Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vättle, Ale och Kullings härads domsaga - Vättlösa - Vättungen - Vätö - Vävare - Vävarfinkar - Vävarfåglar - Vävarstarar - Vävautomat - Väva valmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1029
Vättlösa—Väva valmar
1030
tingslag (tingsställen: Alingsås och
Älvängen).
Vättlösa, socken i Skaraborgs län, Kinne
härad, på slättbygden s. ö. om Kinnekulle;
33,58 kvkm, 729 inv. (1934). 1,521 har åker,
1,152 har skogsmark. Ingår i Götene,
Holme-stads, V:s och Ledsjö pastorat i Skara stift,
Kinna kontrakt.
Vättungen, herrgård i Bäcke socken, mell.
Dalsland; 1.580 har, därav 76 har åker;
tax.-värde 265,900 kr. (1933). V., ett av de
äldsta säterierna på Dal, tillhörde från 1416
i omkr. 300 år släkten Stake och vid
1700-talets mitt släkten Belfrage.
Vätö, socken i Stockholms län, Bro och
Vätö skeppslag, n. om yttre delen av
Norr-täljeviken; 62,67 kvkm, 1,363 inv. (1934).
Omfattar kring det långsträckta, smala
Vätö-sund ett fastlandsområde och den betydande
Vätön (33,84 kvkm), där 3/4 av befolkningen
bo, samt s. ö. därom en betydande skärgård
med bl. a. Lidö (se d. o.), Tyvö och n.
Giss-lingö. 1.012 har åker, 3,340 har skogsmark.
Stenindustri. Ingår i V. och Björkö-Arholma
pastorat i Ärkestiftet, Lyhundra kontrakt.
Vävare, kyrkohist., se K a t a r e r.
Vävarfinkar, Spermestinae, underfam. av
vävarfåglarna (se d. o.), äro små fåglar med
antingen kort och tjock el. smal, kägellik
näbb. De äro vanliga burfåglar, varvid de förra
kallas »amadiner», de senare »astrilder» (se
d. o.), hela gruppen »praktfinkar» (se d. o.).
De livnära sig av frön, äro livliga,
sällskapliga fåglar med vacker dräkt och förekomma
allmänt i Afrika, Ostindien och Australien.
Till amadinerna hör r i s f å g e 1 n el. r i
s-f in ken från Java, Sumatra och Malacka,
där den är allmän i odlade trakter. Huvudet
är svart med vita kinder, kroppens övre del
grå, undersidan blekt vinröd och den tjocka
näbben rosenröd. Längden är omkr. 13 cm.
Amaranten, dvärga strilden, lilla
el. röda astrilden, Lagonosticta
senegala (minima), är hemmahörande i Västafrika
och når en längd av 10 cm. Hanen är
övervägande purpurröd, honan brun. Näbben är
röd med svart rygg. Blodfinken,
Lagonosticta brunneiceps, lever i ö. och s. Afrika,
där den är allmän i närheten av
människoboningar. Den är något större än föreg. art,
som den liknar till färgen. Bakhuvudet är
dock brunt och honan mörkare brun. Boet
är täml. enkelt. Kolonivävaren el.
kolonisparven, Pliiletaerus socius, är
övervägande brun och når en längd av 14 cm.
Den finnes i det inre av Sydafrika. Många
par bygga sina bon tätt intill varandra i
höga träd, så att hela kolonien kommer att
ligga under ett gemensamt tak. Den
förekommer ej som burfågel. Under benämningen
v i d u i d e r el. änkor sammanföras några
afrikanska v., vilkas hanar i parningsdräkt
utmärkas av enormt förlängda stjärtfjädrar.
Hit hör paradis änkan, Steganura
para-disea, som lägger äggen i andra vävares bon.
Utom de ovan uppräknade hålles ytterligare
ett 20-tal v. som burfåglar i Sverige. T. P.
Vävarfåglar, Ploceidae, fågelfam. av
tättingarnas ordn., omfattande omkr. 500 arter
från Afrika, Ostindien och Australien. Alla
bygga konstrika bon av sammanvävda
grässtrån, kvistar o. dyl. V. indelas i två under-
En vävarfågels
(Ploceus-art) bo.
fam., vävarfinkar (se d. o.) och
egentliga vävare, Ploceinae. Bland de senare,
som huvudsaki. förekomma i Afrika, märkes
trädvävarsläktet, Ploceus, med
talrika arter. De nå
högst storleken av
en bofink,
uppträda sällskapligt
och livnära sig av
frön och insekter.
Fjäderdräkten är
övervägande gul
och svart.
Hanarna bygga
konstfulla hängande bon
längst ute på
trädens kvistar. De
tåla lätt
fångenskap. Beträffande
kolonivävare,
släktet Philetaerus,
se V ä v a r f i
n-k a r. T. P.
Vävarstarar,
Ic-te’ridae, till ordn.
tättingar hörande,
stararna
närstående fågelfam.,
omfattande omkr. 190
arter från
Amerika. V. äro täml.
kraftigt byggda
med mjuk, glänsande fjäderdräkt i
övervägande svart, gult och rött. De äro
livliga, sällskapliga fåglar, som sjunga väl,
vistas i skogarna och livnära sig av smärre
ryggradsdjur, insekter, maskar, frukter och
frön. De bygga, vanl. kolonivis,
konstrika bon, liknande vävarfåglarnas. Många
hållas som burfåglar.
Baltimorefå-g e 1 n, Icterus galbula (baltimore), är
övervägande svart och orangefärgad; längden
uppgår till 19 cm. Den är en vanlig burfågel
i Nordamerika. Rödvingen el. s u m
p-hj ordfågeln, Agelaius phoeniceus, är
djupsvart med röda vingtäckare och når en
längd av 22 cm. Liksom några andra v.
uppträder den efter häckningstiden i stora
skaror och anses förorsaka skada på de
mognande sädesfälten. K o f å g e 1 n el.
kostaren, Molothrus ater, är brunsvart, på
bröstet och ryggen glänsande i blått och
grönt. Längden är 19 cm. Den förekommer
över större delen av Nordamerika, i
synnerhet i sumptrakter, och uppträder vid sina
flyttningar i ofantliga svärmar. Den plockar
gärna insekter från ryggen på boskap. Äggen
läggas i andra fåglars bon. Båtstjärten,
Quiscalus quiscula, är övervägande svart,
me-tallglänsande i violett, rött och grönt.
Läng-åen är 31 cm. Den rundade stjärten kan
hopvikas båtlikt. Båtstjärten förekommer i ö.
och s. Nordamerika. T. P.
Vävautomat, se Vävning, sp. 1037.
Väva valmar, mycket känd folkdans, till
vars melodi plägar sjungas en text, som
börjar med orden: »Så väva vi valmar». V.
är en s. k. kontradans med uppställning på
två parallella led, där de olika parens
inbördes dansrörelser påminna om de olika
trådgruppernas och skyttelns rörelser vid
vävning. Danser med vävmotiv äro mycket
ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
