Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
893
Världskriget (Förhistoria)
894
gående fransk-engelska meningsutbyten om
lantmilitär och marin samverkan i händelse
av ett tyskt krig mot Frankrike. Under dessa
meningsutbyten jämte diskussioner även
mellan engelska och belgiska militära
myndigheter tog planen på att vid ett nytt
tysk-franskt krig sända en engelsk expeditionskår
till kontinenten allt fastare form. Härigenom
förändrades väsentligt den fransk-engelska
ententens ursprungliga karaktär, i det att
den fick en udd, varom parlament och
allmänhet i England voro omedvetna.
Utvecklingen i denna riktning underlättades därav,
att England 30 aug. 1907 ingick ett
entente-avtal också med Frankrikes bundsförvant
Ryssland, vars kärnpunkt var avlägsnande av
de gamla tvistefrågorna i Persien, Tibet och
Afganistan. Från ett möte mellan Edvard VII
och Nikolaus II på Revals redd året därpå
i juni kan man räkna den tryggade tillvaron
av den med trippelalliansen rivaliserande
trip-pelententen, vilken dock ej sammanhölls av
något alla tre staterna gemensamt
förpliktande diplomatiskt aktstycke.
Motsättningen mellan de båda
stormakts-grupperna kom under de närmaste åren främst
att bestämmas av en tilltagande rivalitet
mellan Tyskland och England. Tysklands
hastiga uppsving till en stormaktsställning
med »världspolitiska» dimensioner (se
Tyskland, sp. 935 ff.) — karakteriserad av dess
industris och handels enorma uppblomstring,
förvärvet av ett omfångsrikt kolonialvälde
och skapandet av en aktningsbjudande
sjömakt — fyllde engelsmännen med oro.
Särskilt var detta fallet med flottpolitiken.
England, hittills herre på haven och för sin
existens fullständigt beroende av att dess
sjöförbindelser ostört upprätthöllos, såg det tyska
flottbygget med jämnmod endast till en viss
grad. Vad som gick över denna gräns
tolkade det som uttryck för mot England
riktade offensiva åtgärder, och det sökte därför
förmå Tyskland till en för båda länderna
tillfredsställande överenskommelse om
begränsning av de marina rustningarna el. om en paus
i flottbyggandet (na val holiday). Försöken
ledde icke till resultat (jfr Haldane och
T i r p i t z), och trots vissa vänskapliga
närmanden i ett par kolonialpolitiska frågor var
ett bättre förhållande mellan England och
Tyskland icke uppnått, när v. bröt ut.
Därtill bidrog i sin mån, att Tyskland genom
att 1911 än en gång driva fram en konflikt
med Frankrike på Marockofrågan (se M
a-r o c k o, sp. 929 f.) ytterligare befäst
enten-ten mellan de båda västmakterna och självt
förvärvat dessas ökade misstro. Under
Aga-dirkrisen gav England ett synnerligen starkt
diplomatiskt stöd åt Frankrike, synligt för
allmänheten genom ett uppmärksammat
krigshot mot Tyskland i ett tal av Lloyd George
21 juli. Året därpå fick ententen en
precisering genom en fransk-engelsk
överenskommelse (sept. 1912), att brittiska flottans
freds-förläggning skulle koncentreras till Nordsjön
och den franska flottans till Medelhavet,
varigenom de båda makterna åtogo sig en viss
gemensamhet i ansvaret för det ömsesidiga
försvaret till sjöss. Kort därefter följde en
brevväxling mellan engelske utrikesministern
Grey och franske Londonambassadören P.
Cambon, vari visserligen den förre underströk
Englands fulla handlingsfrihet vid ett
krigsutbrott men vari samtidigt avtalades
överläggningar vid krigsfara och gemensamma
åtgärder för att hindra anfall och bevara
fred samt den möjligheten ställdes i utsikt,
att dessa åtgärder skulle innebära »aktion»
på grundval av de båda generalstabernas
tidigare uppgjorda planer. I själva verket
hade England genom dessa 1912 års händelser
iklätt sig en moralisk förpliktelse gentemot
Frankrike, varifrån det i farans stund icke
kunde frigöra sig. Om härtill lägges, att den
fransk-ryska alliansen s. å. friskades upp vid
franske konseljpresidenten Poincarés besök
i Petersburg i aug., omedelbart efter det att
de franska och ryska generalstabscheferna 13
juli förnyat sina mångåriga
sammanträffanden och en marinkonvention 16 juli avslutits,
torde det kunna sägas, att detta år
betydande steg tagits mot ententegruppens
sammansvetsning till ett fast maktblock, som i
den europeiska maktbalansen kunde utgöra en
motvikt mot de i trippelalliansen
sammanslutna staterna.
Denna utveckling hade i stor utsträckning
påverkats därav, att även Rysslands
förhållande till Tyskland undan för undan
försämrats. Anledningen är snarast att söka däri,
att när Balkanpolitiken tillspetsade den
naturliga, endast tidvis överskylda el.
tillbaka-trängda motsättningen mellan Ryssland och
Österrike-Ungern, Tyskland med en
prononcerad bestämdhet tog Donaumonarkiens parti i
enlighet med 1879 års allians. När den
österrikisk-ungerske utrikesministern Aehrenthal
(se d. o.) genomförde Bosniens och
Ilercegovi-nas införlivande med Donaumonarkien (se
Bosnien, sp. 924), bröts det ryska
motståndet däremot genom en ultimatumliknande
tysk aktion i Petersburg (mars 1909). Den
bosniska annexionen erkändes av
stormakterna och Serbien, vilken senare stat själv
umgåtts med av Ryssland uppmuntrade planer
på att införliva de nämnda båda provinserna.
Serbien fick dessutom lova att Ȋndra
riktningen av sin hittillsvarande politik mot
Österrike-Ungern» till fredlig grannsämja.
Därav blev emellertid föga el. intet. De
nationalistiska strävandena för en förening med inom
Donaumonarkien bosatta sydslaver upphörde
ej. Tvärtom eggade bakslaget till nya
ansträngningar. En omfattande propaganda
sattes i gång för att skilja de sydslaviska
landsdelarna från Donaumonarkien och införliva
dem med Serbien. 1912 inträdde en paus i
denna verksamhet, medan serberna i
förbund med sina Balkangrannar vände sig
mot Turkiet och i Balkankrigen- 1912 och
1913 (se d. o.) vunno segrar och gjorde
landvinningar på Turkiets bekostnad,
österrike-Ungerns energiska arbete för att hindra
Serbiens tillträde till havet, resulterande bl. a.
i upprättande av »en strandstat Albanien»,
vidmakthöll Serbiens fiendskap mot
Donaumonarkien, mot vilken den storserbiska
agitationen återupptogs med förnyad kraft och
med allt tydligare skönjbart mål att få denna
heterogena statsbildning söndersprängd. Detta
hot, vars styrka steg, då även Rumänien
under fransk och rysk påverkan visade
växande intresse för att förvärva Siebenbürgen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
