891 Världskriget (Förhistoria) 892 nalkommittén för världskraftkonferenser bildades 1926. Ey V-r. Världskriget, vedertagen benämning på det krig 1914—18, som började med österrike-Ungerns krigsförklaring mot Serbien 28 juli 1914, inom kort spred sig till alla Europas stormakter, successivt även till flera av dess smärre stater samt till utomeuropeiska länder och som med huvudkraftmätningen förlagd till Europa omfattade betydande krigsoperationer även i andra delar av världen och på de stora världshaven. V. fördes mellan två stora maktgrupper: 1) centralmakte r-n a: Österrike-Ungern, Tyskland, Turkiet och Bulgarien, 2) de allierade el. e n t e n t e-makterna, senare — sedan Förenta staterna och en rad med de urspr. allierade ej i formlig allians förbundna stater tillkommit — officiellt benämnda de allierade och associerade makterna (i den ordning de inträdde i kriget): Serbien, Ryssland, Frankrike, Belgien, Brittiska riket, Monte-negro, Japan, Italien, Portugal, Rumänien, Förenta staterna, Kuba, Panama, Bolivia, Grekland, Siam, Liberia, Kina, Peru, Uruguay, Brasilien, Ecuador, Guatemala, Nicaragua, Haiti och Honduras. I frederna vid krigets slut uppträdde dessutom såsom parter och erkända självständiga medl. av blocket de då nybildade staterna Ilidjaz, Polen, Serbernas, kroaternas och slovenernas konungarike (omfattande även de ovannämnda Serbien och Montenegro) samt Tjeckoslovakien. Flera av de nämnda staterna blevo aldrig krigförande utan inskränkte sig till att avbryta de diplomatiska förbindelserna med en el. flera av centralmakterna. Somliga av de i kriget aktivt deltagande befunno sig åtm. tidtals i krigstillstånd med endast enstaka medl. av fiendegruppen. Italien t. ex., som bröt med Österrike-Ungern maj 1915, kom icke i krig med Tyskland förrän aug. 1916, och Förenta staterna voro aldrig Turkiets fiende, ehuru de voro i krig med Turkiets tre bundsförvanter. Förhistoria. Den djupaste orsaken till v. var den främst på ekonomiska intressen vilande maktrivalitet mellan stormakterna, som lett till uppkomsten av två maktgrupper, trippelalliansen (se d. o.) och trippelententen (se E n t e n t e), och under det närmast föreg. årtiondet skapat en spänning, som stundom hotat utmynna i en krigisk konflikt. I det labila läge, vari Europa då befann sig, förelåg faran, att även smärre, mera lokala tvisteämnen skulle kunna bli upptakten till en kraftmätning av mera allmänt omfång, och tanken på ett stormaktskrig hade småningom fått över sig något av ödesbestämd oundviklighet. På olika sätt hade makterna arbetat för att förhindra el. åtm. försvåra utbrottet av en sådan kraftmätning, vars förstörande konsekvenser man anade mer än fattade. Omfattande nationella rustningar utgjorde den ena sidan av denna förebyggande verksamhet, den andra bestod i alliansavtal och militärkonventioner. Denna »den väpnade fredens» epok fick sin första ut-daning de båda närmaste årtiondena efter fransk-tyska kriget genom Bismarcks till stabilisering av det nya internationella läget syftande statskonst (se B i s m a r c k, sp. 378 f., och Tyskland, sp. 932 f.). Grundtanken i Bismarcks allianssystem var att genom ett gott förhållande till Ryssland avvärja dels det hot mot Tyskland, som skulle ligga i en panslavistisk expansion i Mellaneuropa el. på Balkanhalvön, dels faran för att Ryssland och Frankrike skulle finna varandra i en mot Tyskland riktad gemensam fiendskap. Trekejsarförbundet (se Tyskland, sp. 933) mellan Tysklands, Österrike-Ungerns och Rysslands monarker blev det första tecknet på denna politiska strävan. Svårigheten att i längden hålla Österrike-Ungern och Ryssland på vänskaplig fot med varandra på grund av deras rakt motsatta intressen på Balkanhalvön föranledde snart Bismarck att i ett särskilt fördrag binda Donaumonarkien vid Tyskland. Förbundet mellan dessa länder av 1879 blev sedan ända till v:s slut den fasta punkten i Tysklands utrikespolitiska system. Dit anknöts 1882 även Italien genom trippelalliansen (se d. o.), som 1883 förstärktes genom Rumäniens anslutning. Sedan det jämförelsevis lösa trekejsarförbundet definitivt sprängts 1887, avslöt Bismarck s. å. separat med Ryssland det s. k. återförsäk-ringsfördraget (se Tyskland, sp. 935), som åt Tyskland garanterade välvillig rysk neutralitet vid ett franskt angreppskrig. Anmärkningsvärt väl hade Bismarck lyckats förverkliga sina diplomatiska intentioner. När efter Bismarcks fall »den nya kursen» i Tyskland tog sin början, försvann emellertid inom kort den mångsidiga stabilitet, som den tyske kanslern genom sina av samtiden otillräckligt förstådda förbundsmanipulatio-ner förlänat det europeiska statssystemet. Sedan återförsäkringsfördraget med Ryssland omedelbart fallit till marken, följde inom kort det närmande mellan Ryssland och Frankrike, som växte fram i olika etapper 1891—94 (se Frankrike, sp. 1002, och Ryssland, sp. 1347). Det fick formen av en fast allians och blev grundstommen i den sedermera med England utvidgade maktkombination, som bär trippelententens namn. En av anledningarna till denna utvidgning var den spänning mellan Tyskland och England, som kan iakttagas från senare hälften av 1890-talet och vars tidigast synliga orsak var den snabbt växande tyska storindustriens konkurrenskraft på världsmarknaden. Försök att utplåna motsättningen blevo fruktlösa, och när England i början av 1900-talet började söka sig ut ur den »splendid isolation» (se d. o.), vari det en längre tid hållit sig, fann det först anknytning till Frankrike, beseglad genom ententefördraget 8 april 1904 (se S t o r-b rit ann i en, sp. 613). Detta innebar uppgörelse av alla deras tvistefrågor i olika delar av världen (Egypten, Marocko m. m.). Då det gav Frankrike fria händer i Marocko, där Tyskland hade stora ekonomiska intressen, blev det indirekt anledning till att den gamla fransk-tyska spänningen ökades, vilket redan 1905 ledde till en akut konflikt (se M a-r o c k o, sp. 928 f.). Denna den första Ma-rockokrisen blev det första provet på det nya fransk-engelska samförståndets styrka. Den visade Englands bestämda föresats att stödja Frankrike även gentemot Tyskland, och den blev utgångspunkten för regelbundet fort