Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Världskriget (Förhistoria)
895
kunde ej undgå att försvaga trippelalliansens
position, som underminerades också genom
Italiens allt tydligare manifesterade
benägenhet att frigöra sig från beroende av sina
bundsförvanter (jfr P r i n e 11 i och R a c c
o-n i g i). För att såvitt möjligt neutralisera
den kraftförminskning, som den nya
situationen sålunda medfört, genomförde Tyskland
1912 och 1913 betydande ökningar av både de
lantmilitära och marina åtgärder, som
motsvarades av Frankrikes samtidiga återgång
till den treåriga värnplikten. Även på ett
annat sätt bidrogo Balkankrigen att skärpa
orosstämningen, i det att Ryssland nu efter
en period av svaghet fann tiden inne att
återupptaga sin gamla utrikespolitiska
aktivitet. Närmast riktades denna mot
Konstan-tinopel och Balkanstaterna (jfr Ryssland,
sp. 1352), och den syntes göra rysk
inblandning långtifrån osannolik, om nya konflikter
skulle hota freden där.
Innan ett år hunnit förgå, sedan det andra
Balkankrigets fientligheter upphört,
inträffade en händelse, som visade sig i stånd att
frammana en ny storpolitisk kris av
ödes-digraste slag, österrikisk-ungerske
tronföljaren, ärkehertig Frans Ferdinand (se d. o.),
blev 28 juni 1914 jämte sin gemål mördad i
Sarajevo. Mördaren, bosniske studenten G.
Princip, avslöjades som tillhörande en krets
sammansvurna serbiska nationalister, vilka
stått i förbindelse med en propagandacentral
i Belgrad, därifrån fått sina vapen och
smugglats över gränsen med tillhjälp av en väl
organiserad kedja av nationalistiska
aktivister. Dådet var ett led i den mot
österrike-Ungerns bestånd fientliga sydslaviska
agita-tionsverksambet, som vunnit stor spridning i
vidsträckta serbiska kretsar.
Att just tronföljaren valts till offer
berodde bl. a. på att han på många håll ansågs
förbereda en nyorganisation av riket,
innebärande bättre tillgodoseende av de slaviska
intressena, något som sannolikt skulle försvåra
el. fördröja den av sydslaverna o. a.
eftersträvade utbrytningen. Den österrikiska
regeringen fann det ej tillräckligt, att de för
mordet direkt ansvariga bestraffades, utan
ansåg oeftergivligt att för framtiden få den
riksupplösande agitationen i fråga stävjad.
Om sättet rådde till en början delade
meningar. Somliga an<ägo en diplomatisk aktion
mot Serbien kunna ge ett nödtorftigt
resultat. Från militärt häll yrkades på militärt
inskridande. Efter någon tvekan anslöt sig
utrikesministern greve Berchtold till den
senare uppfattningen och hävdade sedan
energiskt, att så härda diplomatiska villkor
skulle föreläggas Serbien, att ett avslag med
därpå följ, brytning bleve resultatet. Ungerske
ministerpresidenten greve Tisza ville till en
början ge Serbien en allvarlig läxa utan att
omöjliggöra en fredlig lösning av krisen, men
sedan Berchtold gått med på vissa
modifikationer främst beträffande den tekniska
proceduren — innebärande bl. a., att Serbien
skulle sättas i tillfälle att taga ställning till
de framställda villkoren, innan mobilisering
beordrades, och att en förklaring skulle
avges, att monarkien icke hade några
erövringsplaner på Serbiens bekostnad —, gav Tisza
sin anslutning till den aktion, som tog sin
896
början 23 juli med att österrikisk-ungerska
sändebudet i Belgrad Giesl till serbiska
regeringen överlämnade ett ultimatum med 48
timmars frist. Noten erinrade om Serbiens
löfte från 1909 att iakttaga bättre
grannsämja med Donaumonarkien, konstaterade,
att intet gjorts för att undertrycka den
rörelse, som åsyftade att beröva monarkien
vissa av dess områden, gjorde gällande, att
mordet förberetts av medlemmar av
föreningen Narodna Odbrana (man kunde då ej
ännu skilja denna från »Svarta handen»), och
krävde dels officiellt fördömande av
propagandan mot monarkien, dels avsättning av
sådana officerare och ämbetsmän, som
deltagit i densamma, dels tillåtelse för
österrikiska myndigheter att i Serbien medverka
vid propagandans undertryckande, dels
bestraffning av vissa särskilt angivna personer.
Det svar, som Serbien 25 juli avgav på dessa
krav, innehöll på vissa punkter eftergifter,
men det avvisade de krav, som voro
oförenliga med Serbiens ställning som oberoende
stat. Det förklarades därför
otillfredsställande, Giesl bröt de diplomatiska förbindelserna
och reste hem, och mobilisering beordrades av
de för ett fälttåg mot Serbien avsedda
stridskrafterna. Serbiska regeringen hade redan
några timmar före svarsnotens avlämnande
påbjudit allmän mobilisering.
Med den livligaste bestörtning mottog man
ute i Europa underrättelserna om
Wienrege-ringens serbiska aktion. Och oförtövat sattes
den diplomatiska apparaten i gång för att
om möjligt hindra en fullständig brytning el.
åtm. begränsa konsekvenserna av en sådan.
Tidigt hade de österrikisk-ungerska
statsmännen sökt få klarhet om Tysklands ståndpunkt,
och redan i början av juli hade en förfrågan
gjorts om Österrike-Ungern kunde räkna med
Tysklands fördragsenliga bistånd. Det svar,
som gavs — efter överläggningar mellan
kej-sar Vilhelm och olika tyska militärer och
politiker, varav sedan uppstod en länge i
entente-lägret omhuldad propagandaföreställning om
ett »kronråd i Potsdam», vid vilket kriget
skulle ha beslutats —, innebar icke något
bestämt positionstagande till den österrikiska
tvisten med Serbien utan inskränkte sig med
tanke på risken för krig med Ryssland till
en mera allmän försäkran om att Tyskland
»i enlighet med förbundsplikten och gammal
vänskap troget skall stå pä Österrike-Ungerns
sida». Ville Tyskland således icke ha något
direkt ansvar för aktionen mot Serbien, så
ville det å andra sidan genom sin garanti mot
ett ryskt anfall i Donaumonarkiens rygg
såvitt möjligt bereda bundsförvanten
möjlighet att gentemot den södra grannen tillgodose
sina intressen på det sätt han ansåg
erforderligt. Att man i Berlin hade en annan
uppfattning än i Wien om vad som skulle kunna
anses som tillräcklig eftergift från Serbiens
sida framgår av att kejsar Vilhelm ansåg
Serbiens svar »avlägsna varje anledning till
krig» och rikskanslern Bethmann Hollweg
fann det innebära så stora eftergifter, att
»man vid fullständigt intransigent hållning av
österrikisk-ungerska regeringen måste räkna
med att allmänna meningen i hela Europa
småningom tar avstånd från den». När
emellertid Wienregeringen redan avvisat svaret som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
