Världskriget (Förhistoria) 897 otillräckligt och vidtagit förberedelser för en krigisk brytning, kommo de tyska ansträngningarna närmast att riktas på att få konflikten »lokaliserad» till de båda däri redan invecklade staterna. I samma syfte föreslog engelske utrikesministern Grey medling av de fyra i österrikisk-serbiska konflikten icke direkt intresserade stormakterna, England, Frankrike, Italien och Tyskland, t. ex. i form av en ambassadörkonferens i London. Detta förslag avvisades i Wien, där man icke ville bli ställd under något slags europeisk skiljedomstol. Grey kom därefter (27 juli) med ett nytt förslag, innefattande tysk medverkan till att förmå Wien att taga den avvisade serbiska svarsnoten till grundval för förhandlingar. S. d. (28 juli) tyska regeringen befordrade detta förslag till Wien, skärpte Berchtold emellertid krisen genom Österrike-Ungerns krigsförklaring mot Serbien. Därigenom blev faran för krisens utvidgning överhängande. Redan omedelbart efter det att Österrike-Ungerns ultimatum överlämnats i Belgrad, hade förberedelser vidtagits, för att Ryssland skulle kunna hastigt genomföra en mobilisering, närmast omfattande Europeiska Ryssland och riktad uteslutande mot Donaumonarkien. Då ryska försök att hejda den österrikiska aktionen mot Serbien misslyckats och kriget blivit ett faktum, blev som konsekvens därav (29 juli på kvällen) den planerade ryska mobiliseringen beordrad. Innan detta hot förverkligats, hade man emellertid i Tyskland funnit det ryska partitagandet för Serbien innebära så pass stor risk för att lokalisationspolitiken skulle misslyckas, att en tysk varning (29 juli på e. m.) överlämnades i Petersburg av innehåll, att Tyskland måste mobilisera, om de ryska mobiliseringsåtgär-derna fortsattes. Denna åtgärd fick emellertid i Petersburg icke den dämpande verkan, som från tysk sida avsetts. Ryske utrikesministern Sazonov, som härav drog den slutsatsen, att Österrike-Ungern säkerligen kunde räkna med tyskt stöd, blev snarare eggad till handling än avskräckt. Han ansåg sig nu ha fått en förklaring till den intransigenta hållning, som Österrike-Ungern intagit under krisens dittillsvarande skede. Av prestige-och säkerhetsskäl kunde han icke låta förmå sig att utan vidare ge efter för Tysklands önskan om krigsrustningarnas inställande. Ett 30 juli gjort försök till kompromiss på denna punkt av innehåll, att Ryssland skulle upphöra med alla sina militära förberedelser, om Österrike-Ungern förklarade sig berett att ur sitt ultimatum rensa bort de punkter, som berörde Serbiens rättigheter som suverän stat, fick dock ingen påföljd, då man i Wien efter krigsförklaringen mot Serbien icke ville avbryta aktionen mot detta land. För Sazonov återstod intet annat än, som han skriver till ambassadören i Paris Izvolskij, »att påskynda våra egna rustningar och räkna med krigets sannolika oundviklighet». Faran för ett allmänt krig syntes emellertid vara en nära liggande konsekvens av Rysslands inblandning. Att Frankrike skulle ställa sig vid sin ryske bundsförvants sida var att vänta. De gemensamma intressena hade på nytt fastslagits vid ett besök, som presidenten 898 Poincaré i konseljpresidenten Vivianis sällskap avlagt i Petersburg dagarna närmast före Wienregeringens aktion i Belgrad. Och Frankrikes förbundstrobet hade understrukits av Viviani i ett uttalande till Izvolskij omedelbart efter hemkomsten från Rysslands-resan (24) juli). Men även Englands indragande var långtifrån otänkbart. 1 Berlin hyste man stark oro därför, och av Beth-mann Hollweg gjordes därför (29 juli på kvällen) ett fåfängt försök att förmå England till att lova iakttaga neutralitet mot en försäkran, att Tyskland ej ens i händelse av ett segerrikt krig eftersträvade territoriell utvidgning i Europa på Frankrikes bekostnad. Hur motiverad denna farhåga för en engelsk inblandning var framgår bl. a. av ett ung. samtidigt till Berlin inrapporterat uttalande av Grey, att England visserligen kunde stå avsides, så länge konflikten inskränkte sig till Österrike och Ryssland, men att om Tyskland och Frankrike indrogos, läget omedelbart bleve ett annat och engelska regeringen då under vissa omständigheter kunde se sig tvungen att fatta snabba beslut. Medan krigsfaran steg, fortsatte medlings-arbetet. Största svårigheten beredde till en början Österrike-Ungerns bestämda motstånd mot att låta hejda sig i aktionen mot Serbien. Längre än till en utfästelse, att några territoriella förvärv i Serbien icke planerades, ville greve Berchtold icke gå. Från tyskt håll arbetades det på att finna en utväg, som »skulle förverkliga Österrike-Ungerns eftersträvade mål att avskära den storserbiska propagandans livsnerv utan att samtidigt släppa löst ett världskrig». Kejsar Vilhelm framkastade t. ex. (28 juli) den tanken, att Österrike-Ungern skulle förklara sig icke ha några anspråk på serbiskt territorium utan ämna taga Belgrad endast som pant, tills Serbien uppfyllt de framställda fordringarna. En liknande tanke går igen i Greys med-lingsplan, för vilken han tänkte sig som lämplig grundval, att Österrike-Ungern ev. efter att ha besatt Belgrad el. vissa andra serbiska orter skulle inställa fientligheterna och framlägga sina villkor. Då Ryssland uppträtt till Serbiens skydd och därför icke gärna kunde finna sig i Berchtolds hårdnackade vägran att inhibera operationerna mot Serbien, kom medlingsarbetet nu att koncentreras på uppgiften att finna sådana för Österrike-Ungern antagliga eftergifter gentemot Serbien, som skulle kunna tillfredsställa Ryssland och förmå det att inställa den mobilisering, varav Österrike-Ungern kände sig hotat. Förgäves försökte man finna en utväg i förslaget om direkta förhandlingar mellan Wien och Petersburg; det förkastades av Österrike-Ungern. Förgäves voro också alla från olika håll gjorda ansträngningar att vinna för båda parterna acceptabla formuleringar, förgäves likaså en livlig personlig telegramväxling mellan kejsarna Vilhelm och Nikolaus. Under växande tröstlöshet fortskred medlingsarbetet, som dock snabbt bragtes ur funktion, när de militära beredskaps- och säkerhetskraven trädde i förgrunden. Det första avgörande momentet i detta nya skede var, att de ryska krigsförberedelserna XX. 29