1053 V äxtbaser—V äxtf örädling 1054 andra, plägar kambiet växa ut även mellan dessa (interfaskikulärt kambium) och sålunda bilda en sluten cylinder, som även bildar ny bark eller grundvävnad. I fleråriga stammar blir det alltid ett avbrott i tillväxten under vintern eller torrtiden. Då veden, som bildas i början av nästa vegetationsperiod, genom sin täthet, färg etc. i allm. rätt avsevärt skiljer sig från den längre fram utväxande, uppstå tydliga årsringar (se Trä, med bild 1 och 2). Xylemet tillväxer betydligt starkare än flo-èmet. Den genom tjocklekstillväxten framkallade spänningen i ytskikten medför, att epidermis mycket snart förstöres. Genom verksamheten av ett sekundärt bildat meris-tem (korkkambium) avsättas emellertid som ersättning härför utåt korkceller och inåt oförkorkade klorofyllförande celler. År från år förskjutes detta kambium inåt och isolerar därmed partier av bark- och bast-(sil-)de-larna. Härigenom komma de färska silrören alltid att ligga relativt ytligt (jfr Bark). Vid stammens normala förgrening (knoppbildning) uppstå alltid de nya grenarna ytligt (exogent) från delningsvävnaden i stamspetsen. Knoppar, som tillfälligtvis bildas på andra ställen (adventivknoppar), kunna däremot även härröra från inre vävnader — endogent ursprung. Se vidare Skott 1 och Skottbyggnad. — Om rotens och bladens anatomi se R o t och Blad. — Om hit hänvisad cellavsnörning se Cell, sp. 769. N. Jn. Växtbaser, kem., se Al k alo i d e r. Växtbiologi, Växtekologi, vetenskapen om växternas förhållande till sin omgivning, omfattar: 1) Geografisk v. el. växt-ge o er r a f i (se d. o.). Hit kan även räknas geologisk v. el. paleobiologi, växternas levnadsförhållanden under tidigare geologiska perioder. 2) Morfologisk v. (fortplantningsbiologi, spridningsbiologi, livs-formsbiologi m. m.) behandlar sambandet mellan växternas form och deras omgivning. 3) Fysiologisk v. behandlar sambandet mellan växternas geografi och fysiologi. 4) Genetisk v. angriper på växtgeogra-fisk och morfologisk-biologisk grund tillpassnings-, artbildnings- och utvecklingsproblemen. V. har vid Uppsala univ. egen professur och institution, donerade av dr F. Kempe. E. D. R. Växter, bot., se Växtriket. Växternas rörelser, bot., se Retnings-fysiologi. Växternas spridning, bot., se Sprid-ningsanordning. Växternas tillväxt, se Växtanatomi. Växtfetter, se Fe t te r. Växtfibrer, av allmänheten begagnat men täml. obestämt uttryck av samma betydelse som växttrådar (se Fiber). Växtformation, se Växtgeografi,sp. 1060. Växtfysiognomik, se Botanik, sp. 976. Växtfysiologi, läran om växternas livsyttringar. Jfr Assimilation, Näringsfysiologi, Retnings fysiologi och Transpiration. Växtfärgning, färgning med färgämnen, hämtade ur växtriket. Bland växtfärgämnena utmärka sig en del för mycket stor äkthet, ss. alizarin och indigo. De flesta äro däremot mycket obeständiga såväl mot sura och lutaktiga ämnen som mot ljus och luft. Allt eftersom den moderna färgämnesindustrien lyckats framställa det ena efter det andra högäkta organiska färgämnet, ha därför växt-färgerna mer och mer ersatts av de syntetiska färgerna. Inom den svenska hemslöjden användes dock allmänt färgning av vävnader med färgämnen, som erhållits genom urkokning av olika slags växtmaterial. Två växt-färger, rotholz och blauholz, vilka erhållas ur bladen från två amerikanska träd, ha fortfarande någon användning även inom industrien, framför allt på grund av sitt billiga pris och den vackra svarta färg, som de förläna siden och ylle. I. B. Växtföljd (Cirkulation, Omlopp, Rotation), den ordning, vari olika grödor följa varandra på åkern. Vid fortsatt odling av samma växtart på samma åker avtar vanl. skördeavkastningen, jorden blir »trött» (se T r ö 11 h e t 2). Därför och för att ernå lämplig fördelning av åkerarbetena och gödslingen brukar man omväxla med grödorna, varvid dessa få komma i viss följd. Motsatsen, fritt jordbruk, som kan ge större möjligheter att begagna tillfälliga konjunkturer för lönande avsättning av vissa skördealster, brukas med fördel blott där tillfällig arbetskraft och möjlighet att skaffa behövlig gödselmängd samt tillika lätt avsättning av produkterna finnas, ss. intill städer. Äldsta och primitivaste v. äro de numera föga brukade sädesbruken (se Enskiftesbruk, Tvåskiftesbruk, Treskiftesbruk och Fyrskifte s-bruk), vid vilka säd följer på säd omedelbart el. utan annat avbrott än för trädning. Från dessa brukningssätt har man vanl. övergått till att mellan sädesgrödorna inskjuta foderodling på fleråriga vallar, s ä d e s-vallbruk (koppelbruk), t. ex. träda, höstsäd, 3 år vall, 2 år vårsäd, varigenom vunnits dels en vid ängarnas fortgående uppodling behövlig tillgång på hö och bete och därmed på gödsel, dels arbetsbesparing. Då de fleråriga vallarna äro jämförelsevis litet givande, övergår man vid större intensitet i odlingen till kortvariga och slutligen endast ettåriga fodervallar samt införande av rotfrukter och handelsväxter i v. (se Växelbruk). För v:s rationella anordning böra gälla följ, regler: varje växtslag bör följa efter lämpligt föreg. växtslag, »förfrukt», och »tröttande» växter blott med flera års mellantid. Träde eller grödor, som motverka ogräsens utveckling el. som kunna rensas, inskjutas mellan de ogrässamlande, och grödorna ordnas så, att grundlig bearbetning och gödsling kunna ske med regelbundna mellantider. Hänsyn tas till behovet av en jämn arbetsfördelning, så att jordbearbetning, sådd och skörd jämnt fördelas på arbetsåret. Mellan gr öd or, ss. stubbrovor eller grönfoderväxter, kunna inskjutas efter tidigt mognande gröda före bearbetningen för nästa års sådd. V:s sammansättning och längd, d. v. s. antalet av dess skiften, rättas efter jordens och klimatets beskaffenhet, behovet av och avsättningsmöjligheten för olika grödor. tillgång på arbetskraft m. m. H. J. Dft. Växtförädling, den gren av den experimentella botaniken, som försöker frambringa i olika avseenden bättre sorter och stammar