893 Världskriget (Förhistoria) 894 gående fransk-engelska meningsutbyten om lantmilitär och marin samverkan i händelse av ett tyskt krig mot Frankrike. Under dessa meningsutbyten jämte diskussioner även mellan engelska och belgiska militära myndigheter tog planen på att vid ett nytt tysk-franskt krig sända en engelsk expeditionskår till kontinenten allt fastare form. Härigenom förändrades väsentligt den fransk-engelska ententens ursprungliga karaktär, i det att den fick en udd, varom parlament och allmänhet i England voro omedvetna. Utvecklingen i denna riktning underlättades därav, att England 30 aug. 1907 ingick ett entente-avtal också med Frankrikes bundsförvant Ryssland, vars kärnpunkt var avlägsnande av de gamla tvistefrågorna i Persien, Tibet och Afganistan. Från ett möte mellan Edvard VII och Nikolaus II på Revals redd året därpå i juni kan man räkna den tryggade tillvaron av den med trippelalliansen rivaliserande trip-pelententen, vilken dock ej sammanhölls av något alla tre staterna gemensamt förpliktande diplomatiskt aktstycke. Motsättningen mellan de båda stormakts-grupperna kom under de närmaste åren främst att bestämmas av en tilltagande rivalitet mellan Tyskland och England. Tysklands hastiga uppsving till en stormaktsställning med »världspolitiska» dimensioner (se Tyskland, sp. 935 ff.) — karakteriserad av dess industris och handels enorma uppblomstring, förvärvet av ett omfångsrikt kolonialvälde och skapandet av en aktningsbjudande sjömakt — fyllde engelsmännen med oro. Särskilt var detta fallet med flottpolitiken. England, hittills herre på haven och för sin existens fullständigt beroende av att dess sjöförbindelser ostört upprätthöllos, såg det tyska flottbygget med jämnmod endast till en viss grad. Vad som gick över denna gräns tolkade det som uttryck för mot England riktade offensiva åtgärder, och det sökte därför förmå Tyskland till en för båda länderna tillfredsställande överenskommelse om begränsning av de marina rustningarna el. om en paus i flottbyggandet (na val holiday). Försöken ledde icke till resultat (jfr Haldane och T i r p i t z), och trots vissa vänskapliga närmanden i ett par kolonialpolitiska frågor var ett bättre förhållande mellan England och Tyskland icke uppnått, när v. bröt ut. Därtill bidrog i sin mån, att Tyskland genom att 1911 än en gång driva fram en konflikt med Frankrike på Marockofrågan (se M a-r o c k o, sp. 929 f.) ytterligare befäst enten-ten mellan de båda västmakterna och självt förvärvat dessas ökade misstro. Under Aga-dirkrisen gav England ett synnerligen starkt diplomatiskt stöd åt Frankrike, synligt för allmänheten genom ett uppmärksammat krigshot mot Tyskland i ett tal av Lloyd George 21 juli. Året därpå fick ententen en precisering genom en fransk-engelsk överenskommelse (sept. 1912), att brittiska flottans freds-förläggning skulle koncentreras till Nordsjön och den franska flottans till Medelhavet, varigenom de båda makterna åtogo sig en viss gemensamhet i ansvaret för det ömsesidiga försvaret till sjöss. Kort därefter följde en brevväxling mellan engelske utrikesministern Grey och franske Londonambassadören P. Cambon, vari visserligen den förre underströk Englands fulla handlingsfrihet vid ett krigsutbrott men vari samtidigt avtalades överläggningar vid krigsfara och gemensamma åtgärder för att hindra anfall och bevara fred samt den möjligheten ställdes i utsikt, att dessa åtgärder skulle innebära »aktion» på grundval av de båda generalstabernas tidigare uppgjorda planer. I själva verket hade England genom dessa 1912 års händelser iklätt sig en moralisk förpliktelse gentemot Frankrike, varifrån det i farans stund icke kunde frigöra sig. Om härtill lägges, att den fransk-ryska alliansen s. å. friskades upp vid franske konseljpresidenten Poincarés besök i Petersburg i aug., omedelbart efter det att de franska och ryska generalstabscheferna 13 juli förnyat sina mångåriga sammanträffanden och en marinkonvention 16 juli avslutits, torde det kunna sägas, att detta år betydande steg tagits mot ententegruppens sammansvetsning till ett fast maktblock, som i den europeiska maktbalansen kunde utgöra en motvikt mot de i trippelalliansen sammanslutna staterna. Denna utveckling hade i stor utsträckning påverkats därav, att även Rysslands förhållande till Tyskland undan för undan försämrats. Anledningen är snarast att söka däri, att när Balkanpolitiken tillspetsade den naturliga, endast tidvis överskylda el. tillbaka-trängda motsättningen mellan Ryssland och Österrike-Ungern, Tyskland med en prononcerad bestämdhet tog Donaumonarkiens parti i enlighet med 1879 års allians. När den österrikisk-ungerske utrikesministern Aehrenthal (se d. o.) genomförde Bosniens och Ilercegovi-nas införlivande med Donaumonarkien (se Bosnien, sp. 924), bröts det ryska motståndet däremot genom en ultimatumliknande tysk aktion i Petersburg (mars 1909). Den bosniska annexionen erkändes av stormakterna och Serbien, vilken senare stat själv umgåtts med av Ryssland uppmuntrade planer på att införliva de nämnda båda provinserna. Serbien fick dessutom lova att »ändra riktningen av sin hittillsvarande politik mot Österrike-Ungern» till fredlig grannsämja. Därav blev emellertid föga el. intet. De nationalistiska strävandena för en förening med inom Donaumonarkien bosatta sydslaver upphörde ej. Tvärtom eggade bakslaget till nya ansträngningar. En omfattande propaganda sattes i gång för att skilja de sydslaviska landsdelarna från Donaumonarkien och införliva dem med Serbien. 1912 inträdde en paus i denna verksamhet, medan serberna i förbund med sina Balkangrannar vände sig mot Turkiet och i Balkankrigen- 1912 och 1913 (se d. o.) vunno segrar och gjorde landvinningar på Turkiets bekostnad, österrike-Ungerns energiska arbete för att hindra Serbiens tillträde till havet, resulterande bl. a. i upprättande av »en strandstat Albanien», vidmakthöll Serbiens fiendskap mot Donaumonarkien, mot vilken den storserbiska agitationen återupptogs med förnyad kraft och med allt tydligare skönjbart mål att få denna heterogena statsbildning söndersprängd. Detta hot, vars styrka steg, då även Rumänien under fransk och rysk påverkan visade växande intresse för att förvärva Siebenbürgen,