Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Världskriget (Krigshändelserna 1916)
909
avbräck. Å ömse sidor gällde det, att
förlusterna voro fruktansvärda. Vad särskilt
ryska armén beträffar, visade
Brusilovoffen-sivernas kraftanspänning ödesdigra följder,
överansträngningen samverkade med under
årets slut allt livligare bedriven politisk
propaganda till att förbereda 1917 års
revolution, som blev första steget till Rysslands
utträde ur de allierades led.
Tvingades Österrike-Ungern till en delvis
icke beräknad kraftutveckling för att avvisa
de ryska anfallen på östfronten, så sökte det
förverkliga även egna positiva mål för årets
fälttåg. De förlädes i främsta rummet till
den italienska fronten, där Conrad ville
tillfoga Italien ett avgörande nederlag för att
sedan med större utsikter till framgång
kunna upptaga en offensiv mot ryssarna och ev.
även komma Tyskland till hjälp på
västfronten. Meningen var att göra en framstöt från
Sydtyrolen ned på den norditalienska
slätten av sådan omfattning, att den skulle
medföra den italienska huvudarméns återtåg från
Isonzolinjen. I maj igångsattes denna aktion
(se Italienska
krigsskådeplatsen, sp. 862 f.), som i början såg lovande
ut men snart hejdades av den italienske
ge-neralstabschefen Cadorna och i juli måste helt
inställas, varefter Cadorna kunde
återupptaga sin i mars hejdade Isonzooffensiv (den
5:e) med ytterligare fyra i det hela, frånsett
erövringen av Görz, resultatlösa angrepp (6:e
—9:e Isonzoslagen).
Innan Verdunaktionens definitiva
misslyckande erkänts, hade tyske generalstabschefen
Falkenhayn fått lämna sin post som ledare
för de tyska krigsoperationerna och ersatts
med den segerrike östfrontsfältherren
Hin-denburg, som vid sin förflyttning till stora
högkvarteret tog med sig sin närmaste man,
general Ludendorff. Falkenhayn bekläddes i
stället med ett viktigt uppdrag av mindre
omfattning, en aktion i Siebenbürgen mot
Rumänien, som i aug. beslutat sälla sig till
ententemakterna (jfr Rumänien, sp. 1203).
En lång tvekan hade föregått detta främst
av längtan efter de siebenbürgska
rumänernas införlivande med moderlandet
förestavade beslut, som togs först sedan krigsläget
på eftersommaren 1916 syntes ljusna för
ententemakterna. Genom raskt ingripande
av centralmakterna, som anordnade
samverkande operationer från Siebenbürgen
(Falkenhayn) och Bulgarien (Mackensen), bröts
emellertid hastigt rumänernas motstånd (se R
u-mänska krigsskådeplatsen).
Större delen av landet ockuperades av segrarna,
och från det ännu fria Moldaus huvudstad
Jassy upprätthöll den rumänska regeringen
med ryskt stöd ännu en tid fiktionen att
representera en självständig stat, tills den
efter bolsjevikrevolutionen blev isolerad och
tvingad att i nov. 1917 ingå stillestånd med
sina fiender.
Hade Rumänien missräknat sig på
centralmakternas styrka och aktionskraft, så blev
det också besviket på det understöd från
ententemakterna, som förespeglats. Bl. a. skulle
Salonikiarmén, som nu vuxit ut till en
betydande faktor och vars heterogena element
ställts under enhetligt befäl av franske
generalen Sarrail, genom en offensiv vid tiden för
910
Rumäniens krigsförklaring söka hindra, att
Rumänien oroades från den bulgariska sidan.
Offensiven, som också kom till stånd, kunde
emellertid icke påverka läget i Bulgarien i
åsyftad riktning men ledde till vissa
framgångar i Makedonien och till erövring av
Bitolj i s. Serbien (se Salonikifronten).
För Turkiet ledde årets krigföring till
kännbara motgångar. På Kaukasusfronten
återupptogo ryssarna, nu under ledning av
den dit förflyttade storfurst Nikolaj, en
livligare verksamhet, som bl. a. resulterade i
erövring av Erzerum och Trapezunt (se A
r-m e n i s k a krigsskådeplatsen, sp.
110 f.). Ett ryskt försök att genom Persien
göra en framstöt mot Mesopotamien och
upptaga samverkan med där opererande
engelsmän avvärjdes visserligen av turkarna, som
genom en motaktion över persiska gränsen
besatte Kermanschah och Hamadan, men de
splittrade därigenom sina krafter på ett sätt,
som inverkade menligt på deras läge i
Mesopotamien. Där började näml, engelsmännen,
sedan Townshend i april tvingats att uppge
Kut el-Amara, en noggrannare förberedd ny
aktion mot Bagdad, som inom kort blev
framgångsrik (se Mesopotamiska
krigsskådeplatsen). Även vid Suezfronten
började situationen försämras för turkarna,
då engelsmännen som ett första led i en ny,
allt klarare framträdande plan på Palestinas
erövring framträngde ö. om kanalen till
Palestinas gräns (se Palestinafronten,
sp. 545). Slutligen visade sig i Arabien den
första frukten av engelsmännens arbete på
att till ententemakternas förmån utnyttja
vissa nationella arabiska strömningar, i det
att scheriffen Husein i Mecka höjde
upprorsfanan mot Turkiet (se A r a b i e n, sp. 1205 f.).
Sjökriget företedde alltjämt samma
karaktär. För den tyska krigsledningen blev det
alltmer uppenbart, att u-båtskriget måste
skärpas, om avgörande resultat skulle kunna
uppnås. I febr, kungjorde tyska regeringen
visserligen, att handelsfartyg, armerade till
skydd mot u-båtar, ej längre kunde göra
anspråk på att behandlas som
handelsfartyg, men frågan om det oinskränkta
u-båtskriget uppsköts alltjämt. De tyska
u-båtarna, vilkas antal vid ingången av 1916
vuxit till 65 mot 30 vid krigets början,
utsträckte under sommaren sina operationer
norrut till Ishavet och i v. till Nordamerikas
kuster, söderut uppträdde de i Atlanten ända
ned mot Madeira samt i Medelhavet.
Storleken av det sänkta handelstonnaget, som
under 1915 uppgick till omkr. 1,7 mill. ton,
ökades under 1916 till omkr. 3.8 mill. ton
(eng. uppgifter). U-båtsvapnets alltmer ökade
effektivitet försvårade den engelska
blockaden i Nordsjön. Begagnande sig härav, gick
den tys.k.a högsjöflottan under amiral v. Scheer
31 maj till sjöss. Ett väl ordnat
underrättelseväsen gjorde det möjligt för amiral
Jel-licoe att med den samlade brittiska flottan
möta denna framstöt. Det därvid uppkomna
sjöslaget, Skagerakslaget (se d. o.), blev en
kraftmätning mellan världens då förnämsta
flottor. Utgången förändrade icke det
strategiska läget trots den brittiska flottans
betydligt större förluster än den tyskas.
Något allvarligt försök att än en gång bryta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
