Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskriget - Krigshändelserna 1914 - Krigshändelserna 1915
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
905
Världskriget (Krigshändelserna 1914—15)
906
utrymma Serbien (se Serbiska
krigsskådeplatsen).
Ytterligare tre stater anslöto sig under året
till de krigförande. Montenegro (se d. o., sp.
281) ställde sig omedelbart vid Serbiens sida.
Turkiet hade under de närmast föregående åren
kommit i ett allt större beroende av Tyskland
(jfr Turkiet, sp. 817) tack vare särskilt
krigsministern Enver pascha och
inrikesministern Talaat pascha. Ej minst av rädsla för
Rysslands planer på Konstantinopel (jfr
Ryssland, sp. 1351—52) fingo dessa vid v:s utbrott
denna tyskvänliga orientering bekräftad
genom ett alliansfördrag med Tyskland (2 aug.),
varigenom Turkiet förband sig att så fort som
möjligt uppträda som krigförande vid
centralmakternas sida. Bristande krigsberedskap
gjorde, att dess öppna partitagande uppsköts
en tid, varunder aliiansförhandlingar även
fördes med ententemakterna. Turkiska
raider mot ryska hamnar i Svarta havet,
utförda av den med de tyska kryssarna
»Goe-ben» (se d. o.) och »Breslau» förstärkta
flottan, ledde emellertid till en i början av nov.
genomförd brytning med ententemakterna,
vars första märkligare resultat var, att
England annekterade Cypern och proklamerade
protektorat över Egypten. Till sjöss
behärskades förbindelsen till och från Ryssland över
Bosporen och Svarta havet av
ententemak-ternas motståndare. De tysk-turkiska
sjöstridskrafterna voro visserligen kvantitativt
underlägsna den ryska Svartahavsflottan,
men de raider, som från ömse håll
omedelbart togo sin början, resulterade icke i några
avgörande sjökrigsoperationer. Tre nya
landfronter kommo därjämte till stånd. I
Kaukasus voro ryssarna under befäl av general
Judenitj redan i slutet av året i strid med
Enver paschas trupper (se Armeniska
krigsskådeplatsen). Från Indien
avsändes i nov. en brittisk expeditionsstyrka
till Basra i Mesopotamien, där småningom
icke obetydliga strider kommo att utkämpas
(se Mesopotamiska
krigsskådeplatsen), och av ett turkiskt anfall
öster-ifrån mot Suezkanalen i nov. tvingades
engelsmännen att vidtaga omfattande åtgärder
till kanalens skydd, varur den s. k.
Palestina-fronten (se d. o.) småningom framgick. —
Den tredje av de stater, som övergingo till en
krigisk politik, var slutligen Japan, som 15
aug. krävde det tyska Kiautschou (se d. o.)
och alla tyska krigsfartygs avlägsnande från
östasiatiska farvatten och, när det icke fick
svar, förklarade Tyskland krig 23 aug. I nov.
hade det betvingat det tyska motståndet (se
Kolonialstriderna under
världskriget, sp. 988).
Ett ofrånkomligt led i ententemakternas
strävan att bryta fiendens motståndskraft var
att snarast nedkämpa eller genom blockad
neutralisera de fientliga sjöstridskrafter, som
befunno sig till sjöss vid v:s utbrott eller som
voro i stånd att taga sig ut på de stora haven
efter brytandet av blockaden i de europeiska
farvattnen. Dessa sjöstridskrafter inneburo
näml., så länge de voro intakta, ett ständigt
hot mot förbindelserna och sjöhandeln. Den
enda samlade sjöstyrka, som centralmakterna
förfogade över i utomeuropeiska farvatten
vid v:s utbrott, var den tyska östasiatiska
kryssareskadern. Från ostindiska farvattnen
förflyttade sig denna eskaders huvudstyrka
österut, tillfogade en brittisk eskader ett
allvarsamt nederlag 1 nov. vid Coronel (se d. o.)
men blev 8 dec. vid Falklandsöarna (se d. o.
och S p e e, M. von) besegrad av den
brittiska slagkryssareskader, som för detta
ändamål utsänts. Handelskriget mot
ententemakternas sjöförbindelser kunde därefter föras
endast av enstaka fartyg, främst u-båtar
och handelskryssare (bestyckade
handelsfartyg). Av deltagare i k ryssarkriget väckte
särskilt »Emden» och »Möwe» (se dessa ord)
allmän uppmärksamhet.
19 15. V :s tyngdpunkt, som under 1914
varit förlagd till västfronten, flyttades i
början av 1915 till östfronten, där det redan
etablerade samarbetet mellan de tyska och
österrikisk-ungerska arméerna ytterligare
utvecklades och satte ryssarna på mycket
hårda prov. Genom en serie omfattande
operationer lyckades de båda centralmakterna icke
blott hindra ryssarna från att förverkliga
sitt hot om att forcera Karpaterlinjen utan
också flytta deras front så långt tillbaka, att
den i sept. gick från Rigabukten i s. ö.
riktning till Dünaburg och därifrån nästan rakt
söderut till Czernowitz nära Rumäniens
gräns, till övervägande del på ryskt
territorium (se P o 1 s k - r y s k a fronten, sp.
1207—12, G o r 1 i c e och M a s u r e n, sp.
1009). Medan kriget sålunda här i stort sett
återtagit sin rörliga karaktär, hade det på
västfronten alltmera blivit en stillastående
tvekamp (jfr Belgisk-franska
fronten, sp. 1162—65), vars olika aktioner vanl.
fingo en lokalt begränsad omfattning och
verkan. Då tyskarna överflyttat sin offensiv
till den ryska fronten, kom initiativet i
väster (se Belgisk-franska fronten,
sp. 1165—69) huvudsaki. att ligga hos
ententemakterna, vilka också sökte att genom
av-lastningsoffensiver lätta trycket mot den
ry-ske bundsförvanten. Avsikten nåddes dock
varken genom fransmännens ansträngningar i
vinter- el. i septemberslaget i Champagne (se
d. o.) el. under Woevreoffensiven el. vid
Arras (se d. o., sp. 161) el. genom
engelsmännens offensiver vid Neuve-Chapelle och Loos.
Liksom Moltke fått träda tillbaka i samband
med nederlaget vid Marne och ersatts med
general v. Falkenhayn, ledde årets engelska
motgångar till att French fick vika för
general Haig. Storfurst Nikolaj kunde ej heller
kvarstå efter den stora ryska reträtten. Han
skildes från överbefälet, som övertogs av
tsaren själv med general Aleksejev som
gene-ralstabschef.
Det för centralmakterna gynnsamma
resultatet av årets strider särskilt på östfronten
hade vunnits, oaktat de fått en ny fiende
med betydande resurser, stormakten Italien.
Detta lands ställning inom trippelalliansen
hade med åren blivit alltmera osäker (jfr
ovan, sp. 895), och det visade vid
krigsutbrottet genom sin neutralitetsförklaring, att
bundsförvanterna icke kunde räkna på dess
stöd. Redan härigenom gav det de allierade
en favör, i det en mängd franska trupper,
som annars måst bindas vid fransk-italienska
gränsen, omedelbart kunde tagas i bruk vid
fronten mot Tyskland. Italien började
emel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
