1051 Växtanatomi 1052 Bild 5. Tvärsnitt genom sklerenkymvävnaden hos nyzeeländskt lin. — Bild 6. Kollenkymceller, sedda från sidan. — Bild 7. Mjölksaftkärl (m) i roten av maskros. — Bild 8. Växpunkt hos ledgräs (Hippuris). euphorbiacéer, asklepiadacéer). Förutom plasma, cellsaft och talrika kärnor innehålla de mjölksaft, som lätt stelnar i luften (kautschuk m. m.). I andra fall (t. ex. vallmoväxter, korgblommiga, Chelidonium majus) bildas i st. f. dessa mjölksaftrör s. k. mjölksaftkärl (bild 7) på så sätt, att flera dylika celler sammansmälta (cellförening, -fusion). Ofta uppstå sekretbehållare (se d. o.). Körtelceller och körtelvävnader (se G 1 a n d e 1) avsöndra utåt harts, eteriska oljor, slem m. m. Hit höra även honungskörtlar (se d. o.). Endast hos de högre växterna, som äga rot, stam och blad, kunna de nu nämnda vävnaderna påvisas, däremot ej hos bålväxterna (se d. o.). De tre grundorganen tillväxa genom delningar i de förut nämnda meristemen (del-ningsvävnader, embryonala vävnader). Ur-meristemen härledas direkt från äggcellens delningar, sekundära meristem uppstå däremot i redan definitivt utvuxna vävnader av annat slag. Skottens längdtillväxt och i Bild 9. Tetraederformad toppcell hos fräken (Equise-tum), A sedd uppifrån, B mediant längdsnitt. Ordningsföljden för cellernas bildning anges genom siffror. Bild 10. Tvärsnitt genom en gren av en dikotyledon (Aristolochia sipho). m märg, omsluten av kärlsträngar (fv). fc, ifc, faskiknlärt, resp, interfaskiku-lärt kambium, vl veddel, cb sildel, p sildelens paren-kym, pc pericykel med mekanisk vävnad (sk). e stärkelseslida, c primär bark, varav yttre delen är kollenkym (cl). — Bild 11. Tvärsnitt genom stammen av en monokotyledon (majs), pr bark, pc pericykel, gc grundvävnad. vissa fall förgrening försiggå hos faneroga-merna från en grupp meristematiska celler i toppen (vegetationspunkten, växpunkten, bild 8). Denna avskiljer celler bakåt, vilka utformas med hänsyn till den blivande funktionen, samtidigt som den ständigt föryngrar sig uppåt. Hos mossor och ormbunkar ut-göres vegetationspunkten av en enda tetraederformad toppcell (bild 9). Stammens och rötternas tjocklekstillväxt hos dikotyledoner och barrträd ombesörjes av ett cylinderformat meristem, kambium (se d. o. och nedan). örtartade stammar äro ytterst beklädda av en typisk epidermis. Därunder följer (den primära) barken (se Bark). I synnerhet i underjordiska stamdelar och hos vattenväxter plägar det innersta lagret i barken bestå av mera långsträckta celler med egendomligt förtjockade radiära väggar (endodermis, se d. o.). Stundom är det stärkelseförande och benämnes då stärkelseslida. Stammens innersta del, som innehåller kärlsträngarna, kallas centralcylindern. På ett stamtvärsnitt synas kärlsträngarna hos fräkenväx-terna, gymnospermer och dikotyledoner ordnade i cirkel (bild 10). Hos ormbunkar och monokotyledoner ligga de däremot till synes regellöst utströdda (bild 11). Man plägar skilja mellan ett fåtal karakteristiska kärlsträngstyper, som delvis synas vara av systematiskt värde (se Lednings-vävnad och bild 12). Monokotyledonernas kärlsträngar sakna i likhet med de koncentriska meristematisk vävnad, då denna helt förbrukats vid deras bildning (»slutna kärlsträngar»). Hos dikotyledoner och barrträd ligger däremot alltid ett kambium mellan ved- och sildel (»öppna kärlsträngar»), varför bildningen av nya element här kan fortsätta (sekundär tjocklekstillväxt). Då de i cirkel ordnade kärlsträngarna ligga skilda från var Bild 12. Schematisk framställning av de 4 huvudformerna av kärlsträngar: a kollateral, b bikollateral, c koncentrisk, d radial. — k kambium, p sildel, x veddel.