Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Västturkestan - Väte (socken) - Väte (grundämne) - Väteacceptor - Väte-heliumsfären - Väteionkoncentration
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1023
Väte—Väteionkoncentration
1024
Fergana och oaslandskapen kring de större
floderna, där konstbevattning sedan länge
förekommer. Huvudprodukter äro vete, ris,
hirs, grönsaker, frukt och vin. Av
världseko-nomisk betydelse har den under ryska regimen
införda bomullsodlingen (främst i Fergana)
blivit, som även framkallat en begynnande
bomullsindustri. I stäppområdena är
boskapsskötseln betydande (får. nötboskap,
hästar. kameler); rikt fiske i Kaspiska havet
och Aralsjön. V :s huvudförbindelser med
yttervärlden äro järnvägslinjerna från
Tasjkent till Orenhurg och Krasnovodsk samt den
nya tvärbanan till Sibirien (»Turk-Sih»).
V:s nuv. politiska indelning är anpassad
efter de etnografiska förhållandena. I s.
ligga Turkmenistan, Uzbekistan, Tadjikistan
och Kirgisistan; n. delarna tillhöra
Kazak-stan och Karakalpakområdet (sedan 1932
autonom republik); jfr kartan över Asiatiska
Ryssland vid Ryssland, art. om de nämnda
republikerna samt Bochara. Cbiva,
Fergana o. s. v. Om V:s historia se
Turkestan. — Litt.: F. Machatschek,
»Landes-kunde von Russisch Turkestan» (1921). S. F.
Väte, socken i Gotlands s. härad, s. v. om
Roma; 34,02 kvkm. 585 inv. (1934). Jämn
skogs- och jordbruksbygd, söderut kantad av
myrmarker. 1.155 har åker. 1.453 har
skogsmark. Ingår i Hejde och V. pastorat i Visby
stift. Medelkontraktet. Kyrkans kor är från
1200-talet och långhuset, treskeppigt, från
1300-talet. I fasaderna äro inmurade reliefer
m. m. från en 1100-talsanläggning.
Väte (lat. hydroge’nium), icke-metalliskt
grundämne, som först framställdes av
Para-celsus på 1500-talet men länge förväxlades
med andra gaser, tills 11. Cavendish (se d. o.)
1766 visade dess karaktär av självständig
gas och 1781. att det vid förbränning ger
vatten V. förekommer i naturen rikligt som
beståndsdel i vatten och organiska
föreningar, i fri form däremot endast spårvis
(i vulkangaser, i kalisalter o. a. mineral samt
i meteoriter). Jordskorpans, havens och
atmosfärens sammanlagda halt av v. beräknas
till 0,87 viktprocent, resp. 15,4 atom procent.
Den spektralanalytiska undersökningen av
fixstjärnorna visar, att v. även här utgör en
rikligt förekommande beståndsdel (i fri
form). V. framställes i liten skala genom
inverkan av saltsyra på zink och av vatten
på natrium (vanl. i form av amalgam).
Tekniskt framställes v. genom inverkan av
natronlut på kisel el. aluminium och genom
sönderdelning av vatten med glödande kol
el. järn. Det erhålles vidare som biprodukt
vid vissa elektrolytiska processer, t. ex. vid
klor-alkali-elektrolys (se d. o.). V. är en
färglös gas utan lukt och ogiftig; det är det
lättaste av alla kända ämnen, i det att 1 1
vätgas endast väger 0,08987 g (vid 0° C och
1 atm.). Dess kpt är —252,8°, smpt —257,3°,
den kritiska temp. —239.9°, det kritiska
trycket 12.8 atm. Lösligheten i vatten är
obetydlig (vid 0° 2,15 vol. i 100 vol. vatten), likaså
i kautschuk (av betydelse för användningen
i ballonger), däremot absorberas det av
många metaller och diffunderar genom dem,
liksom genom kvarts, vid rödglödgning (jfr
Pallad i um). Med andra grundämnen,
även vissa metaller, förenar sig v. vanl. dock
först vid något höjd temp., syreföreningar
reduceras därav (se Reduktion, sp. 533),
av omättade organiska föreningar adderas
det katalytiskt (se F e 11 h ä r d n i n g).
V :s kem. tecken är H, dess atomnummer
1; intill 1933 ansågs det bestå av en enda
isotop med atom vikten 1.00778, men detta år
visade en noggrann undersökning av
vätga-sens spektrum (jfr d. o., sp. 224) förekomsten
av en tung väteisotop, som också framställts
i ren form, dels genom upprepad diffusion av
vanligt v., dels genom sönderdelning av
vatten. endast innehållande denna isotop (»tungt
vatten», se Vatten, sp. 132). V:s isotoper
äro sålunda H1 med atomvikten 1.00756 (O10
= 16) och H2, kallat deuterium, med
atomvikten 2.01353, resp. 2.01367 (bestämningar enl.
två metoder). Förhållandet mellan H1 och
H2 i vanligt v. är ung. 4.500:1. V :s
atomvärde är 1; det bildar elementära, positiva
ioner (se Väteionkoncentration)
men ingår också i många sammansatta,
positiva och negativa ioner, såväl oorganiska
(t. ex. ammonium) som framför allt
organiska (negativa) syreioner.
V. brukas på grund av sin lätthet till
fyllning av ballonger och luftskepp;
vätgaslå-gan begagnas vid blylödning,
vätgas-syrgas-lågan (knallgasblästern) vid smältning av
kvarts, platina och aluminiumoxid (vid
framställning av syntetiska rubiner) m. m. V.
ingår i flera tekniska, gasformiga bränslen,
ss. lysgas, vattengas och kraftgas. Det
nyttjas vidare vid fettbärdning, hydrering av kol
och organiska föreningar samt för
framställning av ammoniak (se d. o.). G. S-ck.
Väteaceeptor [-aks], se Dehydrering.
Väte-heliumslaren, se Jorden, sp. 1175.
Väteionkoncentration, den på ett el. annat
sätt angivna halten av fria väteioner i en
lösning. De väteioner, som bildas i vatten,
antingen av detta ämne självt eller (i större
koncentration) vid upplösning av syror eller
hydrolytiskt spjälkade salter, äro ej
identiska med de gasformiga väteionerna,
formel Il+, d. v. s. väteatomkärnor eller
protoner, utan äro föreningar av en proton med
en vattenmolekyl, formel H3O+. I allm.
behöver dock ej hänsyn tagas till denna
hydra-tisering, varför väteionen även i lösning
tecknas Il+. Dess koncentration, en storhet
av fundamental betydelse vid alla biologiska
och även många tekniska processer (se
Jordarter, sp. 1159, Reaktion 6 och
Näringsfysiolog i, sp. 64), anges vanl.
(enl. S. P. L. Sörensen. se d. o.) genom
logaritmen för det inverterade värdet av antalet
gramioner per 1 lösning. Denna logaritm
betecknas pH eller pH. Värdet pH = 2 betyder
sålunda, att lösningen innehåller O.oi
gramioner väte per 1 eller att 0,01 är normal med
avseende på fria väteioner. Då för en
neutral lösning pH är = 7 (se N e u t r a 1 2),
angiva pil-värden, mindre än 7, att lösningen
är sur, pH-värden, större än 7, att lösningen
är basisk (alkalisk). V. bestämmes dels
genom elektrometrisk analys (se Kemisk
analys, sp. 606), dels genom tillsats av en
lämplig indikator, vars färgnyans i
lösningen iakttages, varefter man uppsöker en s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
