Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
903
Världskriget (Krigshändelserna 1914)
904
AB. KARTOGRAFISKA INSTITUTET
Svenska och danska mineringar i Öresund, utlagda
till neutralitetens skydd, samt tyska spärrmineringar
i s. Öresund och angränsande farvatten.
blockad av den tyska Nordsjökusten (se
Blockad, sp. 528). Som direkt skydd för
Engelska kanalen avsågos the Channel
squa-dron och the Dover patrol (se d. o.). Hotet
från de tyska u-båts- och minvapnen
omöjliggjorde emellertid en effektiv närblockad;
Grand fleet var baserad på Scapa flow
(Ork-neyöarna) och Skottlands hamnar. Härav
begagnade sig tyska krigsledningen för
framstötar med u-båtar och minfartyg mot
Englands östkust. Ett uppsökande av och anfall
mot tyska flottan i dess basområde ansågs ej
tillrådligt, men sedan de första brittiska
trupptransporterna över Kanalen avslutats,
företog en brittisk sjöstyrka ett
överraskande anfall mot tyska förpostställningen vid
Helgoland (se d. o., sp. 783) 28 aug.,
resulterande i nedkämpandet av tre tyska kryssare.
Sedan tyska »U 9» 22 sept. sänkt tre i
blockaden deltagande brittiska kryssare,
kunde blockaden upprätthållas och sjöhandeln
skyddas blott genom upprepade svep över
Nordsjön med starka stridskrafter, vilka
framgingo med hög fart, bevakade av
talrika jagare. Tyska kryssarförband
lyckades flera gånger, t. ex. 3 nov. och 16 dec.,
företa kortare raider mot Englands östkust.
Ett intensivt arbete på anti-ubåtsmedel (se
d. o.) vidtog från brittisk sida.
Ententemakterna ägde en avgjord
överlägsenhet även i Medelhavet genom där vid
v:s utbrott stationerade sjöstridskrafter. De
tyska kryssarna »Goeben» och »Breslau»
tvingades snart att lämna v. Medelhavet
efter att ha sökt störa förbindelserna mellan
Frankrike och dess afrikanska kolonier,
varefter de togo sin tillflykt till Bosporen (se
Goeben). Brittiska och franska
sjöstrids
krafter upprättade därefter blockad av
österrikiska kustområdet. Av samma skäl, som
gjorde sig gällande i Nordsjöområdet, var
en effektiv närblockad omöjlig.
Blockadspärren förlädes till Otrantosundet, där
farvattnets förträngning möjliggjorde
utläggandet av kraftiga min- och nätspärrar, under
det att huvudstyrkan förlädes till Malta och
Joniska öarna. Härigenom blev visserligen
Adriatiska havet i viss mån tillgängligt för
österrikiska stridskrafter, men Medelhavet i
övrigt behärskades helt av ententeflottorna.
På östfronten hade ryssarna under befäl
av storfurst Nikolaj Nikolajevitj i mitten av
aug. gripit till initiativet mot både Tyskland
och Österrike-Ungern (se Polsk-ryska
fronten). Anfallet mot Ostpreussen
hejdades genom general v. Hindenburgs segrar vid
Tannenberg (se d. o.) och Masuriska sjöarna
(se M a s u r e n). På den österrikisk-ungerska
fronten, där ledningen under ärkehertig
Friedrichs nominella överbefäl innehades av
generalstabschefen Conrad v. Hötzendorf,
hade ryssarna till en början mera framgång.
Genom kombinerade tysk-österrikiska
ansträngningar drevos de emellertid tillbaka
i okt., varefter under höstens lopp striden
böljade fram och tillbaka i både Polen och
Gali-zien, tills efter en tysk seger vid Brzeziny
(se d. o.) i nov. och en österrikisk vid
Lima-nowa (se d. o.) i dec. även på östfronten ett
ställningskrig vidtog.
Nödvändigheten av att disponera
sjöstridskrafterna mot sin till sjöss starkaste
motståndare tvingade Tyskland att inskränka
flottans operationer i Östersjön. Genom att
omedelbart efter krigsutbrottet beskjuta
Li-bau och minera där utanför avsågo tyskarna
att hindra fienden att använda denna nära
Tysklands gräns belägna krigshamn. De ryska
sjöstridskrafterna stödde sina operationer på
Finska vikens mynning och Moonpositionen
(Moonsundet mellan Dagö—ösel och
fastlandet), där bl. a. talrika skyddsmineringar
ut-lades. Genom rekognosceringsföretag i
Östersjön ända till nämnda ryska basområden (se
Albatrossaffären) sökte Tyskland trygga
herraväldet i Östersjön. För samma ändamål
bevakades och minspärrades genomfartslederna
(sunden) mellan Östersjön och Kattegatt.
Genom dessa åtgärder skyddades tyska
östersjökusten mot landstigningsföretag, samtidigt
som handeln på de skandinaviska länderna
kunde upprätthållas. Till dessa tyska
åtgärder kommo även danska minspärrar i Bälten
samt danska och (senare) även svenska
skyddsmineringar i s. Öresund (se kartan och K
o-gr u nds r än nan) som ett led i de
skandinaviska ländernas neutralitetsförsvar.
Härigenom kunde näml, kontrolleras, att
obehörigt utnyttjande av det danska Drogden och
den svenska Flintrännan, d. v. s. de båda
farleder, som leda genom Öresund, ej ägde rum.
Den straffexpedition till Serbien, som
varit uppränningen till hela v., blev för
Österrike-Ungern ett svårare företag, än man från
början beräknat. Under fälttygmästaren
Po-tioreks befäl gjordes hösten 1914 två försök
att bryta de av vojvoden Putnik ledda
serbernas motstånd, men efter en kortare tid av
framgång, då bl. a. Belgrad var i
österrikarnas händer, måste dessa i dec. h. o. h.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
