Växtgeografi 1057 tell och vertikal led. Kartografiskt framställes denna utbredning bäst genom prickkartor, på vilka varje känd fyndort för arten, släktet o. s. v. betecknas med en rund prick. Sådana kartor finnas nu över många växtarter icke minst i Sverige. Inom de områden, där en art är mycket vanlig, är det ofta omöjligt att tillämpa prickmetoden; man får då svärta el. skugga hela det område, inom vilket arten kan antas förekomma överallt. Denna metod måste dock tillämpas med största försiktighet, ty många allmänna arter ha vid närmare studium visat sig ha de mest oväntade luckor i sin utbredning. De klimat- och markfaktorer, som bestämma en arts utbredning, söker man finna dels genom att sammanställa artens utbredningskarta med klimatologiska och geologiska kartor, dels genom fältstudier av olika klimatfaktorers inverkan på arten, särskilt vid dess utbred-ningsgränser, och av detaljutbredningens förhållande till markens (för vattenväxter vattnets) beskaffenhet. Sambandet mellan en arts utbredning och klimat- och markfaktorerna är emellertid sällan eller aldrig absolut. Sällan om ens någonsin har en art lyckats utbreda sig över alla de delar av jorden, där klimat- och markfaktorerna skulle kunna tillåta den att växa. En arts spridningsförmåga är alltid begränsad: stora havsvidder äro för de flesta landväxter lika oöverkomliga spridningshinder som landbarriärer äro för havsväxter, lågländer för fjällväxter o. s. v. Och även om en spridningsenhet (t. ex. ett frö) skulle lyckas ta sig över en dylik barriär till en fläck med för arten gynnsamt klimat och jordmån, lägger ofta konkurrensen från de arter, som förut tagit denna fläck i besittning, oöverkomliga hinder i vägen för en kolonisation. Även det noggrannaste och allsidigaste studium av en arts förhållande till klimat och jordmån, spridningshinder, konkurrens o. s. v. är emellertid ofta otillräckligt för förklarandet av artens utbredning. Redan slumpen spelar en stor roll; ofta kan en art finnas t. ex. på en ö men saknas på en annan helt enkelt därför, att dess spridningsenheter händelsevis spritts till den förra men icke till den andra. Men därtill kommer, att historiska faktorer, ss. artens (resp, släktets el. familjens) uppkomsthistoria och forna utbredning, forna tiders förändringar av klimatet och av fördelningen mellan land och hav el. lågland och högland, haft minst lika stor betydelse som nutida faktorer för de nutida art-(och ännu mera släkt- och familje-)utbred-ningarnas uppkomst, något som alltför ofta förbisetts inom den s. k. fysiologiska växtgeografien. Många arter, släkten, familjer o. s. v. visa numera en d i s j u n k t utbredning (flera skilda utbredningsområden), vilken endast kan förklaras genom deras i många fall genom fossilfynd bevisade större utbredning under någon äldre tidsperiod. Goda exempel härpå lämna de talrika släkten och familjer i n. halvklotets lövskogsflora, som numera äro inskränkta till ö. Nordamerika och Östasien (i vissa fall, t. ex. boksläktet, även Europa och Främre Asien) men vilkas större utbredning under krit- och ter- 1058 tiärtiderna bevisats genom talrika fossilfynd. Även många fjällväxtarters och -släktens isolerade utbredningsområden i Asiens, Europas och Nordamerikas olika fjällkedjor, vilka man ibland sökt förklara genom nedvandring och spridning under istiderna över mellanliggande tundraområden, synas vara rester (»relikter») av en mera sammanhängande utbredning längs tertiärtidens bergskedjesys-tem el. de högländer, som föregingo dessa. Analoga utbredningstyper finnas på s. halvklotet: många släkten (t. ex. Nothofagus) och, särskilt bland mossor och lavar, även arter ha där vitt skilda utbredningsområden, dels i sydligaste Sydamerika, dels i Nya Zeeland, Tasmanien och s. ö. Australkontinenten, andra finnas dessutom på Kerguelen och kringliggande ögrupper. Dessa utbredningar kunna endast förklaras genom en gammal landförbindelse över den antarktiska kontinenten under tertiär el. mesozoisk tid, en teori, som verifierats av den svenska syd-polarexpeditionens upptäckt av en fossil ter-tiärflora i Västantarktis, innehållande bl. a. en N othofagus-art, närmast släkt med en nutida tasmanisk art. Även många tempererade släktens (och t. o. m. en del arters) bipolära utbredning (med vitt skilda utbredningsområden i n. och s.) kan endast förklaras genom en tidigare mera sammanhängande utbredning längs forna höglandsbryggor tvärsöver tropikerna, sannolikt redan före uppkomsten av tertiärtidens bergskedjesystem. Av de tre olika förbindelseleder, som därvid måste ha spelat en roll, en amerikansk, en afrikansk och en asiatisk-australisk, ha i vissa fall alla tre använts, i andra fall endast två el. en; i många fall leva arter av f. ö. bipolära släkten ännu kvar i de tropiska Anderna el. på de malajiska öarnas och Nya Guineas el. tropiska Afrikas berg. Även om endast den amerikanska el. endast den asiatisk-australiska förbindelseleden använts av ett bipolärt släkte, kan detta i s. ha både ett sydamerikanskt och ett australisk-nyzeeländskt utbredningsområde med påtaglig tidigare förbindelse över den antarktiska kontinenten (t. ex. Euphrasia). Även i de flesta oceaniska ögruppers flora finnas talrika släkten, vilkas utbredning endast kan förklaras genom forna landförbindelser över nutida hav. Ett ex. på historiskt betingade utbredningstyper ge även den skandinaviska fjällflorans n., s. och bi-centriska grupper (se Sverige, sp. 981 ff.). Om man sammanställer utbredningskartor över olika arter, resp, släkten etc., finner man, att utbredningsområdenas gränser ofta sammanfalla el. åtm. koncentreras till vissa zoner. På grundvalen av dessa zoner och statistiska jämförelser mellan olika områdens flora har man försökt indela jorden i florariken och florområden, motsv. »regionerna» och »subregionerna» i djurgeografien (se d. o.) och liksom dessa vidare indelade i provinser och underprovinser. Djurgeografiens »palearktiska» och »nearktiska» regioner sammanslås i v. till ett stort b o re al t (eller, med en mindre lämplig term, h o 1 a r k-tiskt) florarike, djurgeografiens »etiopiska» och »indiska» regioner till ett paleotropiskt florarike, medan »den neotropiska regionen» XX. 34