Världskriget (Krigshändelserna 1914) 899 successivt utvidgades i st. f. att inskränkas. Den order om rysk mobilisering, som utfärdats 29 juli, dagen efter Österrike-Ungerns krigsförklaring mot Serbien, och som urspr. avsåg Rysslands hela militära apparat, blev visserligen av tsaren mildrad till att gälla endast Österrike-Ungern, men detta tillfredsställde icke den militära ledningen, och sedan Sazonov av Pourtalès’ s. d. framförda hot om även tysk mobilisering blivit övertygad om att Tyskland ämnade effektivt stödja sin österrikiske bundsförvant, genomdrev han 30 juli tsarens beslut om allmän rysk mobilisering. Därmed var krigsfaran akut, då särskilt i Tyskland den uppfattningen var den vanliga, att allmän rysk mobilisering vore liktydig med krig och måste draga med sig allmän tysk. Innan underrättelse om tsarens beslut ingått till Tyskland, hade frågan om krigsberedskapsåtgärder livligt dryftats där. Redan de mot Österrike-Ungern riktade ryska militäråtgärderna hade i Berlin väckt stark oro, och ryssarna hade vid flera tillfällen upplysts om att förutsättningen för en fredlig lösning av krisen vore, att alla fientliga anslag mot Österrike-Ungern avstyrdes. Då de ryska rustningarna fortsattes utan hänsyn till Pourtalès’ varning, fann sig tyske ge-neralstabschefen Moltke föranlåten att alltmera bestämt yrka på även tyska krigsförberedelser, då det tyska rikets säkerhet fordrade detta. Underrättelsen om den allmänna ryska mobiliseringen kom för honom i lagom tid för att motivera det beslut (31 juli) om »tillstånd av hotande krigsfara», som utgjorde upptakten till tyska arméns och flottans försättande på krigsfot. Därmed var det andra avgörande steget taget på vägen mot kriget, och det följdes hastigt av flera. Pourtalès beordrades omedelbart att i form av ultimatum med 12 timmars frist kräva ryskt inställande av alla mot Tyskland och Österrike-Ungern riktade krigsåtgärder; vägran eller svars uteblivande skulle medföra tysk mobilisering. Samtidigt ställdes med 18 timmars frist till Frankrike en förfrågan om det ämnade bli neutralt i ett krig mellan Ryssland och Tyskland. Då något ryskt svar icke ingått inom föreskriven tid, beordrades Pourtalès (1 aug.) att överlämna Tysklands krigsförklaring i Petersburg. På e. m. samma dag utfärdades tysk order om allmän mobilisering (i Österrike-Ungern hade samma steg tagits dagen förut). Frankrike avgav 1 aug. som svar på Tysklands ultimatum en förklaring, att det skulle låta »leda sig av sina intressen», och utfärdade s. d. mobiliserings-order. Svaret betraktades naturligtvis av Tyskland som otillfredsställande och åtföljdes av en krigsförklaring. Uppskjuten till 3 aug., för att Tyskland om möjligt icke skulle behöva framstå som den anfallande parten, kunde denna ej anstå längre för att icke äventyra segermöjligheterna för den krigsplan, som var uppgjord för ett tvåfrontskrig. Planen, urspr. uppgjord av generalstabschefen Schlieffen men senare i vissa stycken förändrad, var byggd på anfall mot Frankrike och snabbt avgörande där, innan ryssarna med sin långsammare uppmarschtakt hunnit bli alltför hotfulla på Tysklands östgräns. Men planen upptog tillika genommarsch 900 genom Belgien och Luxemburg. Militära skäl övervunno det från politiskt håll gjorda motståndet mot dessa neutralitetskränkningar, och den militära aktionen sattes ofördröjligen i gång. I Luxemburg ryckte tyska trupper in 1 aug. Följ, dag riktades ett ultimatum till Belgien med krav på genomtåg och löfte om utrymning av belgiskt territorium efter freden. Under hänvisning till en av Preussen, England, Frankrike och Ryssland 1839 undertecknad traktat, som garanterade Belgiens neutralitet, besvarades Tysklands ultimatum (3 aug.) med en förklaring, att Belgien ämnade med vapenmakt försvara sig mot alla neutralitetskränkningar. En vädjan riktades s. d. till England om diplomatiskt stöd för neutralitetens tryggande. Därmed drevs England — måhända hastigare än annars skulle ha skett — till att sluta upp vid de båda andra ententestormak-ternas sida. Under krisens dittillsvarande skede hade det koncentrerat sina ansträngningar på medlingsarbete utan att binda sin handlingsfrihet i någon riktning. Det hade avböjt det tyska förslaget att lova neutralitet och vägrat avge förklaring om full solidaritet med Frankrike och Ryssland. Men det hade lovat stå fast vid sin överenskommelse med Frankrike (se ovan, sp. 893), som innebar del i ansvaret för franska nordkustens trygghet mot tyska anfall. Ovissheten om hur den engelska allmänheten — som var helt okunnig om dessa på senare år i hemlighet knutna band med Frankrike — skulle ställa sib till tanken på ett krig med Tyskland hade föranlett Grey till en avvaktande och försiktig politik. Belgiens nödrop gav honom nu möjlighet att få opinionens stöd för ett aktivt inskridande, då det direkt åberopade en i fördrag beseglad engelsk förpliktelse. 4 aug. förklarade England, att det skulle stödja Belgiens väpnade motstånd mot neutralitetens kränkning. Tyska regeringen underrättades s. d., att om England ej före midnatt fått garanti för att Belgiens neutralitet skulle respekteras, det ämnade vidtaga alla åtgärder för att upprätthålla denna neutralitet. Då tyska trupper redan stodo färdiga att öppna elden mot de belgiska gränsfästningarna, blev den engelska förklaringen liktydig med en krigsförklaring. L-ts. Vzs allmänna förlopp. 19 14. Tyska armén under befäl av kejsar Vilhelm med generalöverste v. Moltke som generalstabs-chef satte in sina huvudkrafter åt v. för att så hastigt som möjligt besegra Frankrike (se Belgisk-franska fronten). Sedan Liége (se d. o., sp. 1135) betvingats, drevs den belgiska armén tillbaka mot Antwerpen (se d. o., sp. 1131), dit en särskild tysk anfalls-armé sändes, medan huvudstyrkorna efter en rad sammandrabbningar med franska och engelska trupper hastigt banade sig väg genom Belgien och n. ö. Frankrike mot Paris. Sedan den tyska anstormningen hejdats genom slaget vid Marne (se d. o.) i början av sept. av den franske överbefälhavaren Joffre med understöd av engelska trupper under marskalk French, drogos de längst framskjutna tyska linjerna något tillbaka, varefter under en serie strider, oegentligt benämnda »kapplöpningen till havet», kriget stelnade till ett ställningskrig (se d. o.) och en sam