Världskriget (Krigshändelserna 1915—16) 907 lertid tillika positivt närma sig de allierade, med vilka förhandlingar upptogos, som ledde till resultat 26 april 1915 och åtföljdes av Italiens brytning med Österrike-Ungern i maj (se Italien, sp. 850 f.). Om de stridskrafter till lands, som härigenom tillfördes ententeparten, samt deras gruppering och första insatser (främst de fyra första Isonzo-slagen) se Italienska krigsskådeplatsen. Genom Italiens inträde i kriget kunde blockaden av österrikiska kusten till viss del övertagas av italienska flottan, varigenom de brittiska och franska Medelhavs-flottorna till stora delar kunde disponeras för andra uppdrag i Medelhavet. Genom italienska sjöstyrkor, baserade på Brindisi, An-cona och Venezia, blev jämväl blockadens tryck alltmer kännbart. Något inträngande i österrikiska basområdet kunde likväl ännu ej ske. Några av österrikiska flottan utförda raider mot Italiens kust förmådde dock störa den italienska arméns uppmarsch till Isonzo-fronten. Som motvikt mot denna ökning av fiendernas antal kunde centralmakterna inregistrera Bulgariens (se d. o., sp. 222) anslutning i okt. Dess största intresse var förvärvet av det serbiska Makedonien, och dess första krigshandling blev därför medverkan i den offensiv, som i okt. riktades mot Serbien från n. och ö. och som i nov. ledde till serbiska härens besegrande (se Serbiska krigsskådeplatsen). I samband därmed blev också Montenegro eliminerat som krigförande makt. Förgäves hade en allierad Orientarmé, som i okt. landsatts i Saloniki, sökt inverka till serbernas förmån genom en framstöt in på serbiskt område. Den måste återgå till sin utgångspunkt och lämna serberna åt deras öde. Den kom emellertid att hålla sig kvar på grekiskt område trots den kränkning av Greklands neutralitet, som dess landsättning innebar, och blev småningom, undan för undan förstärkt, en viktig faktor under de avgörande slutstriderna 1918 (se Saloniki-fronten). Det turkiska kriget blev 1915 föremål för de allierades särskilda uppmärksamhet. Ett försök gjordes att gå till storms mot de turkiska sunden och Konstantinopel för att beröva centralmakterna det flankskydd, som Turkiet gav dem, och för att öppna en direkt förbindelse med Ryssland (se D a r d a n e 1-lerna under världskriget). Försöket misslyckades. Det medförde stora förluster för de allierade och bidrog att höja stämningen i Turkiet, som annars icke på någon av sina många krigsskådeplatser haft några egentliga framgångar att anteckna, om man undantager Mesopotamien, där engelsmännen under general Townshend efter en framryck-ning mot Bagdad i nov. blevo slagna vid Ktesifon och nödgade till en reträtt, som resulterade i Townshends inneslutning i Kut el-Amara. Ententens herravälde till sjöss befästes ytterligare genom att redan i mars samtliga fartyg från centralmakternas utomeuropeiska stationer voro nedkämpade. Centralmakternas sjöförbindelser hade praktiskt taget upphört utom med östersjöländerna, och deras flottor voro blockerade. De av Hochseeflotte 908 företagna raiderna mot Englands östkust avslutades efter slaget vid Doggerbank (se d. o.), då de ansågos medföra alltför stor risk i förhållande till resultatet. England å sin sida hade redan i nov. 1914 förklarat hela Nordsjön för militärt område, vilket bl. a. innebar, att minfara hotade all av engelsmännen icke kontrollerad sjöfart där. Samtidigt hade kontrabandslistan utvidgats. Härigenom hade blockadpolitiken mot centralmakterna ytterligare skärpts. I detta läge beslöt den tyska krigsledningen att genom företag mot fiendens samtliga förbindelser till sjöss, ej blott de militära, söka rubba ententens herravälde till sjöss. I febr, offentliggjorde Tyskland en not, varigenom farvattnen kring Brittiska öarna samt hela Engelska kanalen förklarades för krigsområde. Inom sagda område löpte, enl. denna not, även neutrala fartyg risk att förstöras. Den tyska blockadförklaring, som noten innebar, utlöste den första av de talrika noter, som därefter kommo att utväxlas mellan Tyskland och Förenta staterna. England svarade i mars med att kungöra, att brittiska och franska regeringarna förbehöllo sig rätt att hejda och till hamnar införa alla fartyg, som förde last till fienden. För det nu skärpta handelskriget avsåg Tyskland främst sitt u-båtsvapen, för vars utveckling kraftiga åtgärder vidtogos. Särskilt efter passagerarångaren »Lusitanias» (se d. o.) torpedering utan varning i maj och den därpå följ, notväxlingen med Förenta staterna mildrades dock för en tid det tyska u-båtskriget. Förhoppningarna att genom u-båtshandels-kriget under 1915 kunna lamslå ententemak-ternas förbindelser över havet och därvid främst Englands till- och utförsel blevo ej heller förverkligade. I nov. meddelades i engelska underhuset, att ditintills hade över haven 2,5 mill. man, 800,000 hästar samt 2,5 mill. ton ammunition fraktats för entente-makternas räkning. 19 16. Erfarenheterna från föreg. års fälttåg hade för de allierade i stort sett varit nedslående, till stor del beroende på att de olika aktioner, som på olika håll satts i gång, icke haft tillräckligt samband med varandra och särskilt av brist på samtidighet förlorat mycket av den verkan de annars kunnat få. För att för framtiden få ett bättre resultat hade Joffre dec. 1915 sammankallat ett interallierat krigsråd till Chan-tilly, där riktlinjer drogos upp för 1916 års operationer. Man enade sig där om att undvika den splittring på sekundära krigsskådeplatser, som kännetecknat fjolårets krigsföretag, och att i stället söka slå fiendernas huvudkrafter genom samtidiga offensiver i både ö. och v. Innan de härför nödiga förberedelserna voro klara, kom i febr, den tyska offensiv vid Verdun (se d. o.), som blev årets tyska huvudaktion på västfronten (se Belgisk-franska fronten, sp. 1169—-74). Det dröjde sedan ända till juni, innan de allierade kunde öppna sina stora motoffensiver, förlagda dels till Somme (se d. o.), dels till s. ö. delen av östfronten (se Polskryska fronten, sp. 1212—15). Ingen av dessa vare sig tyska el. allierade aktioner ledde till det resultat, som åsyftats, om de också tidvis vållade resp, motståndare stort