Västerås stift—Västgöta-Demokraten 999 IX:s dotter Katarina, efter vars död här 1638 det övergavs och förföll, tills Karl XI beslöt sig för en restaurering, som började 1684. Slottet erhöll därvid det utseende med säteri-tak och fyra små tureller i hörnen, som »Sue-cias» bild (se Västerås, bild 9) utvisar. 1736 härjades det av eld men återuppbyggdes under ledning av Carl Hårleman, så att landshövdingen 1753 kunde inflytta i den förändrade fjärde våningen. I våra dagar har det restaurerats av Erik TTahr. Jfr Västerås, bild 6. — Litt.: A. Hahr, »Nordiska borgar» (1930) och »V.» (i »Svenska slott och herresäten», Ny saml., 1931). A. IT-r. Västerås stift omfattar hela Kopparbergs län, Västmanlands län utom dess inom Uppland (Våla. Simtuna och Torstuna härader) och Södermanland (Torpa, Kung Karls och Kungs-örs kommuner) belägna delar samt Västman-landsdelen av Örebro län. d. v. s. i stort sett landskapen Västmanland och Dalarna (utom Orsa finnmark); 38,970,67 kvkm, 439.079 inv. (1933). Består (juni 1934) av 16 kontrakt: Domprosteriet; Munktorps; Köpings; Arboga; Fellingsbro; Nora; Norrbärke; Västerdals; Leksands; Rättviks; Mora; Stora Tuna; Falu; Hedemora; Västerfärnebo; Sala. Tills. 101 pastorat, 117 lands-, 12 stads- octi 2 gemensamma stads- och landsförsamlingar. Biskopssäte: Västerås. — V. är känt sedan mitten av 1100-talet. — Litt.: N. Ahnlund, »Nils Ra-benius» (1927); uppsatser av S. Bolin i Per-sonhist. Tidskr. 1931 samt B. R. Hall i Kyrko-hist. Årsskr. 1915—16 och 1919; jfr Herdaminne. G. R-ll; B. Il-d. Västerås stifts domprosteri omfattar 7 pastorat: Västerås, S:t llian och Lundby; Ding-tuna (varmed framdeles Västerås-Barkarö förenas); Irsta och Badelunda; Skultuna, Ske-rike och Lillhärad; Västerås Barkarö; Tillberga och Hubbo; Kärrbo, Kungsåra och Ängsö. Västeuropeisk tid, dets. som Greenwichtid, se Universell tid. Västfaler, se S a c h s a r e, sp. 140. Wästfelt, Axel, militär, ämbetsman (1821 —1901). Blev 1869 major och chef för Väs-ternorrlands beväringsbataljon och var 1873 —91 landshövding i Västerbottens län. W. var varmt intresserad av jordbruksfrågor. Såsom landshövding i Västerbottens län och ordf, i dess hushållningssällskap verkade han nitiskt för jordbrukets, särskilt mejerinäringens, främjande. B. E-r. Västfinska språk, se Finsk-ugriska språk. Västflandern, se Flandern. Västfloden, se S i - k i a n g. Västfronten under världskriget, se B e 1 g i s k-franska fronten under världskriget. Västgöter (lat. Visi'gothae) omtalas redan på 200-talet som en avd. av goterna (se d. o.), bosatt i det från romarna erövrade Dacia (nuv. Rumänien). De kommo här under starkt inflytande av romersk kultur. Bl. a. började kristendomen vinna insteg bland dem. Då de därför förföljdes av hedningarna, utvandrade 348 en del av folket under biskop W u 1 f i 1 a (se d. o.) till Mesien (nuv. Bulgarien); de bodde där under århundraden som en egen stam under östromersk överhöghet, m e s o-goterna. När östgotariket, som även v. 1000 tillhörde, 375 störtades av bunnerna, sökte en del av v. skydd i Siebenbürgens berg, men de övriga under F r i d i g e r n drogo över Donau och bosatte sig på romerskt område som »bundsförvanter». Då de behandlades illa av de romerska ståthållarna, grepo de till vapen, härjade i Trakien och tillfogade kej-sar Valens ett fruktansvärt nederlag 378 vid Adrianopel. Under kejsar Theodosius’ tid (378 —395) utgjorde de ett skydd för Romerska riket mot andra »barbarer». Efter Theodosius’ död sammanslöto sig v. åter i Epirus och Illyrien under A 1 a r i k s ledning. Då dennes krav på jordupplåtelse i Italien avslogs, plundrade han Rom 410. Alariks efterföljare, Ataulf, W a 11 i a och Teoderik (418— 451), grundade sedan ett västgotiskt rike i s. Gallien och Spanien. V. bidrogo kraftigt att besegra Attila 451. Under E u r i k (466—484) uppnådde det västgotiska riket i Gallien sin högsta blomstring. Men hans son Alarik Il (484—507) besegrades 507 av frankerna. Spanien blev nu v:s egentliga huvudland; se vidare Spanien, sp. 164. Den siste väst-gotakonungen, R o d e r i k, blev 711 slagen av araberna, och hans rike upplöstes. Vid bosättningen i Gallien och Spanien fingo v. två tredjedelar av jorden. Giftermål mellan dem och romanerna voro förbjudna i lag. Vartdera folket hade också sina egna lagar; v levde efter germanska rättssedvän-jor; dessa kodifierades sannolikt under konung Rekareds tid (586—601). Vid 400-talets slut var det västgotiska hovet i Tou-louse en tillflyktsort för den antika bildningens målsmän. Den latinska kulturens överlägsenhet gjorde sig snart gällande bland v. Deras gamla bördsadel försvann, och i stället uppkom en ny kunglig tjänsteadel, som på grund av den för v. och romaner gemensamma krigstjänsten kom att bestå av både v. och romaner. Den nya tjänsteadeln slog under sig storgodsen. Den stora massan av »folkfria» v. sammansmälte efter hand med den lägre romanska befolkningen till en av stormännen beroende och halvt ofri klass. Denna sociala utveckling ledde till feodalismen. V. övergingo under Rekareds tid från arianismen till katolicismen. Sedan kunde snart konungarna Chindasvind och hans son Reckes-v i n d (d. 672) åvägabringa en gemensam lag, Lex visigotorum, i huvudsak grundad på romersk rätt, och upphäva förbudet mot blandade äktenskap. Det västgotiska språket upphörde att talas; till sitt fall kallades riket dock »Goternas rike». Västgotiska namn möta ofta senare under medeltiden i Spanien, och enstaka brukas ännu (t. ex. Alfonso). Jfr L. Schmidt, »Allgemeine Geschichte der germa-nischen Völker» (1909). E. W-én. Västgötabergen, sammanfattande benämning på Västergötland» kambrosiluriska platåberg, Billingen, Mösseberg m. fl. av Falbygdens (se d. o.) berg, Kinnekulle, Halle-och Hunneberg. Se vidare Västergötland, sp. 976 och 977. Västgöta-Dals regemente, se Hallands regemente och Västgöta regemente. Västgöta-Demokraten, socialdemokratisk tidning i Borås, gr. 1926, utges fr. o. m. 1930 sex ggr i veckan. Huvudred, är sedan 1934 K. J. Olsson (f. 1893).