1025 Vätekarbonsyra—Vättern 1026 buffer(t)lösning av känd v., som vid titrering med indikatorn ger samma färgnyans (»buffer[t]verkan»). Bufferiös-ningar eller »buffrar» kallas vissa lösningar med känd, av koncentrationen oberoende v. De innehålla blandningar av salter och motsv. vanl. organiska syror (t. ex. natriumacetat + ättiksyra, trinatriumfos-fat + dinatriumfosfat m. m.). Sörensen, vars arbeten på detta område varit banbrytande, o. a. forskare ha angivit buffer(t)-lösningar, som utan luckor täcka hela det biologiskt viktiga området från pH = 1,5 till pH = 11 och utgöra oumbärliga redskap vid biokemiska undersökningar. G. S-ck. Vätekarbonsyra, kem., se Myrsyra. Vätestjärnor, astron., se Spektralklass. Vätesuperoxld, förening av väte och syre med formeln H2O2, som upptäcktes 1818 av L. J. Thénard (se d. o.). V. är den primära produkten, då väte förenas med syre, men erhålles härvid endast i mycket ringa mängd på grund av att den lätt sönderfaller. Den framställes av barium- eller natriumsuper-oxid vid inverkan av svavel- eller fluorvätesyra samt genom sönderdelning i vattenlösning av elektrolytiskt framställt bariumper-karbonat eller kaliumpersulfat. Ren v. saknar praktisk betydelse; i handeln förekommer dels en 30-procentig, dels en 3-procentig vattenlösning, den förra kallad perhydrol. Båda äro färglösa vätskor. V. sönderfaller under inverkan av vissa katalytiskt verkande ämnen, ss. platina, silver, brunsten, baser och enzymet katalas, och under värmeutveckling enl. formeln: 2 H2O2 = 2 II2O + O2 i vatten och syrgas men är vid frånvaro av dessa ämnen vid vanlig temp. beständig. Den katalytiska spjälkningen kan fördröjas genom små tillsatser av syror, fosforsyra, urinsyra o. a., vilka därför ofta ingå i handelsprepara-ten i och för deras stabilisering. På grund av sina oxiderande egenskaper nyttjas v. som antiseptiskt medel och vid blekning av siden, elfenben, fjäder, pälsverk och hår. G. S-ck. Vätesvavla, kem., se Svavelväte. Vätgas, dets. som väte (se d. o.). Vätska, kropp i flytande aggregationstill-stånd, har obestämd form men, vid given temp., bestämd volym. På grund av ytspänningen (se K a p i 1 1 a r i t e t 1) kan v. bilda droppar. Vid avkylning under smältpunkten (se Smältning) övergår v. i fast form. Ibland har den ej någon bestämd smpt utan blir alltmer tjockflytande och antar slutligen en fast kropps egenskaper; i många fall uppstår dock ej som i de egentliga fasta kropparna en lagbunden ordning av atomerna. En kropp i detta tillstånd kan betraktas som en starkt överkyld v. (jfr A m 0 r f). I gasform kunna v. övergå genom avdunstning och kokning (se dessa ord). Sv. B-r. Vätskebroms, se Hydraulisk broms. Vätsketryck, tryck på väggarna av ett Bild 1. Landskapsbild från Vätterns nordligaste del. kärl, innehållande en vätska. V. är lika med vikten av en vätskepelare, som har ytenheten till bas och avståndet från vätskeytan till höjd. Det är oberoende av kärlets form, vilket kan leda till att bottentrycket blir större än det tryck, som svarar mot hela vätske-mängdens vikt (den hydrostatiska paradoxen, se vidare II y d r o s t a t i k). J.T. Vättak, socken i Skaraborgs län, Vartofta härad, vid övre Tidan, s. om Tidaholm; 14,98 kvkm, 259 inv. (1934). Småkuperad skogs-och jordbruksbygd. 412 har åker, 746 har skogsmark. Ingår i Valstads, Kymbo, V :s och Sun taks pastorat i Skara stift, Vartofta kontrakt. Vättaksplatån, se Västergötland, sp. 977. Vättar, i nordisk folktro övernaturliga väsen, knutna till en viss plats som skyddsandar. V. voro jordens, skogarnas och bergens verkliga herrar, naturens »rådande», »råd», som de också kallas (jfr R å 2). De fingo ej oroas eller förtörnas, och genom offer borde man göra dem blida och vänliga (jfr Älvkvarnar). Se även Vitterfolket. E. W-én. Vätteljus, sydsvenskt namn på ett slags petrifikat (se Be lem ni t). V. troddes kunna lysa vid julen och hjälpa mot ont, som vät-tarna vållat. Vättern, Sveriges näst största insjö; 1,900 kvkm, 88,2 m ö. h. V. har en längd av 128 km men en största bredd av endast 31 km. Djupförhållandena äro rätt regelbundna med det största djupet, 119 m, i s. ung. mittemellan Jönköping och Visingsö (se kartor vid Närke, Östergötland och Västergötland). V. intar ett av förkastningar i ö. och v. begränsat område, en gravsänka. Stränderna äro därför nästan överallt branta, i synnerhet i ö., där i Grännatrakten förkastningen har en språngböjd av omkr. 360 m. Brant stupar även Ombergs av förkast-ningslinjer begränsade bergparti, liksom V:s stränder i s. på ömse sidor om Jönköping, medan den v. stranden utmed Hökensås i allm. är mindre brant. Genom den olikformiga nivåförändringen efter istiden har V. stjälpts över mot s., där sjöns kontur därför är jämnare, medan den i n. är splittrad och XX. 33