Vävda tapeter 1031 bredda och av hög ålder samt synas ha existerat även i Sverige. Sålunda nämner Linné i sin »Dalaresa» en dylik från Nås, vilken har åtskilligt gemensamt med v. Den äldsta uppteckningen av dennas melodi och turer finnes under namnet »Branikula» i ett manuskript från 1785. I äldre uppteckningar förekommer Kehraus (jfr d. o.) som en variant av v. E. Kl. Vävda tapeter, benämning på de textila tapeter (se d. o.) eller väggbonader, som äro utförda i en speciell teknik. Denna kallas vanl. gobeläng (gobelin; se Gobelängtapeter) ehuru oegentligt, då ju tekniken existerade långt tidigare och oberoende av Gobelinmanufakturen. Därför ha även brukats de speciellt franska teknikbenämningarna basse-lisse och haute-lisse (se d. o.). Även orden tapetzeri el. tapisseri ha upptagits som teknisk term, bl. a. av Bottiger, men torde icke ha vunnit burskap. Om flamskvävnad se d. o. — Teknik. Varpen täckes helt av inslags-garnet, vilket plockas in h. o. h. (skyttling förekommer ej alls) och genom sina olika färger bildar hela mönstret. Tekniken har särskilt använts för figurala framställningar, där effekten ofta närmar sig måleriets. V. utföras i regel på vävstol med stående varp — stundom även på liggande varp — med ledning av en bakom varpen fäst arbetsritning, s. k. kartong. — Historik. V. förekommo redan under tidig medeltid. Bland de äldsta bevarade exemplen märkas en från S:t Gereon i Köln, den praktfulla framställningen av Kristus och apostlarna i domen i Ilalberstadt (1180) samt Baldisholbonaden i Kunstindustrimuseet i Oslo (1200-talet). — 1400-talet betecknar i alla avseenden denna konsts verkliga guldålder. Andliga och världsliga furstar tävlade om att förvärva dessa textila dyrbarheter. Tapet-väveriet blomstrade främst i Frankrike och Nederländerna, särskilt städerna Paris, Arras, Tournai, Bryssel, men även Schweiz och Tyskland hade en beundransvärd tillverkning. Stilen var givetvis påverkad av det samtida, högtstående nederländska måleriet, men den äger dock alltid under denna epok en dekorativ ytkaraktär, som utgör en av dess största konstnärliga förtjänster. Teknik och material äro oförlikneliga. Icke sällan äro tapeterna fr. o. m. denna tid utförda i sviter med samhörande scener av bibliskt, historiskt, allegoriskt el. annat innehåll inom en enhetlig dekorativ ram. Till denna epok hör den världsberömda sviten i Clunymuseet, kalla/d »La dame ä la licorne». — Från omkr. 1500 har Brys-selfabrikationen det största anseendet. Här fortlever den dekorativa ytstilen ganska länge. En av den italienska renässansen påverkad, slutligen stilupplösande riktning med starkare modellering och utpräglad perspektivteckning gör sig dock alltmera gällande. Den italienska stilen spåras först hos Maitre Philippe och slog igenom, då Pieter van Aelst av påven Leo X erhöll uppdraget att utföra den stora sviten »Apostlarnas historia», som Rafael komponerat för Vatikanen. Bland de ledande i Bryssel må nämnas Pieter Pannemaker och hans efterföljare Willem Pannemaker, vilka äro kända för sina »verdurer», tapeter med enbart vegetativt mönster, samt målaren Barend van Orley. Barockstilen infördes i tapet- 1032 väveriet genom Rubens, vars svit »Decius Mus’ historia» vävdes 1618. — Den första kungliga tapetmanufakturen i Frankrike började omkr. 1530 i Fontainebleau. Under Phi-libert Delormes ledning utfördes där bl. a. v. i arabeskstil efter Ducerceaus förebild. Under Colberts insiktsfulla ledning uppstod en ny glansperiod. Charles Lebrun blev konstnärlig ledare för alla de kungliga manufakturerna, och det är tack vare honom, som La manufacture des Gobelins omedelbart 1662 kunde framträda som en ateljé av högsta rang (jfr Gobelängtapeter). Något senare inrättades kungl. manufakturer i Beauvais och Aubusson. Kartongerna utfördes i regel efter Lebruns skisser. Kompositionernas stil överensstämmer med det samtida måleriets. Senare gjorde bl. a. J. B. Oudry och F. Boucher märkliga insatser som ledare för de kungliga manufakturerna. — Då den nederländska tapettillverkningen mot 1500 talets slut till följd av de politiska oroligheterna gick tillbaka, överflyttade en del vävare till andra länder. I England grundades bl. a. (omkr. 1620) en betydande verkstad i Mortlake, där den vackra sviten över Hero- och Leandersagan (i svenska statens ägo) är tillverkad. I Danmark utfördes stora sviter för Kronborgs slott, bl. a. 1586 av Hans Knieper den praktfulla bordshimmel, som senare togs som krigsbyte av svenskarna och nu utgör en av Nationalmuseums största dyrbarheter. — Tapetväveriet i Sverige förskriver sig från den äldre Vasatiden. Erik XIV inkallade flandriska vävare, vilka med tillskott av svenska krafter utförde v. för de många slotten. Av denna tillverkning återstår tyvärr knappast mer än den i sviten »De svenska sagokungarna» ingående Svenotape-ten, som utförts av Nils Eskilsson efter kartong av flamländaren Dominicus Ver Wilt. Den under 1600-talet oerhört stegrade lyxen i fråga om v. tillfredsställdes genom import, och den av Ulrika Eleonora d. ä. på Karlbergs slott under några år underhållna vävarstugan spelade ingen större roll; detsamma torde kunna sägas om de under slottsbygget inkallade franska vävarna, hos vilka bl. a. Per Hil-leström gick i lära. Även under 1700-talet inköptes dyrbara v. — Svenska statens mycket betydande samling av v., vilken nu på ett mönstergillt sätt ordnats av en av Europas största kännare på området, överintendenten Bottiger, vittnar om den forna prakten, ehuru den, av bevarade inventarier och räkenskaper att döma, endast utgör en bråkdel av vad som en gång tillhört de kungl. slotten. 1800-talet betydde förfall för tapetkonsten. Sedan det senaste sekelskiftet ha flera nordiska konstnärer sökt skapa en ny, utpräglat textil stil, delvis genom återknytande till de medeltida (prerafaelitiska) traditionerna. Till en viss grad banbrytande var den norske målaren Gerhard Munthe. Bland svenskarna märkas Carl Larsson, Alf Wallander, Gunnar Wennerberg, av den yngre generationen Hilding Linnqvist, vars stora tapet i stadsbiblioteket i Stockholm blev färdig 1931. Litt.: J. Bottiger, »Svenska statens samling af väfda tapeter» (3 dir, 1894—98); H. Göbel, »Wandteppiche» (4 bd, 1923—28); Betty Kurth, »Die deutschen Bildteppiche des