Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Växtgeografi, Geobotanik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Växtgeografi
1057
tell och vertikal led. Kartografiskt
framställes denna utbredning bäst genom
prickkartor, på vilka varje känd fyndort för arten,
släktet o. s. v. betecknas med en rund prick.
Sådana kartor finnas nu över många
växtarter icke minst i Sverige. Inom de områden,
där en art är mycket vanlig, är det ofta
omöjligt att tillämpa prickmetoden; man får då
svärta el. skugga hela det område, inom vilket
arten kan antas förekomma överallt. Denna
metod måste dock tillämpas med största
försiktighet, ty många allmänna arter ha vid
närmare studium visat sig ha de mest
oväntade luckor i sin utbredning. De klimat- och
markfaktorer, som bestämma en arts
utbredning, söker man finna dels genom att
sammanställa artens utbredningskarta med
klimatologiska och geologiska kartor, dels
genom fältstudier av olika klimatfaktorers
inverkan på arten, särskilt vid dess
utbred-ningsgränser, och av detaljutbredningens
förhållande till markens (för vattenväxter
vattnets) beskaffenhet. Sambandet mellan en
arts utbredning och klimat- och
markfaktorerna är emellertid sällan eller aldrig
absolut. Sällan om ens någonsin har en art
lyckats utbreda sig över alla de delar av
jorden, där klimat- och markfaktorerna
skulle kunna tillåta den att växa. En
arts spridningsförmåga är alltid
begränsad: stora havsvidder äro för de flesta
landväxter lika oöverkomliga spridningshinder
som landbarriärer äro för havsväxter,
lågländer för fjällväxter o. s. v. Och även om
en spridningsenhet (t. ex. ett frö) skulle lyckas
ta sig över en dylik barriär till en fläck
med för arten gynnsamt klimat och jordmån,
lägger ofta konkurrensen från de arter, som
förut tagit denna fläck i besittning,
oöverkomliga hinder i vägen för en kolonisation.
Även det noggrannaste och allsidigaste
studium av en arts förhållande till klimat och
jordmån, spridningshinder, konkurrens o. s. v.
är emellertid ofta otillräckligt för
förklarandet av artens utbredning. Redan slumpen
spelar en stor roll; ofta kan en art finnas
t. ex. på en ö men saknas på en annan helt
enkelt därför, att dess spridningsenheter
händelsevis spritts till den förra men icke till
den andra. Men därtill kommer, att
historiska faktorer, ss. artens (resp, släktets el.
familjens) uppkomsthistoria och forna
utbredning, forna tiders förändringar av klimatet
och av fördelningen mellan land och hav el.
lågland och högland, haft minst lika stor
betydelse som nutida faktorer för de nutida
art-(och ännu mera släkt- och
familje-)utbred-ningarnas uppkomst, något som alltför ofta
förbisetts inom den s. k. fysiologiska
växtgeografien. Många arter, släkten, familjer o. s. v.
visa numera en d i s j u n k t utbredning
(flera skilda utbredningsområden), vilken endast
kan förklaras genom deras i många fall
genom fossilfynd bevisade större utbredning
under någon äldre tidsperiod. Goda exempel
härpå lämna de talrika släkten och
familjer i n. halvklotets lövskogsflora, som
numera äro inskränkta till ö. Nordamerika
och Östasien (i vissa fall, t. ex.
boksläktet, även Europa och Främre Asien) men
vilkas större utbredning under krit- och ter-
1058
tiärtiderna bevisats genom talrika fossilfynd.
Även många fjällväxtarters och -släktens
isolerade utbredningsområden i Asiens, Europas
och Nordamerikas olika fjällkedjor, vilka man
ibland sökt förklara genom nedvandring och
spridning under istiderna över
mellanliggande tundraområden, synas vara rester
(»relikter») av en mera sammanhängande
utbredning längs tertiärtidens
bergskedjesys-tem el. de högländer, som föregingo
dessa. Analoga utbredningstyper finnas på s.
halvklotet: många släkten (t. ex. Nothofagus)
och, särskilt bland mossor och lavar, även
arter ha där vitt skilda utbredningsområden,
dels i sydligaste Sydamerika, dels i Nya
Zeeland, Tasmanien och s. ö. Australkontinenten,
andra finnas dessutom på Kerguelen och
kringliggande ögrupper. Dessa utbredningar
kunna endast förklaras genom en gammal
landförbindelse över den antarktiska
kontinenten under tertiär el. mesozoisk tid, en
teori, som verifierats av den svenska
syd-polarexpeditionens upptäckt av en fossil
ter-tiärflora i Västantarktis, innehållande bl. a.
en N othofagus-art, närmast släkt med en
nutida tasmanisk art. Även många tempererade
släktens (och t. o. m. en del arters) bipolära
utbredning (med vitt skilda
utbredningsområden i n. och s.) kan endast förklaras genom
en tidigare mera sammanhängande
utbredning längs forna höglandsbryggor tvärsöver
tropikerna, sannolikt redan före uppkomsten
av tertiärtidens bergskedjesystem. Av de tre
olika förbindelseleder, som därvid måste ha
spelat en roll, en amerikansk, en afrikansk
och en asiatisk-australisk, ha i vissa fall alla
tre använts, i andra fall endast två el. en;
i många fall leva arter av f. ö. bipolära
släkten ännu kvar i de tropiska Anderna el.
på de malajiska öarnas och Nya Guineas el.
tropiska Afrikas berg. Även om endast den
amerikanska el. endast den
asiatisk-australiska förbindelseleden använts av ett bipolärt
släkte, kan detta i s. ha både ett
sydamerikanskt och ett australisk-nyzeeländskt
utbredningsområde med påtaglig tidigare
förbindelse över den antarktiska kontinenten
(t. ex. Euphrasia). Även i de flesta oceaniska
ögruppers flora finnas talrika släkten, vilkas
utbredning endast kan förklaras genom forna
landförbindelser över nutida hav. Ett ex. på
historiskt betingade utbredningstyper ge även
den skandinaviska fjällflorans n., s. och
bi-centriska grupper (se Sverige, sp. 981 ff.).
Om man sammanställer utbredningskartor
över olika arter, resp, släkten etc., finner man,
att utbredningsområdenas gränser ofta
sammanfalla el. åtm. koncentreras till vissa zoner.
På grundvalen av dessa zoner och statistiska
jämförelser mellan olika områdens flora har
man försökt indela jorden i florariken
och florområden, motsv. »regionerna»
och »subregionerna» i djurgeografien (se d. o.)
och liksom dessa vidare indelade i
provinser och underprovinser.
Djurgeografiens »palearktiska» och »nearktiska» regioner
sammanslås i v. till ett stort b o re al t
(eller, med en mindre lämplig term, h o 1 a r
k-tiskt) florarike, djurgeografiens »etiopiska»
och »indiska» regioner till ett paleotropiskt
florarike, medan »den neotropiska regionen»
XX. 34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
