Världskriget (Krigshändelserna 1917—18) 913 den amerikanska republiken, som tidvis medfört, att de tyska sjökrigsmetoderna modererats, men som ständigt blossat upp, då nya tyska övergrepp utsatt amerikanska medborgare för livsfara och åsidosatt den av presidenten Wilson starkt framhävda principen om havens frihet. Tysklands proklamering (31 jan.) av det oinskränkta u-båtskriget bragte därför det länge spända förhållandet mellan de båda länderna till en kris, som 3 febr, medförde avbrytande av de diplomatiska förbindelserna och 6 april amerikansk krigsförklaring mot Tyskland (jfr A m e r i k a s förenta stater, sp. 832, och Wilson, Wood-row). Till en början voro inga större amerikanska krigsinsatser att vänta, då det ännu praktiskt taget saknades en amerikansk armé. Förenta staterna visade emellertid genast stor beslutsamhet att så hastigt som möjligt fylla denna brist och aktivt deltaga i kriget på den europeiska kontinenten. Även om överbefälhavaren Pershing redan juni 1917 kom över till Frankrike och tog itu med de organisatoriska förberedelserna, skulle det dröja till sommaren 1918, innan den amerikanska armén var i stånd till självständiga krigsoperationer av större betydelse (se Amerikas deltagande i världskriget). Ännu mindre blev den militära medverkan, som lämnades av den serie amerikanska stater, vilka följde Förenta staternas exempel och bröto med Tyskland (jfr ovan, sp. 891). Antalet mobiliserade under hela världskriget. (Enl. Revue Militaire FranQaise april 1933.) Tyskland ...... 13,250,000 Österrike-üngern 9,000,000 Bulgarien ........ 950,000 Turkiet ........ 2,850,000 Frankrike........ 8,194,500 Storbritannien... 9,496,370 Ryssland ...... 19,000,000 Italien....... 5,615,000 Förenta staterna 3,800,000 Belgien ........ 380,000 Rumänien....... 1,000,000 Serbien ....... 450,000 Grekland ....... 200,000 Portugal....... 60,000 Medan Tyskland i avvaktan på u-båtskri-gets verkan företrädesvis höll sig på defensiven till lands, sökte ententemakterna behålla det initiativ, som de haft under föreg. hösts intensiva offensivskede. Även de började få vidkännas svårigheter, särskilt beträffande manskapstillgången, vilket manade till skyndsamhet, för såvitt segern skulle kunna tillkämpas. Föreg. års försök att samordna olika bundsförvanters olika aktioner hade i stor utsträckning misslyckats. Vid en ny konferens i Chantilly i nov. 1916 beslutades för 1917 nya ansträngningar i samma riktning, men även nu uppstodo (delvis oförutsedda) hinder för en samfälld offensiv. I Frankrike ersattes Joffre som överbefälhavare med general Ni-velle, vilken hälsades med förhoppningar såsom målsman för en ny, mera offensivt betonad strategi. Hans bana blev kort. Den omfattade endast en, låt vara jättelik, aktion på fronten från trakten n. om Arras till Aisne-linjen, som varade från början av april till början av maj, karakteriserades av fruktansvärda förluster och därför döptes till »blodsoffensiven» (se A i s n e, sp. 316 f., A r-r a s, sp. 161—163, och Belgisk-franska fronten, sp. 1174—79). Efter dess slut krävdes en lång tid av reorganisation inom franska armén, där missmod och krigstrött-het skapat en orosstämning, som tog sig ut 914 tryck i en serie myterier och revolutionära demonstrationer (jfr Frankrike, sp. 1006). Nivelles efterträdare general Pétain löste denna uppgift men endast genom att för återstoden av året avstå från större offensiva operationer. Dessa överlätos åt engelsmännen, som kämpade hårt i Flandern juli—nov. under de svåraste förhållanden och med endast obetydliga terrängvinster till resultat men också i det s. k. tankslaget vid Cambrai i nov. på allvar introducerade ett nytt och under slutstriderna på ententesidan alltmera uppskattat vapen (se Belgisk-franska fronten, sp. 1179—81, Cambrai, sp. 514 f., och Stridsvagn). På östfronten uteblev Rysslands deltagande i ententemakternas planerade gemensamma våroffensiv genom revolutionens utbrott i mars. En stridspaus blev nödvändig icke minst på grund av att disciplinen svårt undergrävts. När under stark påtryckning från västmakterna ett anfall igångsatts i Galizien i juli, ledde det till ett svårt nederlag. Upplösningstillståndet inom ryska armén begagnade tyskarna till att i sept. taga Riga och i okt. ösel, varefter Ryssland, sedan bolsje-vikerna i nov. tagit makten, var moget för vapenvila i dec. (se P o 1 s k - r y s k a fronten, sp. 1216 f.). Italiens del i våroffensiven blev det 10 :e Isonzoslaget, igångsatt i mitten av maj, i aug. följt av det 11 :e, vars utgång så oroade österrikarna, att de beslöto genom en större motoffensiv söka förvärva en bättre frontlinje. Med betydande tyska hjälptrupper verkställde Conrads efterträdare såsom general-stabschef, general Arz v. Straussenburg, denna plan i okt.—nov. med sådan framgång, att italienska fronten flyttades ett betydande stycke bakåt, till Piavelinjen, och italienska armén tillfogades så stora förluster, att den måste stödjas med franska och engelska förstärkningar och underkastas en omfattande reorganisation för att åter bli stridsduglig (se Caporetto och Italienska krigsskådeplatsen, sp. 863 f.). Cadorna fick vika för general Diaz. Vad Balkansituationen beträffar, gjorde Sar-rail i mars och maj ett par framstötar med obetydligt resultat på Salonikifronten (se d. o., sp. 236). I övrigt bör framhållas, att spelet om Grekland, som blivit allt hårdare under särskilt ententemakternas upprepade neutra-litetskränkningar, under året fick ett första avgörande genom Greklands inträde bland de krigförande ententemakterna (se Grekland, sp. 1037). Turkiets motgångar stegrades. Under Allenbys ledning upptogs engelsmännens fälttåg i Palestina och ledde i dec. till Jerusalems erövring (se Palestinafronten, sp. 545 f.). På mesopotamiska krigsskådeplatsen (se d. o., sp. 1215) fick brittiska armén upprättelse för tidigare motgångar genom besättandet av bl. a. Bagdad i mars. 19 18. För Tyskland hade 1917 års krigshändelser medfört den missräkningen, att u-båtskriget icke brutit fiendens motståndskraft trots storleken av det sänkta handels-tonnaget och att Förenta staterna m. fl. kommit med förstärkningar till fiendeblocket och därmed försvårat möjligheterna att vinna seger på västfronten. Från och med sommaren