Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskriget - Förhistoria - Krigshändelserna 1914
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Världskriget (Krigshändelserna 1914)
899
successivt utvidgades i st. f. att inskränkas.
Den order om rysk mobilisering, som
utfärdats 29 juli, dagen efter Österrike-Ungerns
krigsförklaring mot Serbien, och som urspr.
avsåg Rysslands hela militära apparat, blev
visserligen av tsaren mildrad till att gälla
endast Österrike-Ungern, men detta
tillfredsställde icke den militära ledningen, och sedan
Sazonov av Pourtalès’ s. d. framförda hot om
även tysk mobilisering blivit övertygad om
att Tyskland ämnade effektivt stödja sin
österrikiske bundsförvant, genomdrev han 30
juli tsarens beslut om allmän rysk
mobilisering. Därmed var krigsfaran akut, då
särskilt i Tyskland den uppfattningen var den
vanliga, att allmän rysk mobilisering vore
liktydig med krig och måste draga med sig
allmän tysk. Innan underrättelse om tsarens
beslut ingått till Tyskland, hade frågan om
krigsberedskapsåtgärder livligt dryftats där.
Redan de mot Österrike-Ungern riktade ryska
militäråtgärderna hade i Berlin väckt stark
oro, och ryssarna hade vid flera tillfällen
upplysts om att förutsättningen för en
fredlig lösning av krisen vore, att alla fientliga
anslag mot Österrike-Ungern avstyrdes. Då
de ryska rustningarna fortsattes utan hänsyn
till Pourtalès’ varning, fann sig tyske
ge-neralstabschefen Moltke föranlåten att
alltmera bestämt yrka på även tyska
krigsförberedelser, då det tyska rikets säkerhet
fordrade detta. Underrättelsen om den allmänna
ryska mobiliseringen kom för honom i lagom
tid för att motivera det beslut (31 juli) om
»tillstånd av hotande krigsfara», som
utgjorde upptakten till tyska arméns och
flottans försättande på krigsfot. Därmed var
det andra avgörande steget taget på vägen
mot kriget, och det följdes hastigt av flera.
Pourtalès beordrades omedelbart att i form
av ultimatum med 12 timmars frist kräva
ryskt inställande av alla mot Tyskland och
Österrike-Ungern riktade krigsåtgärder;
vägran eller svars uteblivande skulle medföra
tysk mobilisering. Samtidigt ställdes med 18
timmars frist till Frankrike en förfrågan om
det ämnade bli neutralt i ett krig mellan
Ryssland och Tyskland. Då något ryskt svar
icke ingått inom föreskriven tid, beordrades
Pourtalès (1 aug.) att överlämna Tysklands
krigsförklaring i Petersburg. På e. m. samma
dag utfärdades tysk order om allmän
mobilisering (i Österrike-Ungern hade samma steg
tagits dagen förut). Frankrike avgav 1 aug.
som svar på Tysklands ultimatum en
förklaring, att det skulle låta »leda sig av sina
intressen», och utfärdade s. d.
mobiliserings-order. Svaret betraktades naturligtvis av
Tyskland som otillfredsställande och åtföljdes
av en krigsförklaring. Uppskjuten till 3 aug.,
för att Tyskland om möjligt icke skulle
behöva framstå som den anfallande parten,
kunde denna ej anstå längre för att icke
äventyra segermöjligheterna för den
krigsplan, som var uppgjord för ett tvåfrontskrig.
Planen, urspr. uppgjord av generalstabschefen
Schlieffen men senare i vissa stycken
förändrad, var byggd på anfall mot Frankrike
och snabbt avgörande där, innan ryssarna
med sin långsammare uppmarschtakt hunnit
bli alltför hotfulla på Tysklands östgräns.
Men planen upptog tillika genommarsch
900
genom Belgien och Luxemburg. Militära skäl
övervunno det från politiskt håll gjorda
motståndet mot dessa neutralitetskränkningar, och
den militära aktionen sattes ofördröjligen i
gång. I Luxemburg ryckte tyska trupper in 1
aug. Följ, dag riktades ett ultimatum till
Belgien med krav på genomtåg och löfte om
utrymning av belgiskt territorium efter freden.
Under hänvisning till en av Preussen, England,
Frankrike och Ryssland 1839 undertecknad
traktat, som garanterade Belgiens neutralitet,
besvarades Tysklands ultimatum (3 aug.) med
en förklaring, att Belgien ämnade med
vapenmakt försvara sig mot alla
neutralitetskränkningar. En vädjan riktades s. d. till England
om diplomatiskt stöd för neutralitetens
tryggande. Därmed drevs England — måhända
hastigare än annars skulle ha skett — till att
sluta upp vid de båda andra
ententestormak-ternas sida. Under krisens dittillsvarande
skede hade det koncentrerat sina
ansträngningar på medlingsarbete utan att binda sin
handlingsfrihet i någon riktning. Det hade
avböjt det tyska förslaget att lova neutralitet
och vägrat avge förklaring om full
solidaritet med Frankrike och Ryssland. Men det
hade lovat stå fast vid sin överenskommelse
med Frankrike (se ovan, sp. 893), som
innebar del i ansvaret för franska nordkustens
trygghet mot tyska anfall. Ovissheten om
hur den engelska allmänheten — som var
helt okunnig om dessa på senare år i
hemlighet knutna band med Frankrike — skulle
ställa sib till tanken på ett krig med
Tyskland hade föranlett Grey till en avvaktande
och försiktig politik. Belgiens nödrop gav
honom nu möjlighet att få opinionens stöd
för ett aktivt inskridande, då det direkt
åberopade en i fördrag beseglad engelsk
förpliktelse. 4 aug. förklarade England, att det
skulle stödja Belgiens väpnade motstånd mot
neutralitetens kränkning. Tyska regeringen
underrättades s. d., att om England ej före
midnatt fått garanti för att Belgiens
neutralitet skulle respekteras, det ämnade vidtaga
alla åtgärder för att upprätthålla denna
neutralitet. Då tyska trupper redan stodo
färdiga att öppna elden mot de belgiska
gränsfästningarna, blev den engelska förklaringen
liktydig med en krigsförklaring. L-ts.
Vzs allmänna förlopp. 19 14. Tyska
armén under befäl av kejsar Vilhelm med
generalöverste v. Moltke som
generalstabs-chef satte in sina huvudkrafter åt v. för att
så hastigt som möjligt besegra Frankrike (se
Belgisk-franska fronten). Sedan
Liége (se d. o., sp. 1135) betvingats, drevs den
belgiska armén tillbaka mot Antwerpen (se
d. o., sp. 1131), dit en särskild tysk
anfalls-armé sändes, medan huvudstyrkorna efter en
rad sammandrabbningar med franska och
engelska trupper hastigt banade sig väg
genom Belgien och n. ö. Frankrike mot Paris.
Sedan den tyska anstormningen hejdats
genom slaget vid Marne (se d. o.) i början av
sept. av den franske överbefälhavaren Joffre
med understöd av engelska trupper under
marskalk French, drogos de längst
framskjutna tyska linjerna något tillbaka, varefter
under en serie strider, oegentligt benämnda
»kapplöpningen till havet», kriget stelnade
till ett ställningskrig (se d. o.) och en
sam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
