Västgöta kavalleriregemente—Västindiska öarna 1001 Västgöta kavalleriregemente ledde sitt ursprung från den fana, som enl. beslut av 1536 uppsattes i Västergötland. Av denna fana organiserades i slutet på 1620-talet V., ofta nämnt med det förut begagnade namnet Västgöta ryttare. Efter en omorganisation kallades det 1806 Västgöta dragon regemente. Reg:tet omdanades 1811 till infanteri och fick då namnet Västgöta regemente (se d. o.). M. B-dt. Västgötaklimax, skämtsamt namn på en treledad jämförelse, vars sista led i st. f. att ge kulmen kommer med en lägre grad än föreg., t. ex. hon är vacker, skön, ja, söt. Västgötalagen, se Landskapslagar, sp. 674. Vastgöta Lejon, se G u 11 b e r g. Västgöta regemente härstammade från Västgöta kavalleriregemente (se d. o.), som 1811 förändrades till infanteri. Det uppsattes fortfarande genom rusthåll, 791 n:r i Skaraborgs, 208 i Älvsborgs län och 1 i Göteborgs och Bohus län. Chefsstation var Skövde, mötesplats Axevalla hed (se d. o.). På grund av 1901 års härordning övertog reg:tet i huvudsak Västgöta-Dals reg:tes värnpliktsområden, och i samband därmed förlädes V. till Vänersborg; det inflyttade i sin kasern där vintern 1916—17. Genom 1925 års försvarsbeslut indrogs V. — Litt.: W. Planting-Gyllenbåga, »Anteckningar om Västgöta regemente i Sveriges krig 1520—1814» (1904); H. Mailing, »K. Västgöta regementes äreminnen» (1919). M. B-dt. Västgöta ryttare, se Västgöta kavalleriregemente. Västgötaupproret, den resning, som i början av april 1529 utbröt i syfte att avsätta konung Gustav I och hindra verkställigheten av 1527 års Västeråsbeslut. Resningen började i n. v. Småland men hade sin huvudhärd i Västergötland, och dess förnämsta tillskyn-dare voro västgötska stormän: hovmästaren Ture Jönsson (Tre rosor), biskopen i Skara Magnus Ilaraldsson, riksråden Måns Bryntes-son (Lilliehöök), Ture Eriksson (Bielke) och Nils Olsson (vinge) m. fl. Även utanför Småland och Västergötland hade den förgreningar. Genom kungliga löften om bl. a. kyrklig restauration förmåddes dock de lågfrälse och ofrälse deltagarna mycket snart att avfalla från sina aristokratiska ledare, och därmed var upprorslågan kvävd. Redan i slutet av april flydde Ture Jönsson och Magnus Ilaraldsson till Danmark; Måns Bryntesson och Nils Olsson avrättades i Stockholm i juli. — Jfr art. om Ture Bielke i »Svenskt biografiskt lexikon», 4 (1924). G. C-n. Västgöte, Arvid Gustavsson, krigare (d. 1529 el. 1530), en av Gustav Vasas dugligaste och framgångsrikaste underbefälhavare i befrielsekriget 1521—23. Den berömmelse och konungagunst, som han härigenom förvärvade, medförde, att han trots sin låga börd kom att intaga en plats inom aristokratiens led: han äktade den högättade Karin Eriks-dotter (Bielke), änka efter riksrådet Tönne Eriksson (Tott). 1525 blev han hövitsman på Kalmar slott. — V. har ofta förväxlats med fogden i Möre Arvid Västgöte, som omkom vid Dackefejdens utbrott 1542. G. C-n. Västindien, se Västindiska öarna. 1002 Västindiska kompaniet, Svenska, oktro-jerades på förslag av J. Liljencrantz 1786 för handeln på den 1784 till Sverige skänkta västindiska ön Saint-Barthélemy. V. var organiserat som handelskompani (jfr d. o.) med rätt att under särskilda privilegier, men utan monopol, driva handel på Västindien och Nordamerika samt slavhandel på Afrika; därjämte uppdrogs åt V. den civila förvaltningen av Saint-Barthélemy, varemot det uppbar 3/< av statsinkomsterna på ön, under det att kronan för återstående underhöll guvernör och garnison. Verksamheten började 1787. V. hade sitt huvudkontor i Stockholm och sam-mansattes huvudsaki. av större köpmän där; dess första direktörer voro E. Ruuth, som var kronans ombud, samt N. Pauli, C. Arfwed-son, D. Schinkel och L. Reimers. V. kom ej till fullo i åtnjutande av avsedda förmåner. Rörelsen var ej obetydlig — vanl. utgingo två fartyg om året — men var merendels föga lönande, i det att den blev lidande dels på krigen (1788—90 och franska revolutionskrigen), dels på den restriktiva handels- och överflöds-lagstiftningen, särskilt kaffeförbudet. Oktro-jen förlängdes 1801, men efter några års ytterligare handelsförsök under de av Napo-leonskrigen försvårade förhållandena beslöts dess upplösning 1805, varpå rörelsen avvecklades under de närmast följ. åren. För svenska kronan blev besittningen av Saint-Barthélemy sedermera efter hand mer lönande. V:s omfattande och värdefulla arkiv förvaras i Riksarkivet. T. S-g. Västindiska öarna (även kallade Antillerna), Västindien, ökedja mellan nord-och sydamerikanska kontinenterna, skiljer Mexikanska bukten och Karibiska havet i v. från Atlantiska oceanen i ö., sträcker sig i en vid båge mellan 10°—27° n. br. och 59°— 85° v. Igd (se kartor vid Centralamerika och Sydamerika). Utom huvud-öarna Kuba, Haiti, Jamaica och Portorico (Stora Antillerna) märkas de större ögrupperna Bahamaöarna (se d. o.) och Små Antillerna (se Antillerna). Sammanlagda arealen utgör i runt tal 240.000 kvkm med omkr. 11 mill. inv. Politiskt inta Kuba och Haiti (se dessa ord) en mer självständig ställning; övriga öar äro kolonier. De största av dessa äro de brittiska: Bahamaöarna, Barbados, Jamaica med underlydande öar, Leeward islands, Trinidad med Tobago och Windward islands; franska kolonier: Martinique och Guadeloupe, i vilken senare den forna svenska kolonien Saint-Barthélemy (se d. o.) ingår; holländsk: Cura^ao; U. S. A:s kolonier: Portorico samt de 1917 genom köp från Danmark förvärvade öarna S:t Croix, S:t Thomas och S:t John (Virgin islands). U. S. A. utöva även ett starkt politiskt och ekonomiskt inflytande på Kuba och Haiti. V. utgöra i geologiskt hänseende rester av ett bergssystem, som hängt samman med närliggande fastland men till största delen sjunkit i havet. Under tertiärtiden träffades V. av de stora bergskedjeveckningar, som följde de amerikanska kontinenternas västkuster. Betydande områden äro täckta av horisontella yngre tertiära avlagringar, mest kalksten, medan veckade lager från krit- och tertiärtiden m. fl. uppbygga de neddenuderade