1049 Växtanatomi 1050 Bild 1. Snitt genom frövitan hos rävkaka. Bild 2. Pseudoparenkym. Längdsnitt genom foten av Karl Johanssvamp (t. v.) och snitt genom mjöldryga (t. h.). Bild 3. a parenkym, b prosenkym. kutinhinna, kutikula (se d. o. 1), som är svårgenomtränglig för vatten. Många växter äga dessutom ytterligare skydd genom hår (se d. o.), vaxöverdrag m. m. Stundom tjänstgöra epidermiseellerna som vattenbehållare. Gasutbytet med luften sker genom klyvöppningar (se d. o.). Även hos gröna växter sakna epi-dermiscellerna i allm. klorofyll. I flera fall (stammar, frukter, knölar etc.) tjänstgör epi-dermis endast en tid och ersättes därefter av en motståndskraftigare vävnad (kork, se d. o. och Bark), bildad från ett särskilt meristem. Gasutbytet genom korken förmedlas av lenti-celler (se B a r k p o r). Rötternas epidermis, som saknar kutikula, är mycket kortlivad och ersättes snart av det närmast under liggande cellskiktet (exodermis). Innanför hudvävnaden följer grundvävnaden. Även den är huvudsaki. bildad av paren-kymatiska element. I denna vävnad äga flera viktiga livsprocesser rum, ss. magasinering av vatten (vattenvävnad), näringsberedning (t. ex. i assimilationsvävnaden, se Assimilation 3) samt delvis näringens bortledning och upplagring (jfr Reservnäring). Alltefter uppgiftens särart är parenkymcellernas och grundvävnadens utformning något växlande. Under vissa förhållanden äro parenkymcel-lerna lösare förenade och äga luftfyllda mellanrum (intercellulargångar), t. ex. i rötterna hos vissa sumpväxter (se A n d n i n g s r ö t-ter). Dylik vävnad benämnes aerenkym och är även vanlig hos vattenväxter. Insprängda i den parenkymatiska grundvävnaden förekomma stundom långsträckta celler med starkt förtjockade väggar, stenceller el. idio-blaster (t. ex. de hårda kropparna i fruktköttet hos päron). Dessa deltaga icke i ämnesomsättningen utan ha en mekanisk, stödjande uppgift. Växtens stadga och fasthet bero till väsentlig del på vätsketrycket i grundvävnadens celler. Förlora dessa sin turgor (se S u g-kraft), slokar plantan. Ett totalt sammanfallande förhindras dock genom förekomsten av mekaniska (stödje-)vävnader (stereom), som bilda den slit-, tryck- och böjningsfasta konstruktionen (bild 4). I fullt utvuxna och färdiga organ utgöres denna vävnad av skle-renkymceller (-trådar, bild 5), »basttrådar» (jfr Bast). Hithörande celler bli färdiga först sedan organet slutat sin längdtillväxt. Dit kunna räknas de ovan nämnda kortare stencellerna. Viktigare äro dock de prosenky-matiska sklerenkymcellerna med starkt förtjockade och stundom förvedade väggar med springformiga porer. Cellernas lumen är mycket liten, de sakna plasma och äro alltså döda bildningar. I rötter, stammar och »bladnerver» äro de hopfogade till kraftiga strängar, som i form av band, rör el. skidor genomdraga organen i dessas längdriktning. Ännu i tillväxt stadda organ, som fordra mekanisk förstärkning, innehålla ofta s. k. kollenkym-celler (bild 6). Vanl. äro dessa täml. långsträckta parenkymceller, som i motsats till föreg. bibehålla levande plasma och cellsaft. Genom karakteristiska förtjockningar i cellhörnen få de betydande motståndskraft mot tryck och slitning. Trots denna mekaniska funktion kunna de fortfarande ombesörja äm-nestransport m. m. I stammar, som ständigt utsättas för böjning, ligga stödjevävnaderna så nära periferien som möjligt. Rötterna, som i första hand böra skyddas mot att slitas av, ha däremot den mekaniska konstruktionen övervägande förlagd till de centrala delarna. Stundom finner man mycket sinnrika konstruktioner av lister och balkar, som tydligen med ett minimum av material ger stor effekt. Den fysiologiska anatomien, som söker utreda sambanden mellan konstruktion och funktion, har bl. a. många exempel att uppvisa i denna väg. De specifikt ämnesledande vävnaderna äro dels sådana, som leda vatten och salter från marken (kärl el. trakéer och trakeider), dels äggviteledande element — silrören med s. k. annex- eller följeceller. Av varje typ finnas buntar el. knippen, vilka normalt även innehålla parenkymceller. Dessa komplex benämnas vanl. kärldel, veddel el. xylem och sildel, bastdel eller floem. Oftast förenas en grupp av varje slag till en gemensam bildning, benämnd kärlsträng (se nedan). Se vidare L e d-ningsvävnad (med bilder). Sekret (se d. o.) bildas hos många växter i isolerade celler, vilka antingen äro mer el. mindre rundade el. också slangliknande och ofta förgrenade. Som rör kunna de senare genomdraga ,stora delar av växten (t. ex. 12 3 Bild 4. Schematiska stamtvärsnitt, visande fördelningen av kärlsträngar och stödjevävnad. 1 enårig kvist av lind (Tilia platyphylla), 2 vitplister (Lamium album), 3 dadelpalm (Phoenix dactylifera). Kärlsträngarna äro tecknade svarta med vita punkter, stödjevävnaden grå.