905 Världskriget (Krigshändelserna 1914—15) 906 utrymma Serbien (se Serbiska krigsskådeplatsen). Ytterligare tre stater anslöto sig under året till de krigförande. Montenegro (se d. o., sp. 281) ställde sig omedelbart vid Serbiens sida. Turkiet hade under de närmast föregående åren kommit i ett allt större beroende av Tyskland (jfr Turkiet, sp. 817) tack vare särskilt krigsministern Enver pascha och inrikesministern Talaat pascha. Ej minst av rädsla för Rysslands planer på Konstantinopel (jfr Ryssland, sp. 1351—52) fingo dessa vid v:s utbrott denna tyskvänliga orientering bekräftad genom ett alliansfördrag med Tyskland (2 aug.), varigenom Turkiet förband sig att så fort som möjligt uppträda som krigförande vid centralmakternas sida. Bristande krigsberedskap gjorde, att dess öppna partitagande uppsköts en tid, varunder aliiansförhandlingar även fördes med ententemakterna. Turkiska raider mot ryska hamnar i Svarta havet, utförda av den med de tyska kryssarna »Goe-ben» (se d. o.) och »Breslau» förstärkta flottan, ledde emellertid till en i början av nov. genomförd brytning med ententemakterna, vars första märkligare resultat var, att England annekterade Cypern och proklamerade protektorat över Egypten. Till sjöss behärskades förbindelsen till och från Ryssland över Bosporen och Svarta havet av ententemak-ternas motståndare. De tysk-turkiska sjöstridskrafterna voro visserligen kvantitativt underlägsna den ryska Svartahavsflottan, men de raider, som från ömse håll omedelbart togo sin början, resulterade icke i några avgörande sjökrigsoperationer. Tre nya landfronter kommo därjämte till stånd. I Kaukasus voro ryssarna under befäl av general Judenitj redan i slutet av året i strid med Enver paschas trupper (se Armeniska krigsskådeplatsen). Från Indien avsändes i nov. en brittisk expeditionsstyrka till Basra i Mesopotamien, där småningom icke obetydliga strider kommo att utkämpas (se Mesopotamiska krigsskådeplatsen), och av ett turkiskt anfall öster-ifrån mot Suezkanalen i nov. tvingades engelsmännen att vidtaga omfattande åtgärder till kanalens skydd, varur den s. k. Palestina-fronten (se d. o.) småningom framgick. — Den tredje av de stater, som övergingo till en krigisk politik, var slutligen Japan, som 15 aug. krävde det tyska Kiautschou (se d. o.) och alla tyska krigsfartygs avlägsnande från östasiatiska farvatten och, när det icke fick svar, förklarade Tyskland krig 23 aug. I nov. hade det betvingat det tyska motståndet (se Kolonialstriderna under världskriget, sp. 988). Ett ofrånkomligt led i ententemakternas strävan att bryta fiendens motståndskraft var att snarast nedkämpa eller genom blockad neutralisera de fientliga sjöstridskrafter, som befunno sig till sjöss vid v:s utbrott eller som voro i stånd att taga sig ut på de stora haven efter brytandet av blockaden i de europeiska farvattnen. Dessa sjöstridskrafter inneburo näml., så länge de voro intakta, ett ständigt hot mot förbindelserna och sjöhandeln. Den enda samlade sjöstyrka, som centralmakterna förfogade över i utomeuropeiska farvatten vid v:s utbrott, var den tyska östasiatiska kryssareskadern. Från ostindiska farvattnen förflyttade sig denna eskaders huvudstyrka österut, tillfogade en brittisk eskader ett allvarsamt nederlag 1 nov. vid Coronel (se d. o.) men blev 8 dec. vid Falklandsöarna (se d. o. och S p e e, M. von) besegrad av den brittiska slagkryssareskader, som för detta ändamål utsänts. Handelskriget mot ententemakternas sjöförbindelser kunde därefter föras endast av enstaka fartyg, främst u-båtar och handelskryssare (bestyckade handelsfartyg). Av deltagare i k ryssarkriget väckte särskilt »Emden» och »Möwe» (se dessa ord) allmän uppmärksamhet. 19 15. V :s tyngdpunkt, som under 1914 varit förlagd till västfronten, flyttades i början av 1915 till östfronten, där det redan etablerade samarbetet mellan de tyska och österrikisk-ungerska arméerna ytterligare utvecklades och satte ryssarna på mycket hårda prov. Genom en serie omfattande operationer lyckades de båda centralmakterna icke blott hindra ryssarna från att förverkliga sitt hot om att forcera Karpaterlinjen utan också flytta deras front så långt tillbaka, att den i sept. gick från Rigabukten i s. ö. riktning till Dünaburg och därifrån nästan rakt söderut till Czernowitz nära Rumäniens gräns, till övervägande del på ryskt territorium (se P o 1 s k - r y s k a fronten, sp. 1207—12, G o r 1 i c e och M a s u r e n, sp. 1009). Medan kriget sålunda här i stort sett återtagit sin rörliga karaktär, hade det på västfronten alltmera blivit en stillastående tvekamp (jfr Belgisk-franska fronten, sp. 1162—65), vars olika aktioner vanl. fingo en lokalt begränsad omfattning och verkan. Då tyskarna överflyttat sin offensiv till den ryska fronten, kom initiativet i väster (se Belgisk-franska fronten, sp. 1165—69) huvudsaki. att ligga hos ententemakterna, vilka också sökte att genom av-lastningsoffensiver lätta trycket mot den ry-ske bundsförvanten. Avsikten nåddes dock varken genom fransmännens ansträngningar i vinter- el. i septemberslaget i Champagne (se d. o.) el. under Woevreoffensiven el. vid Arras (se d. o., sp. 161) el. genom engelsmännens offensiver vid Neuve-Chapelle och Loos. Liksom Moltke fått träda tillbaka i samband med nederlaget vid Marne och ersatts med general v. Falkenhayn, ledde årets engelska motgångar till att French fick vika för general Haig. Storfurst Nikolaj kunde ej heller kvarstå efter den stora ryska reträtten. Han skildes från överbefälet, som övertogs av tsaren själv med general Aleksejev som gene-ralstabschef. Det för centralmakterna gynnsamma resultatet av årets strider särskilt på östfronten hade vunnits, oaktat de fått en ny fiende med betydande resurser, stormakten Italien. Detta lands ställning inom trippelalliansen hade med åren blivit alltmera osäker (jfr ovan, sp. 895), och det visade vid krigsutbrottet genom sin neutralitetsförklaring, att bundsförvanterna icke kunde räkna på dess stöd. Redan härigenom gav det de allierade en favör, i det en mängd franska trupper, som annars måst bindas vid fransk-italienska gränsen, omedelbart kunde tagas i bruk vid fronten mot Tyskland. Italien började emel