Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskriget - Krigshändelserna 1915 - Krigshändelserna 1916
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Världskriget (Krigshändelserna 1915—16)
907
lertid tillika positivt närma sig de allierade,
med vilka förhandlingar upptogos, som ledde
till resultat 26 april 1915 och åtföljdes av
Italiens brytning med Österrike-Ungern i
maj (se Italien, sp. 850 f.). Om de
stridskrafter till lands, som härigenom tillfördes
ententeparten, samt deras gruppering och
första insatser (främst de fyra första
Isonzo-slagen) se Italienska
krigsskådeplatsen. Genom Italiens inträde i kriget
kunde blockaden av österrikiska kusten till
viss del övertagas av italienska flottan,
varigenom de brittiska och franska
Medelhavs-flottorna till stora delar kunde disponeras
för andra uppdrag i Medelhavet. Genom
italienska sjöstyrkor, baserade på Brindisi,
An-cona och Venezia, blev jämväl blockadens
tryck alltmer kännbart. Något inträngande
i österrikiska basområdet kunde likväl ännu
ej ske. Några av österrikiska flottan utförda
raider mot Italiens kust förmådde dock störa
den italienska arméns uppmarsch till
Isonzo-fronten.
Som motvikt mot denna ökning av
fiendernas antal kunde centralmakterna inregistrera
Bulgariens (se d. o., sp. 222) anslutning i okt.
Dess största intresse var förvärvet av det
serbiska Makedonien, och dess första
krigshandling blev därför medverkan i den offensiv,
som i okt. riktades mot Serbien från n. och
ö. och som i nov. ledde till serbiska härens
besegrande (se Serbiska
krigsskådeplatsen). I samband därmed blev också
Montenegro eliminerat som krigförande makt.
Förgäves hade en allierad Orientarmé, som i
okt. landsatts i Saloniki, sökt inverka till
serbernas förmån genom en framstöt in på
serbiskt område. Den måste återgå till sin
utgångspunkt och lämna serberna åt deras öde.
Den kom emellertid att hålla sig kvar på
grekiskt område trots den kränkning av
Greklands neutralitet, som dess landsättning
innebar, och blev småningom, undan för
undan förstärkt, en viktig faktor under de
avgörande slutstriderna 1918 (se
Saloniki-fronten).
Det turkiska kriget blev 1915 föremål för
de allierades särskilda uppmärksamhet. Ett
försök gjordes att gå till storms mot de
turkiska sunden och Konstantinopel för att
beröva centralmakterna det flankskydd, som
Turkiet gav dem, och för att öppna en direkt
förbindelse med Ryssland (se D a r d a n e
1-lerna under världskriget).
Försöket misslyckades. Det medförde stora
förluster för de allierade och bidrog att höja
stämningen i Turkiet, som annars icke på någon
av sina många krigsskådeplatser haft några
egentliga framgångar att anteckna, om man
undantager Mesopotamien, där engelsmännen
under general Townshend efter en
framryck-ning mot Bagdad i nov. blevo slagna vid
Ktesifon och nödgade till en reträtt, som
resulterade i Townshends inneslutning i Kut
el-Amara.
Ententens herravälde till sjöss befästes
ytterligare genom att redan i mars samtliga
fartyg från centralmakternas utomeuropeiska
stationer voro nedkämpade.
Centralmakternas sjöförbindelser hade praktiskt taget
upphört utom med östersjöländerna, och deras
flottor voro blockerade. De av Hochseeflotte
908
företagna raiderna mot Englands östkust
avslutades efter slaget vid Doggerbank (se d. o.),
då de ansågos medföra alltför stor risk i
förhållande till resultatet. England å sin sida
hade redan i nov. 1914 förklarat hela
Nordsjön för militärt område, vilket bl. a.
innebar, att minfara hotade all av engelsmännen
icke kontrollerad sjöfart där. Samtidigt hade
kontrabandslistan utvidgats. Härigenom hade
blockadpolitiken mot centralmakterna
ytterligare skärpts. I detta läge beslöt den tyska
krigsledningen att genom företag mot
fiendens samtliga förbindelser till sjöss, ej blott
de militära, söka rubba ententens herravälde
till sjöss. I febr, offentliggjorde Tyskland en
not, varigenom farvattnen kring Brittiska
öarna samt hela Engelska kanalen
förklarades för krigsområde. Inom sagda område
löpte, enl. denna not, även neutrala fartyg
risk att förstöras. Den tyska
blockadförklaring, som noten innebar, utlöste den första
av de talrika noter, som därefter kommo att
utväxlas mellan Tyskland och Förenta
staterna. England svarade i mars med att
kungöra, att brittiska och franska regeringarna
förbehöllo sig rätt att hejda och till hamnar
införa alla fartyg, som förde last till fienden.
För det nu skärpta handelskriget avsåg
Tyskland främst sitt u-båtsvapen, för vars
utveckling kraftiga åtgärder vidtogos. Särskilt
efter passagerarångaren »Lusitanias» (se d. o.)
torpedering utan varning i maj och den därpå
följ, notväxlingen med Förenta staterna
mildrades dock för en tid det tyska u-båtskriget.
Förhoppningarna att genom
u-båtshandels-kriget under 1915 kunna lamslå
ententemak-ternas förbindelser över havet och därvid
främst Englands till- och utförsel blevo ej
heller förverkligade. I nov. meddelades i
engelska underhuset, att ditintills hade över
haven 2,5 mill. man, 800,000 hästar samt 2,5
mill. ton ammunition fraktats för
entente-makternas räkning.
19 16. Erfarenheterna från föreg. års
fälttåg hade för de allierade i stort sett varit
nedslående, till stor del beroende på att de
olika aktioner, som på olika håll satts i
gång, icke haft tillräckligt samband med
varandra och särskilt av brist på
samtidighet förlorat mycket av den verkan de annars
kunnat få. För att för framtiden få ett
bättre resultat hade Joffre dec. 1915
sammankallat ett interallierat krigsråd till
Chan-tilly, där riktlinjer drogos upp för 1916 års
operationer. Man enade sig där om att
undvika den splittring på sekundära
krigsskådeplatser, som kännetecknat fjolårets
krigsföretag, och att i stället söka slå fiendernas
huvudkrafter genom samtidiga offensiver i
både ö. och v. Innan de härför nödiga
förberedelserna voro klara, kom i febr, den tyska
offensiv vid Verdun (se d. o.), som blev årets
tyska huvudaktion på västfronten (se
Belgisk-franska fronten, sp. 1169—-74).
Det dröjde sedan ända till juni, innan de
allierade kunde öppna sina stora
motoffensiver, förlagda dels till Somme (se d. o.), dels
till s. ö. delen av östfronten (se
Polskryska fronten, sp. 1212—15). Ingen av
dessa vare sig tyska el. allierade aktioner
ledde till det resultat, som åsyftats, om de
också tidvis vållade resp, motståndare stort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
