1023 Väte—Väteionkoncentration 1024 Fergana och oaslandskapen kring de större floderna, där konstbevattning sedan länge förekommer. Huvudprodukter äro vete, ris, hirs, grönsaker, frukt och vin. Av världseko-nomisk betydelse har den under ryska regimen införda bomullsodlingen (främst i Fergana) blivit, som även framkallat en begynnande bomullsindustri. I stäppområdena är boskapsskötseln betydande (får. nötboskap, hästar. kameler); rikt fiske i Kaspiska havet och Aralsjön. V :s huvudförbindelser med yttervärlden äro järnvägslinjerna från Tasjkent till Orenhurg och Krasnovodsk samt den nya tvärbanan till Sibirien (»Turk-Sih»). V:s nuv. politiska indelning är anpassad efter de etnografiska förhållandena. I s. ligga Turkmenistan, Uzbekistan, Tadjikistan och Kirgisistan; n. delarna tillhöra Kazak-stan och Karakalpakområdet (sedan 1932 autonom republik); jfr kartan över Asiatiska Ryssland vid Ryssland, art. om de nämnda republikerna samt Bochara. Cbiva, Fergana o. s. v. Om V:s historia se Turkestan. — Litt.: F. Machatschek, »Landes-kunde von Russisch Turkestan» (1921). S. F. Väte, socken i Gotlands s. härad, s. v. om Roma; 34,02 kvkm. 585 inv. (1934). Jämn skogs- och jordbruksbygd, söderut kantad av myrmarker. 1.155 har åker. 1.453 har skogsmark. Ingår i Hejde och V. pastorat i Visby stift. Medelkontraktet. Kyrkans kor är från 1200-talet och långhuset, treskeppigt, från 1300-talet. I fasaderna äro inmurade reliefer m. m. från en 1100-talsanläggning. Väte (lat. hydroge'nium), icke-metalliskt grundämne, som först framställdes av Para-celsus på 1500-talet men länge förväxlades med andra gaser, tills 11. Cavendish (se d. o.) 1766 visade dess karaktär av självständig gas och 1781. att det vid förbränning ger vatten V. förekommer i naturen rikligt som beståndsdel i vatten och organiska föreningar, i fri form däremot endast spårvis (i vulkangaser, i kalisalter o. a. mineral samt i meteoriter). Jordskorpans, havens och atmosfärens sammanlagda halt av v. beräknas till 0,87 viktprocent, resp. 15,4 atom procent. Den spektralanalytiska undersökningen av fixstjärnorna visar, att v. även här utgör en rikligt förekommande beståndsdel (i fri form). V. framställes i liten skala genom inverkan av saltsyra på zink och av vatten på natrium (vanl. i form av amalgam). Tekniskt framställes v. genom inverkan av natronlut på kisel el. aluminium och genom sönderdelning av vatten med glödande kol el. järn. Det erhålles vidare som biprodukt vid vissa elektrolytiska processer, t. ex. vid klor-alkali-elektrolys (se d. o.). V. är en färglös gas utan lukt och ogiftig; det är det lättaste av alla kända ämnen, i det att 1 1 vätgas endast väger 0,08987 g (vid 0° C och 1 atm.). Dess kpt är —252,8°, smpt —257,3°, den kritiska temp. —239.9°, det kritiska trycket 12.8 atm. Lösligheten i vatten är obetydlig (vid 0° 2,15 vol. i 100 vol. vatten), likaså i kautschuk (av betydelse för användningen i ballonger), däremot absorberas det av många metaller och diffunderar genom dem, liksom genom kvarts, vid rödglödgning (jfr Pallad i um). Med andra grundämnen, även vissa metaller, förenar sig v. vanl. dock först vid något höjd temp., syreföreningar reduceras därav (se Reduktion, sp. 533), av omättade organiska föreningar adderas det katalytiskt (se F e 11 h ä r d n i n g). V :s kem. tecken är H, dess atomnummer 1; intill 1933 ansågs det bestå av en enda isotop med atom vikten 1.00778, men detta år visade en noggrann undersökning av vätga-sens spektrum (jfr d. o., sp. 224) förekomsten av en tung väteisotop, som också framställts i ren form, dels genom upprepad diffusion av vanligt v., dels genom sönderdelning av vatten. endast innehållande denna isotop (»tungt vatten», se Vatten, sp. 132). V:s isotoper äro sålunda H1 med atomvikten 1.00756 (O10 = 16) och H2, kallat deuterium, med atomvikten 2.01353, resp. 2.01367 (bestämningar enl. två metoder). Förhållandet mellan H1 och H2 i vanligt v. är ung. 4.500:1. V :s atomvärde är 1; det bildar elementära, positiva ioner (se Väteionkoncentration) men ingår också i många sammansatta, positiva och negativa ioner, såväl oorganiska (t. ex. ammonium) som framför allt organiska (negativa) syreioner. V. brukas på grund av sin lätthet till fyllning av ballonger och luftskepp; vätgaslå-gan begagnas vid blylödning, vätgas-syrgas-lågan (knallgasblästern) vid smältning av kvarts, platina och aluminiumoxid (vid framställning av syntetiska rubiner) m. m. V. ingår i flera tekniska, gasformiga bränslen, ss. lysgas, vattengas och kraftgas. Det nyttjas vidare vid fettbärdning, hydrering av kol och organiska föreningar samt för framställning av ammoniak (se d. o.). G. S-ck. Väteaceeptor [-aks], se Dehydrering. Väte-heliumslaren, se Jorden, sp. 1175. Väteionkoncentration, den på ett el. annat sätt angivna halten av fria väteioner i en lösning. De väteioner, som bildas i vatten, antingen av detta ämne självt eller (i större koncentration) vid upplösning av syror eller hydrolytiskt spjälkade salter, äro ej identiska med de gasformiga väteionerna, formel Il+, d. v. s. väteatomkärnor eller protoner, utan äro föreningar av en proton med en vattenmolekyl, formel H3O+. I allm. behöver dock ej hänsyn tagas till denna hydra-tisering, varför väteionen även i lösning tecknas Il+. Dess koncentration, en storhet av fundamental betydelse vid alla biologiska och även många tekniska processer (se Jordarter, sp. 1159, Reaktion 6 och Näringsfysiolog i, sp. 64), anges vanl. (enl. S. P. L. Sörensen. se d. o.) genom logaritmen för det inverterade värdet av antalet gramioner per 1 lösning. Denna logaritm betecknas pH eller pH. Värdet pH = 2 betyder sålunda, att lösningen innehåller O.oi gramioner väte per 1 eller att 0,01 är normal med avseende på fria väteioner. Då för en neutral lösning pH är = 7 (se N e u t r a 1 2), angiva pil-värden, mindre än 7, att lösningen är sur, pH-värden, större än 7, att lösningen är basisk (alkalisk). V. bestämmes dels genom elektrometrisk analys (se Kemisk analys, sp. 606), dels genom tillsats av en lämplig indikator, vars färgnyans i lösningen iakttages, varefter man uppsöker en s. k.