1027 Vätteros—Vättle, Ale och Kullings härads domsaga 1028 Bild 2. Vätterns strand vid Ombergs södra ända. upplöst i en skärgård med talrika små öar, ss. Stora och Lilla Aspön samt Stora och Lilla Röknen. Ensamma ligga längre åt s. Fjuk och Jungfrun samt Visingsö, där en se-dimentär lagerserie bevarats (se Visingsö-formationen). De förnämsta tillflödena till V. äro Tabergsån från s., Huskvarna-ån från s. ö., Röttleån och Mjölnaån från ö., Skyllbergsån från n. ö., avloppet från Unden, Viken, örlen och Bottensjön samt Dummeån frän v. V. avrinner från Motalaviken genom Motala ström, vars flodområde vid älvens utlopp ur V. är 6,340 kvkm, normala högvatten-mängd 59, medelvattenmängd 43 och normala lågvattenmängd 29 kbm i sek. Vattnets klarhet och låga temp. såväl som vårflödenas avsevärda försening visa, att V. i stor utsträckning matas genom källflöden från kringliggande högland. Nederbörden inom sjöns område, omkr. 580 mm, är emellertid fullt tillräcklig för såväl avrinningen genom Motala ström, 210 mm, som avdunstningen, 370 mm. Högsta vattenståndet inträffar vanligen i aug., lägsta i jan. och dec. Den årliga variationen utgör blott 0,4 m. Längre fluktuationer äro också av betydelse. Märkligast äro emellertid de kraftigt utbildade dagliga variationerna, seiches (se d. o.), uppmärksammade redan av Daniel Tiselius i början av 1700-talet och i våra dagar studerade av F. Bergsten. V. förbindes genom Göta kanal med Östersjön och Vänern. Sjöfarten är ganska livlig. 1908 framlades förslag om förbättrande av vattenkraftstillgångarna i Motala ström genom reglering av V. Sedermera har tillstånd 1928 givits till veckoregle-ing av V., och denna har genomförts av Vattenfallsstyrelsen, som överbyggt Motala ström med en damm och kraftstation omkr. 2,5 km nedanför utloppet ur V. Litt.: U. Hjärne, »Några märkvärdigheter hos sjön Vet-tern» (på latin 1705; sv. övers. 1916); D. Tiselius, »Uthförlig beskrifning öfver den stora Swea och Giötha siön Wätter» (1723); J. Bohman, »Wettern och dess kuster» (2 bd, 1834— 40); F. Bergsten, »The seiches of lake Vetter» (i Geogr. Annaler, 1—2, 1926). A-lW-n. Vätteros, Fjällrot, La- thrae'a squamäria, till fam. snyltrotväxter (Orobanchaceae) hörande ört med lång, grenig, vit jordstam, beklädd med tätt sittande, tjocka fjäll. Från denna uppskjuta tidigt på våren 1—2 dm höga, enkla, ljusröda stänglar med Vätteros, Lathraea squamaria. ljusröda, tvåläppiga blommor i ensidig klase. V. växer parasitiskt på rötterna av hassel, asp o. a. lövträd och förekommer i Sverige täml. sällsynt upp till Gästrikland. G. M-e. Vättersnipa, sjöv., se Snipa, med bild. Vättle, härad i Älvsborgs län, mellan sjön Mjörn i n. ö. samt Göta älv och Göteborg i s. v.; 361,13 kvkm, 10,969 inv. (1933). Socknar: Angered, Bergum, Stora Lundby, Lerum och Skallsjö. Genomdrages av Säveåns och Lärjeåns välodlade och tätt bebyggda dalar och kantas av Göta älv men består f. ö. hu-vudsakl. av starkt kuperad, sjörik skogs- och bergsbygd, norrut i Vättlefjäll omkr. 150 m ö. h. och söderut i Trullsås 214 m ö. h. 12,661 har åker, 12,695 har skogsmark. Jämte jordbruk betydande industri, främst i Agnesberg (365 inv. 1931) samt i Säveåns dal (se kartan). Kommunikationer: se kartan vid Västergötland. Tillhör Kullings fögderi samt V., Ale och Kullings härads domsaga. Vättle, Ale och Kullings härads domsaga, i Älvsborgs län, under Göta hovrätt, omfattar Vättle, Ale och Kullings härader; ett VÄTTLE HP Skala 1:500000