Väversunda—Vävning 1034 1033 Mittelalters» (3 bd, 1926); H. Schmitz, »Bild-teppiche, Geschichte der Gobelinwirkerei» (3:e uppl. 1922). A. G-r. Väversunda, socken i Östergötlands län, Dals härad, mellan Vättern och Tåkern; 19,21 kvkm, 440 inv. (1934). Omfattar n. delen av Omberg samt omgivande bördiga slättbygd. 501 har åker, 618 har skogsmark. Ingår i Rogslösa och V. pastorat, varmed Herrestad och Källstad framdeles förenas, i Linköpings stift, Dals kontr. Absidkyrka från romansk tid. Vävkula, av svartmålad segelduk förfärdigade cirkelrunda skivor, vridbara kring en gemensam axel och ställda vinkelrätt mot varandra, varigenom de på avstånd synas som en kula. V. brukas på fartyg vid signalering. ö-g. Vävnad (lat. te'xtus). 1. (Anat.) Kroppsmassor av bestämd, likartad mikroskopisk sammansättning. Cellerna äro v:s primära beståndsdelar, och ur dem härstammar allt annat byggnadsmaterial. Djurkroppens skilda v. och organ anläggas som s. k. groddblad, skivformiga förband av celler. Dessa primitiva anlag bilda den ursprungligaste vävnads-formen, epi tel vävnad (se d. o.). Genom utveckling ur primitiva celler av trådförande substanser mellan cellerna uppkommer b i n-desubstansvävnad (se d. o.). Andra vävnadsarter, som betingas genom ensidiga omformningar av ursprungliga bildningscel-ler, äro muskelvävnad (se Muskel) och nervvävnad (se d. o.). Om radiums inverkan på kroppens v. se R a d i u m behandling, sp. 416—417. Om vävnadsdöd se N e k r o s. E. Hgn.* 2. (Bot.) Se Växtanatomi. 3. (Text.) I vidsträckt bemärkelse varje sammanhängande, plant system av trådar, som bildats genom dessas korsning el. sam-manslingring i lagbunden ordning. De flesta v. bestå av spunna trådar av bomull, lin, ull, silke etc. (se T e x t i 1 k o n s t) och äro därför utpräglat böjliga. För särskilda ändamål tillverkas även v. av metalltråd, tagel, glas etc. Det sätt, varpå trådarna korsa varandra eller äro sammanslingrade, kallas v:s b i n d-n i n g (se d. o. och Vävning). Efter denna indelas v. vanl. i följ, huvudtyper: a) egentliga v., bildade av två mot varandra vin-kelräta trådsystem, varp och väft (se Vävning), b) trikåvävnader, bildade genom sammanslingring av ett system av trådar genom att dessa böjts till maskor, som gripa in i varandra (se Stickning), c) tyllvävnader, bildade av två i sned vinkel mot varandra ställda trådsystem, av vilka det ena är slingrat om det andra (se T y 11), d) flätade v., bildade av ett system av trådar, vilka flätats kring varandra, e) nät, bildade genom sammanknytning av ett antal trådar (jfr Nät 1). Till a) höra alla v., vilka i dagligt tal kallas v. el. tyger. S. Kj-d. Vävnadslära, anat., se Histologi. Vävnadsodling, se Explantation. VHvnadsvätska, se Lymfa. Vävning, framställande av en vävnad i egentlig mening (se Vävnad). Härför användas vävstolar. En vävnad består av två trådsystem, av vilka det ena, varpen el. k ä 11 i n g e n, löper i längdriktningen och det andra, väften el. inslaget, vin- Bild 1. a taftbindning, b kypertbindning, c satäng-bindning. kelrätt däremot. Varptrådarna gå därvid än över, än under väfttrådarna, och det sätt, varpå detta sker, kallas vävnadens bindning (se d. o. och bild 1). Schema för de olika trådlägena kallas rapport. Man särskiljer tre grundbindningar: 1) T v å-skafts- (tuskafts-) bindningen, även kallad taft- el. lärftbindning, som är enklast. Varannan varptråd går över och varannan under varje inslagstråd och tvärtom. Enbart orden taft och 1 ä r f t avse tyger av resp, silke och linne i denna bindning. 2) I kypertbindningen, som ofta kan kallas fyrskaft (bild 1 b), bilda bin-depunkterna diagonallinjer (t. ex. twills, cheviot). 3) I satäng- el. atlasbind-ningen äro bindepunkterua mera glesa samt oregelbundet spridda, varför endast det ena trådsystemet framträder på varje sida. — Genom kombination av dessa bindningar kunna otaliga typer av mönstrade vävnader erhållas, t. ex. damast och dräll. Förstärkta kallas vävnader, där man använder två slags varp el. väft och låter den ena och billigare sorten ligga på vävnadens avigsida. Dubbla vävnader bestå av två ovanpå varandra liggande enkla vävskikt, vilka äro förenade genom att undervävnadens trådsystem på vissa punkter binder el. passerar genom överväven (t. ex. finnvävnad). I frottervävnader, en del f 1 o s s a v ä v-n a d e r samt sammet tvingas en del av varpen att bilda öglor, som i de båda senare fallen vanl. skäras upp men i det första fallet nästan alltid lämnas hela. I handknutna flossavävnader och ryor bildas ytan av för hand inknutna garntofsar (nockor) i olika färger. Gas- el. slingvävnader äro glesa vävnader, där trådarna hållas i sitt läge genom att varptrådarna slingra sig kring varandra (se bild 1). Bild 2 ger en schematisk framställning av en vävstol. Varptrådarna äro parallellt upplindade på varp- (kättings-) el. garnbommen K, som är vridbar kring sin axel och hålles tillbaka av bromsarna s, så att varpen ej lindas av för hastigt. Varpen föres sedan över sträckbommen St till skaften. Varje skaft består av två solv-käppar med vidfästa solv, l, med ett öga på mitten, genom vilka varptrådarna äro trädda. Skaften med solven avse att dela varpen, så att en öppning, ett fack el. skäl, bildas, genom vilket väften kan föras. Alla varptrådar i samma skaft komma att binda lika, och deras läge för varje inslagstråd, d. v. s. om de äro höjda över el. sänkta under denna, måste växla i enlighet med vävnadens bindning. Väften föres in i skälet medelst s k y 11 e 1 n. ett båtformigt redskap, i vilket väften är upplindad på en (skott)spole, så att den lätt kan dragas av.