Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskriget - Förhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Världskriget (Förhistoria)
897
otillräckligt och vidtagit förberedelser för en
krigisk brytning, kommo de tyska
ansträngningarna närmast att riktas på att få
konflikten »lokaliserad» till de båda däri redan
invecklade staterna. I samma syfte föreslog
engelske utrikesministern Grey medling av
de fyra i österrikisk-serbiska konflikten icke
direkt intresserade stormakterna, England,
Frankrike, Italien och Tyskland, t. ex. i form
av en ambassadörkonferens i London. Detta
förslag avvisades i Wien, där man icke ville
bli ställd under något slags europeisk
skiljedomstol. Grey kom därefter (27 juli) med ett
nytt förslag, innefattande tysk medverkan
till att förmå Wien att taga den avvisade
serbiska svarsnoten till grundval för
förhandlingar. S. d. (28 juli) tyska regeringen
befordrade detta förslag till Wien, skärpte
Berchtold emellertid krisen genom
Österrike-Ungerns krigsförklaring mot Serbien.
Därigenom blev faran för krisens
utvidgning överhängande. Redan omedelbart efter det
att Österrike-Ungerns ultimatum överlämnats
i Belgrad, hade förberedelser vidtagits, för
att Ryssland skulle kunna hastigt genomföra
en mobilisering, närmast omfattande
Europeiska Ryssland och riktad uteslutande mot
Donaumonarkien. Då ryska försök att hejda
den österrikiska aktionen mot Serbien
misslyckats och kriget blivit ett faktum, blev som
konsekvens därav (29 juli på kvällen) den
planerade ryska mobiliseringen beordrad. Innan
detta hot förverkligats, hade man emellertid
i Tyskland funnit det ryska partitagandet för
Serbien innebära så pass stor risk för att
lokalisationspolitiken skulle misslyckas, att en
tysk varning (29 juli på e. m.) överlämnades
i Petersburg av innehåll, att Tyskland måste
mobilisera, om de ryska
mobiliseringsåtgär-derna fortsattes. Denna åtgärd fick
emellertid i Petersburg icke den dämpande verkan,
som från tysk sida avsetts. Ryske
utrikesministern Sazonov, som härav drog den
slutsatsen, att Österrike-Ungern säkerligen kunde
räkna med tyskt stöd, blev snarare eggad
till handling än avskräckt. Han ansåg sig
nu ha fått en förklaring till den intransigenta
hållning, som Österrike-Ungern intagit under
krisens dittillsvarande skede. Av
prestige-och säkerhetsskäl kunde han icke låta förmå
sig att utan vidare ge efter för Tysklands
önskan om krigsrustningarnas inställande.
Ett 30 juli gjort försök till kompromiss på
denna punkt av innehåll, att Ryssland skulle
upphöra med alla sina militära förberedelser,
om Österrike-Ungern förklarade sig berett
att ur sitt ultimatum rensa bort de punkter,
som berörde Serbiens rättigheter som suverän
stat, fick dock ingen påföljd, då man i Wien
efter krigsförklaringen mot Serbien icke ville
avbryta aktionen mot detta land. För
Sazonov återstod intet annat än, som han skriver
till ambassadören i Paris Izvolskij, »att
påskynda våra egna rustningar och räkna med
krigets sannolika oundviklighet». Faran för
ett allmänt krig syntes emellertid vara
en nära liggande konsekvens av Rysslands
inblandning. Att Frankrike skulle ställa sig
vid sin ryske bundsförvants sida var att
vänta. De gemensamma intressena hade på
nytt fastslagits vid ett besök, som presidenten
898
Poincaré i konseljpresidenten Vivianis
sällskap avlagt i Petersburg dagarna närmast
före Wienregeringens aktion i Belgrad. Och
Frankrikes förbundstrobet hade understrukits
av Viviani i ett uttalande till Izvolskij
omedelbart efter hemkomsten från
Rysslands-resan (24) juli). Men även Englands
indragande var långtifrån otänkbart. 1 Berlin
hyste man stark oro därför, och av
Beth-mann Hollweg gjordes därför (29 juli på
kvällen) ett fåfängt försök att förmå England till
att lova iakttaga neutralitet mot en
försäkran, att Tyskland ej ens i händelse av ett
segerrikt krig eftersträvade territoriell
utvidgning i Europa på Frankrikes bekostnad.
Hur motiverad denna farhåga för en engelsk
inblandning var framgår bl. a. av ett ung.
samtidigt till Berlin inrapporterat uttalande
av Grey, att England visserligen kunde stå
avsides, så länge konflikten inskränkte sig
till Österrike och Ryssland, men att om
Tyskland och Frankrike indrogos, läget
omedelbart bleve ett annat och engelska regeringen
då under vissa omständigheter kunde se sig
tvungen att fatta snabba beslut.
Medan krigsfaran steg, fortsatte
medlings-arbetet. Största svårigheten beredde till en
början Österrike-Ungerns bestämda motstånd
mot att låta hejda sig i aktionen mot
Serbien. Längre än till en utfästelse, att några
territoriella förvärv i Serbien icke
planerades, ville greve Berchtold icke gå. Från tyskt
håll arbetades det på att finna en utväg, som
»skulle förverkliga Österrike-Ungerns
eftersträvade mål att avskära den storserbiska
propagandans livsnerv utan att samtidigt
släppa löst ett världskrig». Kejsar Vilhelm
framkastade t. ex. (28 juli) den tanken, att
Österrike-Ungern skulle förklara sig icke ha
några anspråk på serbiskt territorium utan
ämna taga Belgrad endast som pant, tills
Serbien uppfyllt de framställda fordringarna.
En liknande tanke går igen i Greys
med-lingsplan, för vilken han tänkte sig som
lämplig grundval, att Österrike-Ungern ev.
efter att ha besatt Belgrad el. vissa andra
serbiska orter skulle inställa fientligheterna
och framlägga sina villkor. Då Ryssland
uppträtt till Serbiens skydd och därför icke gärna
kunde finna sig i Berchtolds hårdnackade
vägran att inhibera operationerna mot
Serbien, kom medlingsarbetet nu att
koncentreras på uppgiften att finna sådana för
Österrike-Ungern antagliga eftergifter gentemot
Serbien, som skulle kunna tillfredsställa
Ryssland och förmå det att inställa den
mobilisering, varav Österrike-Ungern kände sig
hotat. Förgäves försökte man finna en utväg
i förslaget om direkta förhandlingar mellan
Wien och Petersburg; det förkastades av
Österrike-Ungern. Förgäves voro också alla
från olika håll gjorda ansträngningar att
vinna för båda parterna acceptabla
formuleringar, förgäves likaså en livlig personlig
telegramväxling mellan kejsarna Vilhelm och
Nikolaus. Under växande tröstlöshet fortskred
medlingsarbetet, som dock snabbt bragtes ur
funktion, när de militära beredskaps- och
säkerhetskraven trädde i förgrunden.
Det första avgörande momentet i detta nya
skede var, att de ryska krigsförberedelserna
XX. 29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
