903 Världskriget (Krigshändelserna 1914) 904 AB. KARTOGRAFISKA INSTITUTET Svenska och danska mineringar i Öresund, utlagda till neutralitetens skydd, samt tyska spärrmineringar i s. Öresund och angränsande farvatten. blockad av den tyska Nordsjökusten (se Blockad, sp. 528). Som direkt skydd för Engelska kanalen avsågos the Channel squa-dron och the Dover patrol (se d. o.). Hotet från de tyska u-båts- och minvapnen omöjliggjorde emellertid en effektiv närblockad; Grand fleet var baserad på Scapa flow (Ork-neyöarna) och Skottlands hamnar. Härav begagnade sig tyska krigsledningen för framstötar med u-båtar och minfartyg mot Englands östkust. Ett uppsökande av och anfall mot tyska flottan i dess basområde ansågs ej tillrådligt, men sedan de första brittiska trupptransporterna över Kanalen avslutats, företog en brittisk sjöstyrka ett överraskande anfall mot tyska förpostställningen vid Helgoland (se d. o., sp. 783) 28 aug., resulterande i nedkämpandet av tre tyska kryssare. Sedan tyska »U 9» 22 sept. sänkt tre i blockaden deltagande brittiska kryssare, kunde blockaden upprätthållas och sjöhandeln skyddas blott genom upprepade svep över Nordsjön med starka stridskrafter, vilka framgingo med hög fart, bevakade av talrika jagare. Tyska kryssarförband lyckades flera gånger, t. ex. 3 nov. och 16 dec., företa kortare raider mot Englands östkust. Ett intensivt arbete på anti-ubåtsmedel (se d. o.) vidtog från brittisk sida. Ententemakterna ägde en avgjord överlägsenhet även i Medelhavet genom där vid v:s utbrott stationerade sjöstridskrafter. De tyska kryssarna »Goeben» och »Breslau» tvingades snart att lämna v. Medelhavet efter att ha sökt störa förbindelserna mellan Frankrike och dess afrikanska kolonier, varefter de togo sin tillflykt till Bosporen (se Goeben). Brittiska och franska sjöstrids krafter upprättade därefter blockad av österrikiska kustområdet. Av samma skäl, som gjorde sig gällande i Nordsjöområdet, var en effektiv närblockad omöjlig. Blockadspärren förlädes till Otrantosundet, där farvattnets förträngning möjliggjorde utläggandet av kraftiga min- och nätspärrar, under det att huvudstyrkan förlädes till Malta och Joniska öarna. Härigenom blev visserligen Adriatiska havet i viss mån tillgängligt för österrikiska stridskrafter, men Medelhavet i övrigt behärskades helt av ententeflottorna. På östfronten hade ryssarna under befäl av storfurst Nikolaj Nikolajevitj i mitten av aug. gripit till initiativet mot både Tyskland och Österrike-Ungern (se Polsk-ryska fronten). Anfallet mot Ostpreussen hejdades genom general v. Hindenburgs segrar vid Tannenberg (se d. o.) och Masuriska sjöarna (se M a s u r e n). På den österrikisk-ungerska fronten, där ledningen under ärkehertig Friedrichs nominella överbefäl innehades av generalstabschefen Conrad v. Hötzendorf, hade ryssarna till en början mera framgång. Genom kombinerade tysk-österrikiska ansträngningar drevos de emellertid tillbaka i okt., varefter under höstens lopp striden böljade fram och tillbaka i både Polen och Gali-zien, tills efter en tysk seger vid Brzeziny (se d. o.) i nov. och en österrikisk vid Lima-nowa (se d. o.) i dec. även på östfronten ett ställningskrig vidtog. Nödvändigheten av att disponera sjöstridskrafterna mot sin till sjöss starkaste motståndare tvingade Tyskland att inskränka flottans operationer i Östersjön. Genom att omedelbart efter krigsutbrottet beskjuta Li-bau och minera där utanför avsågo tyskarna att hindra fienden att använda denna nära Tysklands gräns belägna krigshamn. De ryska sjöstridskrafterna stödde sina operationer på Finska vikens mynning och Moonpositionen (Moonsundet mellan Dagö—ösel och fastlandet), där bl. a. talrika skyddsmineringar ut-lades. Genom rekognosceringsföretag i Östersjön ända till nämnda ryska basområden (se Albatrossaffären) sökte Tyskland trygga herraväldet i Östersjön. För samma ändamål bevakades och minspärrades genomfartslederna (sunden) mellan Östersjön och Kattegatt. Genom dessa åtgärder skyddades tyska östersjökusten mot landstigningsföretag, samtidigt som handeln på de skandinaviska länderna kunde upprätthållas. Till dessa tyska åtgärder kommo även danska minspärrar i Bälten samt danska och (senare) även svenska skyddsmineringar i s. Öresund (se kartan och K o-gr u nds r än nan) som ett led i de skandinaviska ländernas neutralitetsförsvar. Härigenom kunde näml, kontrolleras, att obehörigt utnyttjande av det danska Drogden och den svenska Flintrännan, d. v. s. de båda farleder, som leda genom Öresund, ej ägde rum. Den straffexpedition till Serbien, som varit uppränningen till hela v., blev för Österrike-Ungern ett svårare företag, än man från början beräknat. Under fälttygmästaren Po-tioreks befäl gjordes hösten 1914 två försök att bryta de av vojvoden Putnik ledda serbernas motstånd, men efter en kortare tid av framgång, då bl. a. Belgrad var i österrikarnas händer, måste dessa i dec. h. o. h.