Världskriget (Förhistoria) 895 kunde ej undgå att försvaga trippelalliansens position, som underminerades också genom Italiens allt tydligare manifesterade benägenhet att frigöra sig från beroende av sina bundsförvanter (jfr P r i n e 11 i och R a c c o-n i g i). För att såvitt möjligt neutralisera den kraftförminskning, som den nya situationen sålunda medfört, genomförde Tyskland 1912 och 1913 betydande ökningar av både de lantmilitära och marina åtgärder, som motsvarades av Frankrikes samtidiga återgång till den treåriga värnplikten. Även på ett annat sätt bidrogo Balkankrigen att skärpa orosstämningen, i det att Ryssland nu efter en period av svaghet fann tiden inne att återupptaga sin gamla utrikespolitiska aktivitet. Närmast riktades denna mot Konstan-tinopel och Balkanstaterna (jfr Ryssland, sp. 1352), och den syntes göra rysk inblandning långtifrån osannolik, om nya konflikter skulle hota freden där. Innan ett år hunnit förgå, sedan det andra Balkankrigets fientligheter upphört, inträffade en händelse, som visade sig i stånd att frammana en ny storpolitisk kris av ödes-digraste slag, österrikisk-ungerske tronföljaren, ärkehertig Frans Ferdinand (se d. o.), blev 28 juni 1914 jämte sin gemål mördad i Sarajevo. Mördaren, bosniske studenten G. Princip, avslöjades som tillhörande en krets sammansvurna serbiska nationalister, vilka stått i förbindelse med en propagandacentral i Belgrad, därifrån fått sina vapen och smugglats över gränsen med tillhjälp av en väl organiserad kedja av nationalistiska aktivister. Dådet var ett led i den mot österrike-Ungerns bestånd fientliga sydslaviska agita-tionsverksambet, som vunnit stor spridning i vidsträckta serbiska kretsar. Att just tronföljaren valts till offer berodde bl. a. på att han på många håll ansågs förbereda en nyorganisation av riket, innebärande bättre tillgodoseende av de slaviska intressena, något som sannolikt skulle försvåra el. fördröja den av sydslaverna o. a. eftersträvade utbrytningen. Den österrikiska regeringen fann det ej tillräckligt, att de för mordet direkt ansvariga bestraffades, utan ansåg oeftergivligt att för framtiden få den riksupplösande agitationen i fråga stävjad. Om sättet rådde till en början delade meningar. Somliga an<ägo en diplomatisk aktion mot Serbien kunna ge ett nödtorftigt resultat. Från militärt häll yrkades på militärt inskridande. Efter någon tvekan anslöt sig utrikesministern greve Berchtold till den senare uppfattningen och hävdade sedan energiskt, att så härda diplomatiska villkor skulle föreläggas Serbien, att ett avslag med därpå följ, brytning bleve resultatet. Ungerske ministerpresidenten greve Tisza ville till en början ge Serbien en allvarlig läxa utan att omöjliggöra en fredlig lösning av krisen, men sedan Berchtold gått med på vissa modifikationer främst beträffande den tekniska proceduren — innebärande bl. a., att Serbien skulle sättas i tillfälle att taga ställning till de framställda villkoren, innan mobilisering beordrades, och att en förklaring skulle avges, att monarkien icke hade några erövringsplaner på Serbiens bekostnad —, gav Tisza sin anslutning till den aktion, som tog sin 896 början 23 juli med att österrikisk-ungerska sändebudet i Belgrad Giesl till serbiska regeringen överlämnade ett ultimatum med 48 timmars frist. Noten erinrade om Serbiens löfte från 1909 att iakttaga bättre grannsämja med Donaumonarkien, konstaterade, att intet gjorts för att undertrycka den rörelse, som åsyftade att beröva monarkien vissa av dess områden, gjorde gällande, att mordet förberetts av medlemmar av föreningen Narodna Odbrana (man kunde då ej ännu skilja denna från »Svarta handen»), och krävde dels officiellt fördömande av propagandan mot monarkien, dels avsättning av sådana officerare och ämbetsmän, som deltagit i densamma, dels tillåtelse för österrikiska myndigheter att i Serbien medverka vid propagandans undertryckande, dels bestraffning av vissa särskilt angivna personer. Det svar, som Serbien 25 juli avgav på dessa krav, innehöll på vissa punkter eftergifter, men det avvisade de krav, som voro oförenliga med Serbiens ställning som oberoende stat. Det förklarades därför otillfredsställande, Giesl bröt de diplomatiska förbindelserna och reste hem, och mobilisering beordrades av de för ett fälttåg mot Serbien avsedda stridskrafterna. Serbiska regeringen hade redan några timmar före svarsnotens avlämnande påbjudit allmän mobilisering. Med den livligaste bestörtning mottog man ute i Europa underrättelserna om Wienrege-ringens serbiska aktion. Och oförtövat sattes den diplomatiska apparaten i gång för att om möjligt hindra en fullständig brytning el. åtm. begränsa konsekvenserna av en sådan. Tidigt hade de österrikisk-ungerska statsmännen sökt få klarhet om Tysklands ståndpunkt, och redan i början av juli hade en förfrågan gjorts om Österrike-Ungern kunde räkna med Tysklands fördragsenliga bistånd. Det svar, som gavs — efter överläggningar mellan kej-sar Vilhelm och olika tyska militärer och politiker, varav sedan uppstod en länge i entente-lägret omhuldad propagandaföreställning om ett »kronråd i Potsdam», vid vilket kriget skulle ha beslutats —, innebar icke något bestämt positionstagande till den österrikiska tvisten med Serbien utan inskränkte sig med tanke på risken för krig med Ryssland till en mera allmän försäkran om att Tyskland »i enlighet med förbundsplikten och gammal vänskap troget skall stå pä Österrike-Ungerns sida». Ville Tyskland således icke ha något direkt ansvar för aktionen mot Serbien, så ville det å andra sidan genom sin garanti mot ett ryskt anfall i Donaumonarkiens rygg såvitt möjligt bereda bundsförvanten möjlighet att gentemot den södra grannen tillgodose sina intressen på det sätt han ansåg erforderligt. Att man i Berlin hade en annan uppfattning än i Wien om vad som skulle kunna anses som tillräcklig eftergift från Serbiens sida framgår av att kejsar Vilhelm ansåg Serbiens svar »avlägsna varje anledning till krig» och rikskanslern Bethmann Hollweg fann det innebära så stora eftergifter, att »man vid fullständigt intransigent hållning av österrikisk-ungerska regeringen måste räkna med att allmänna meningen i hela Europa småningom tar avstånd från den». När emellertid Wienregeringen redan avvisat svaret som