a r c k, sp. 378
f., och Tyskland, sp. 932 f.). Grundtanken
i Bismarcks allianssystem var att genom ett
gott förhållande till Ryssland avvärja dels
det hot mot Tyskland, som skulle ligga i en
panslavistisk expansion i Mellaneuropa el. på
Balkanhalvön, dels faran för att Ryssland
och Frankrike skulle finna varandra i en
mot Tyskland riktad gemensam fiendskap.
Trekejsarförbundet (se Tyskland, sp. 933)
mellan Tysklands, Österrike-Ungerns och
Rysslands monarker blev det första tecknet
på denna politiska strävan. Svårigheten att
i längden hålla Österrike-Ungern och
Ryssland på vänskaplig fot med varandra på
grund av deras rakt motsatta intressen på
Balkanhalvön föranledde snart Bismarck att
i ett särskilt fördrag binda Donaumonarkien
vid Tyskland. Förbundet mellan dessa länder
av 1879 blev sedan ända till v:s slut den
fasta punkten i Tysklands utrikespolitiska
system. Dit anknöts 1882 även Italien genom
trippelalliansen (se d. o.), som 1883
förstärktes genom Rumäniens anslutning. Sedan
det jämförelsevis lösa trekejsarförbundet
definitivt sprängts 1887, avslöt Bismarck s. å.
separat med Ryssland det s. k.
återförsäk-ringsfördraget (se Tyskland, sp. 935), som
åt Tyskland garanterade välvillig rysk
neutralitet vid ett franskt angreppskrig.
Anmärkningsvärt väl hade Bismarck lyckats
förverkliga sina diplomatiska intentioner.
När efter Bismarcks fall »den nya kursen»
i Tyskland tog sin början, försvann
emellertid inom kort den mångsidiga stabilitet, som
den tyske kanslern genom sina av samtiden
otillräckligt förstådda
förbundsmanipulatio-ner förlänat det europeiska statssystemet.
Sedan återförsäkringsfördraget med
Ryssland omedelbart fallit till marken, följde
inom kort det närmande mellan Ryssland och
Frankrike, som växte fram i olika etapper
1891—94 (se Frankrike, sp. 1002, och
Ryssland, sp. 1347). Det fick formen av
en fast allians och blev grundstommen i den
sedermera med England utvidgade
maktkombination, som bär trippelententens namn. En
av anledningarna till denna utvidgning var
den spänning mellan Tyskland och England,
som kan iakttagas från senare hälften av
1890-talet och vars tidigast synliga orsak var
den snabbt växande tyska storindustriens
konkurrenskraft på världsmarknaden. Försök
att utplåna motsättningen blevo fruktlösa, och
när England i början av 1900-talet började
söka sig ut ur den »splendid isolation» (se
d. o.), vari det en längre tid hållit sig, fann
det först anknytning till Frankrike, beseglad
genom ententefördraget 8 april 1904 (se S t o
r-b rit ann i en, sp. 613). Detta innebar
uppgörelse av alla deras tvistefrågor i olika
delar av världen (Egypten, Marocko m. m.).
Då det gav Frankrike fria händer i Marocko,
där Tyskland hade stora ekonomiska
intressen, blev det indirekt anledning till att den
gamla fransk-tyska spänningen ökades, vilket
redan 1905 ledde till en akut konflikt (se M
a-r o c k o, sp. 928 f.). Denna den första
Ma-rockokrisen blev det första provet på det nya
fransk-engelska samförståndets styrka. Den
visade Englands bestämda föresats att stödja
Frankrike även gentemot Tyskland, och den
blev utgångspunkten för regelbundet
fort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
