Världskriget (Krigshändelserna 1916) 909 avbräck. Å ömse sidor gällde det, att förlusterna voro fruktansvärda. Vad särskilt ryska armén beträffar, visade Brusilovoffen-sivernas kraftanspänning ödesdigra följder, överansträngningen samverkade med under årets slut allt livligare bedriven politisk propaganda till att förbereda 1917 års revolution, som blev första steget till Rysslands utträde ur de allierades led. Tvingades Österrike-Ungern till en delvis icke beräknad kraftutveckling för att avvisa de ryska anfallen på östfronten, så sökte det förverkliga även egna positiva mål för årets fälttåg. De förlädes i främsta rummet till den italienska fronten, där Conrad ville tillfoga Italien ett avgörande nederlag för att sedan med större utsikter till framgång kunna upptaga en offensiv mot ryssarna och ev. även komma Tyskland till hjälp på västfronten. Meningen var att göra en framstöt från Sydtyrolen ned på den norditalienska slätten av sådan omfattning, att den skulle medföra den italienska huvudarméns återtåg från Isonzolinjen. I maj igångsattes denna aktion (se Italienska krigsskådeplatsen, sp. 862 f.), som i början såg lovande ut men snart hejdades av den italienske ge-neralstabschefen Cadorna och i juli måste helt inställas, varefter Cadorna kunde återupptaga sin i mars hejdade Isonzooffensiv (den 5:e) med ytterligare fyra i det hela, frånsett erövringen av Görz, resultatlösa angrepp (6:e —9:e Isonzoslagen). Innan Verdunaktionens definitiva misslyckande erkänts, hade tyske generalstabschefen Falkenhayn fått lämna sin post som ledare för de tyska krigsoperationerna och ersatts med den segerrike östfrontsfältherren Hin-denburg, som vid sin förflyttning till stora högkvarteret tog med sig sin närmaste man, general Ludendorff. Falkenhayn bekläddes i stället med ett viktigt uppdrag av mindre omfattning, en aktion i Siebenbürgen mot Rumänien, som i aug. beslutat sälla sig till ententemakterna (jfr Rumänien, sp. 1203). En lång tvekan hade föregått detta främst av längtan efter de siebenbürgska rumänernas införlivande med moderlandet förestavade beslut, som togs först sedan krigsläget på eftersommaren 1916 syntes ljusna för ententemakterna. Genom raskt ingripande av centralmakterna, som anordnade samverkande operationer från Siebenbürgen (Falkenhayn) och Bulgarien (Mackensen), bröts emellertid hastigt rumänernas motstånd (se R u-mänska krigsskådeplatsen). Större delen av landet ockuperades av segrarna, och från det ännu fria Moldaus huvudstad Jassy upprätthöll den rumänska regeringen med ryskt stöd ännu en tid fiktionen att representera en självständig stat, tills den efter bolsjevikrevolutionen blev isolerad och tvingad att i nov. 1917 ingå stillestånd med sina fiender. Hade Rumänien missräknat sig på centralmakternas styrka och aktionskraft, så blev det också besviket på det understöd från ententemakterna, som förespeglats. Bl. a. skulle Salonikiarmén, som nu vuxit ut till en betydande faktor och vars heterogena element ställts under enhetligt befäl av franske generalen Sarrail, genom en offensiv vid tiden för 910 Rumäniens krigsförklaring söka hindra, att Rumänien oroades från den bulgariska sidan. Offensiven, som också kom till stånd, kunde emellertid icke påverka läget i Bulgarien i åsyftad riktning men ledde till vissa framgångar i Makedonien och till erövring av Bitolj i s. Serbien (se Salonikifronten). För Turkiet ledde årets krigföring till kännbara motgångar. På Kaukasusfronten återupptogo ryssarna, nu under ledning av den dit förflyttade storfurst Nikolaj, en livligare verksamhet, som bl. a. resulterade i erövring av Erzerum och Trapezunt (se A r-m e n i s k a krigsskådeplatsen, sp. 110 f.). Ett ryskt försök att genom Persien göra en framstöt mot Mesopotamien och upptaga samverkan med där opererande engelsmän avvärjdes visserligen av turkarna, som genom en motaktion över persiska gränsen besatte Kermanschah och Hamadan, men de splittrade därigenom sina krafter på ett sätt, som inverkade menligt på deras läge i Mesopotamien. Där började näml, engelsmännen, sedan Townshend i april tvingats att uppge Kut el-Amara, en noggrannare förberedd ny aktion mot Bagdad, som inom kort blev framgångsrik (se Mesopotamiska krigsskådeplatsen). Även vid Suezfronten började situationen försämras för turkarna, då engelsmännen som ett första led i en ny, allt klarare framträdande plan på Palestinas erövring framträngde ö. om kanalen till Palestinas gräns (se Palestinafronten, sp. 545). Slutligen visade sig i Arabien den första frukten av engelsmännens arbete på att till ententemakternas förmån utnyttja vissa nationella arabiska strömningar, i det att scheriffen Husein i Mecka höjde upprorsfanan mot Turkiet (se A r a b i e n, sp. 1205 f.). Sjökriget företedde alltjämt samma karaktär. För den tyska krigsledningen blev det alltmer uppenbart, att u-båtskriget måste skärpas, om avgörande resultat skulle kunna uppnås. I febr, kungjorde tyska regeringen visserligen, att handelsfartyg, armerade till skydd mot u-båtar, ej längre kunde göra anspråk på att behandlas som handelsfartyg, men frågan om det oinskränkta u-båtskriget uppsköts alltjämt. De tyska u-båtarna, vilkas antal vid ingången av 1916 vuxit till 65 mot 30 vid krigets början, utsträckte under sommaren sina operationer norrut till Ishavet och i v. till Nordamerikas kuster, söderut uppträdde de i Atlanten ända ned mot Madeira samt i Medelhavet. Storleken av det sänkta handelstonnaget, som under 1915 uppgick till omkr. 1,7 mill. ton, ökades under 1916 till omkr. 3.8 mill. ton (eng. uppgifter). U-båtsvapnets alltmer ökade effektivitet försvårade den engelska blockaden i Nordsjön. Begagnande sig härav, gick den tys.k.a högsjöflottan under amiral v. Scheer 31 maj till sjöss. Ett väl ordnat underrättelseväsen gjorde det möjligt för amiral Jel-licoe att med den samlade brittiska flottan möta denna framstöt. Det därvid uppkomna sjöslaget, Skagerakslaget (se d. o.), blev en kraftmätning mellan världens då förnämsta flottor. Utgången förändrade icke det strategiska läget trots den brittiska flottans betydligt större förluster än den tyskas. Något allvarligt försök att än en gång bryta