Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vävda tapeter - Väversunda - Vävkula - Vävnad - Vävnadslära - Vävnadsodling - Vävnadsvätska - Vävning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Väversunda—Vävning
1034
1033
Mittelalters» (3 bd, 1926); H. Schmitz,
»Bild-teppiche, Geschichte der Gobelinwirkerei» (3:e
uppl. 1922). A. G-r.
Väversunda, socken i Östergötlands län,
Dals härad, mellan Vättern och Tåkern; 19,21
kvkm, 440 inv. (1934). Omfattar n. delen av
Omberg samt omgivande bördiga slättbygd.
501 har åker, 618 har skogsmark. Ingår i
Rogslösa och V. pastorat, varmed Herrestad
och Källstad framdeles förenas, i Linköpings
stift, Dals kontr. Absidkyrka från romansk tid.
Vävkula, av svartmålad segelduk
förfärdigade cirkelrunda skivor, vridbara kring en
gemensam axel och ställda vinkelrätt mot
varandra, varigenom de på avstånd synas
som en kula. V. brukas på fartyg vid
signalering. ö-g.
Vävnad (lat. te’xtus). 1. (Anat.)
Kroppsmassor av bestämd, likartad mikroskopisk
sammansättning. Cellerna äro v:s primära
beståndsdelar, och ur dem härstammar allt
annat byggnadsmaterial. Djurkroppens skilda
v. och organ anläggas som s. k. groddblad,
skivformiga förband av celler. Dessa
primitiva anlag bilda den ursprungligaste
vävnads-formen, epi tel vävnad (se d. o.). Genom
utveckling ur primitiva celler av trådförande
substanser mellan cellerna uppkommer b i
n-desubstansvävnad (se d. o.). Andra
vävnadsarter, som betingas genom ensidiga
omformningar av ursprungliga
bildningscel-ler, äro muskelvävnad (se Muskel)
och nervvävnad (se d. o.). Om radiums
inverkan på kroppens v. se R a d i u m
behandling, sp. 416—417. Om vävnadsdöd
se N e k r o s. E. Hgn.*
2. (Bot.) Se Växtanatomi.
3. (Text.) I vidsträckt bemärkelse varje
sammanhängande, plant system av trådar,
som bildats genom dessas korsning el.
sam-manslingring i lagbunden ordning. De flesta
v. bestå av spunna trådar av bomull, lin, ull,
silke etc. (se T e x t i 1 k o n s t) och äro
därför utpräglat böjliga. För särskilda ändamål
tillverkas även v. av metalltråd, tagel, glas
etc. Det sätt, varpå trådarna korsa varandra
eller äro sammanslingrade, kallas v:s b i n
d-n i n g (se d. o. och Vävning). Efter denna
indelas v. vanl. i följ, huvudtyper: a)
egentliga v., bildade av två mot varandra
vin-kelräta trådsystem, varp och väft (se
Vävning), b) trikåvävnader, bildade
genom sammanslingring av ett system av trådar
genom att dessa böjts till maskor, som gripa
in i varandra (se Stickning), c)
tyllvävnader, bildade av två i sned vinkel
mot varandra ställda trådsystem, av vilka
det ena är slingrat om det andra (se T y 11),
d) flätade v., bildade av ett system av
trådar, vilka flätats kring varandra, e) nät,
bildade genom sammanknytning av ett antal
trådar (jfr Nät 1). Till a) höra alla v., vilka
i dagligt tal kallas v. el. tyger. S. Kj-d.
Vävnadslära, anat., se Histologi.
Vävnadsodling, se Explantation.
VHvnadsvätska, se Lymfa.
Vävning, framställande av en vävnad i
egentlig mening (se Vävnad). Härför
användas vävstolar. En vävnad består av
två trådsystem, av vilka det ena, varpen
el. k ä 11 i n g e n, löper i längdriktningen
och det andra, väften el. inslaget, vin-
Bild 1. a taftbindning, b kypertbindning, c
satäng-bindning.
kelrätt däremot. Varptrådarna gå därvid än
över, än under väfttrådarna, och det sätt,
varpå detta sker, kallas vävnadens
bindning (se d. o. och bild 1). Schema för de
olika trådlägena kallas rapport.
Man särskiljer tre grundbindningar: 1) T v
å-skafts- (tuskafts-) bindningen,
även kallad taft- el. lärftbindning, som är
enklast. Varannan varptråd går över och
varannan under varje inslagstråd och
tvärtom. Enbart orden taft och 1 ä r f t avse
tyger av resp, silke och linne i denna
bindning. 2) I kypertbindningen, som
ofta kan kallas fyrskaft (bild 1 b), bilda
bin-depunkterna diagonallinjer (t. ex. twills,
cheviot). 3) I satäng- el.
atlasbind-ningen äro bindepunkterua mera glesa samt
oregelbundet spridda, varför endast det ena
trådsystemet framträder på varje sida. —
Genom kombination av dessa bindningar
kunna otaliga typer av mönstrade vävnader
erhållas, t. ex. damast och dräll.
Förstärkta kallas vävnader, där man
använder två slags varp el. väft och låter den ena
och billigare sorten ligga på vävnadens
avigsida. Dubbla vävnader bestå av två
ovanpå varandra liggande enkla vävskikt,
vilka äro förenade genom att undervävnadens
trådsystem på vissa punkter binder el.
passerar genom överväven (t. ex. finnvävnad). I
frottervävnader, en del f 1 o s s a v ä
v-n a d e r samt sammet tvingas en del av
varpen att bilda öglor, som i de båda senare
fallen vanl. skäras upp men i det första
fallet nästan alltid lämnas hela. I
handknutna flossavävnader och ryor bildas
ytan av för hand inknutna garntofsar (nockor)
i olika färger. Gas- el. slingvävnader
äro glesa vävnader, där trådarna hållas i sitt
läge genom att varptrådarna slingra sig kring
varandra (se bild 1).
Bild 2 ger en schematisk framställning av
en vävstol. Varptrådarna äro parallellt
upplindade på varp- (kättings-) el.
garnbommen K, som är vridbar kring sin axel
och hålles tillbaka av bromsarna s, så att
varpen ej lindas av för hastigt. Varpen
föres sedan över sträckbommen St till
skaften. Varje skaft består av två
solv-käppar med vidfästa solv, l, med ett
öga på mitten, genom vilka varptrådarna
äro trädda. Skaften med solven avse att
dela varpen, så att en öppning, ett fack
el. skäl, bildas, genom vilket väften kan
föras. Alla varptrådar i samma skaft
komma att binda lika, och deras läge för varje
inslagstråd, d. v. s. om de äro höjda över el.
sänkta under denna, måste växla i
enlighet med vävnadens bindning. Väften föres in
i skälet medelst s k y 11 e 1 n. ett båtformigt
redskap, i vilket väften är upplindad på en
(skott)spole, så att den lätt kan dragas av.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
