931 V ärldstid—V ärldsåskådnlng 932 Filosofer som Cartesius och Leibniz ha trott det vara möjligt att skapa ett filosofiskt tal- och skriftspråk (p a s i 1 a 1 i, pasilogi) genom att tankemässigt upplösa alla föreställningar i deras grundbeståndsdelar; dessa grundföreställningar betecknas med var sitt ljud- och skrivtecken, och varje enskild föreställning kan då uttryckas med en förknipp-ning av ett litet antal grundtecken. Exempel (ur Letelliers langue universelle): ä=djur, äb= däggdjur, äbo=rovdjur, äåoj=djur av kattsläktet, äboje=katt, äåode=hund. Intet dylikt filosofiskt språk har kommit till användning. Coder (jfr Chiffer, sp. 983 f.) kunna visserligen vara till ovärderligt gagn t. ex. på handelns och sjöfartens områden, men de kunna givetvis ej ens för skriftliga meddelanden ersätta ett språk. I nyare tid har man alltmer enat sig om att ett konstgjort v. bör tillvarata den mel-lanfolkliga ordskatt av latinsk och grekisk upprinnelse, som redan finnes i de västeuropeiska språken, särskilt i de romanska. Några ha strävat att göra orden lätta att uttala för alla, vilket dock kan leda till att orden förändras till oigenkännlighet, ss. i volapük (se d. o.). Numera torde allmän enighet råda om att framtidens konstgjorda v. icke bör eller kan avvika mycket från den typ, som representeras av esperanto (se d. o.). Det första språk förslaget av den typen var Pirros Universal-Sprache, 1868. (Språkprov: In futur I scriptrai evos semper in dit glot. 1 pregate evos responden ad me in dit self glot 1 framtiden kommer jag alltid att skriva till Er på detta språk. Jag ber Er att svara mig på samma språk.) Esperanto är det enda konstgjorda v., som nått avsevärd och varaktig spridning. Meningsutbytet rör sig nu nästan enbart om de fel och brister, som f. d. esperantister anse sdg ha funnit hos esperanto, samt om de ändringsförslag, som kritiken har mynnat ut i. Den naturalistiska riktningen gör gällande, att det konstgjorda v. bör förstås utan föregående inlärande av alla, som förstå franska, engelska, tyska och latin. För ordavledningens — och i viss mån också för verbalböjningens — vidkommande innebär detta, att mycket av de nämnda språkens regellöshet införes i det konstgjorda v., som därigenom blir svår-lärt. Det mest kända naturalistiska språkförslaget är Occidental (se d. o.). En särställning intar Otto Jespersens projekt novial, som kan sägas återspegla den teoretiska åsikten, att ett språk är ändamålsenligt, i samma mån som det i sin allmänna byggnad liknar den nutida engelskan. (Språkprov: Li kultural valöre del universali helpolingue es ke him limita li enormi disipatione de energie a kel li homaro ha es til nun submiset. Det universella h jälp-språkets kulturella värde består i att det inskränker det oerhörda slöseri med energi, som mänskligheten hittills har varit utsatt för.) En rationalistisk riktning har gjort gällande, att esperantos ordavledning ej är tillräckligt logisk. Ido (se d. o.) avser att vara en framför allt i det avseendet förbättrad form av esperanto; dess övriga avvikelser äro icke särdeles stora. Litt.: L. Couturat och L. Leau. »Histoire de la langue universelle» (1903) och »Les nou- velles langues internationales» (1907); P. E. Stojan, »Bibliografio de internacia lingvo» (1929). B. C-r. Världstid, dets. som universell tid (se d. o.). Världsträd. Många naturfolk föreställa sig, att himlavalvet vilar på en väldig stolpe, vars grund befinner sig vid jordens mittpunkt och som har sin spets vid Polstjärnan. Åtskilliga nord- och mellanasiatiska folk ha brukat uppresa kultiska bilder av denna mäktiga pelare. Även i finnarnas och lapparnas mytologi förekommer världspelaren. Sach-sarna dyrkade enl. Ludwig av Fulda en väldig trädstam, upprest under bar himmel, vilken de kallade Irminsul, världsstödet. Pelaren, som utgör världens axel och himlens stöd, har man även föreställt sig som ett ofantligt träd, vilket i viss mystisk mening avbildar hela tillvaron. Nordborna kände Yggdrasils ask, som står ständigt grön ända till världsunder-gångens dag. Som hela världens vårdträd gömmer den alla livets krafter och är det träd, som bestämmer människornas öden. Under den ena av dess tre rötter bor Hel, dödens gudinna, under den andra jättarna och under den tredje människors barn. De alta-iska folkens myter berätta, att i jordens navle växer det högsta av alla träd, en gran, vars topp sträcker sig ända till himmelsgudens boning. Enl. jakuteruas tro stod v. vid de första människornas hem. Från dess topp strömmar en livgivande gudomlig kraft genom alla dess grenar. Ilär har världsträdsmyten förbundits med föreställningen om livsträdet (se d. o.), som enl. den bibliska berättelsen växer i paradiset och vars frukt förlänar odödlighet. — Litt.: U. Holmberg, »Der Baurn des Lebens» (1922). T. A-æ. Världsutställning, se Utställning, sp. 1226. Världsvälde, se Universalstat. Världsåldrarpa. Utgående från observationen, att brons i äldre tider användes till verktyg och vapen, har Hesiodos i sin dikt »Verk och dagar» uppställt läran om de fem v., med vilken han förband läran om människosläktets tilltagande försämring. Fyra ha namn efter metaller: guld-, silver-, brons- och järnåldern. Mellan de båda sista inskjutes emellertid hjältarnas tidsålder, vilken bildar ett logiskt avbrott även i den fortskridande försämringen; detta beror på den grekiska mytologiens hjältesagor, vilka omedelbart anslötos till den historiska tidens början. De nämnas ofta i den antika litteraturen, t. ex. i början av Ovidius’ »Metamorphoses». Se även Eskatologi, sp. 1022. M. Pn N-n. Världsåskådning, enhetlig uppfattning av vad tillvaron är, dess väsen och mening. Det anses ofta, att det är filosofiens särskilda uppgift att utbilda en vetenskapligt grundad v., därest filosofien fattas som vetenskap. Filosofien var också urspr. dets. som vetenskapen över huvud, och då senare specialvetenskaperna utsöndrade sig från den, bibehöll den sin universella karaktär. De filosofiska systemen äro också vanl. avsedda som olika v., varvid särskilt kampen mellan materialistisk och idealistisk v. varit historiskt viktig (se Filosofiens historia). Emellertid är icke allt i filosofien av vetenskaplig karaktär, och det måste starkt ifrågasättas om