1059 Växtgeografi 1060 motsvaras av ett central- och sydamerikanskt florarike och »den australiska regionen» av ett australiskt florarike, vilket dock ibland sammanslås med Nya Zeeland, sydligaste Sydamerika och »den ant-arktiska regionen» till ett australt florarike. Ofta urskiljer man dessutom s. v. Kap-landet som ett särskilt florarike. Hela denna indelningsmetod lider emellertid av svagheten, att i ett och samma område de olika vegetationsbältenas floror ofta icke endast äro mycket olikartade utan även visa helt olika släktskapsförhållanden till andra floror, så att en för låglandet naturlig indelning i florariken, florområden etc. kan bli högst onaturlig för de övre vegetationsbältena och omvänt. Även inom ett och samma vegetationsbälte kunna olika växtsamhällen ibland bildas av floror med så olika släktskapsförhållanden, att en för det ena naturlig indelning i florområden passar mycket illa för det andra. Mycket talar därför för att överge hela denna indelningsmetod och infoga även florastudiet i vegetationsenhe-ternas ram (se nedan), över huvud synes det rent kvalitativt statistiska, från alla sociologiska synpunkter bortseende florastudiet alltmer ersättas av en mera kvantitativ växt-sociologisk metod, vilken ställer större fordringar på det statistiska materialets homogenitet och studerar de naturliga vegetations-enheternas floror var för sig hellre än att blanda dem i allmänna floralistor. 2. Den sociologiska v:s el. växt-sociologiens första uppgift är fastställandet och begränsandet av de naturliga växtsamhällena, d. v. s. de mer el. mindre regelbundna sammanslutningar av växtindivid, tillhörande en el. vanl. flera arter, i vilka ett områdes vegetation kan uppdelas. De växtsamhällen, som bilda en viss markytas hela vegetation, kallas f y t o c o e-n o s e r. De kunna bestå av ett el. flera skikt; i senare fallet kunna de betraktas som komplex av flera växtsamhällen av mera elementär typ el. s y n u s i e r. Fytocoenosen lavrik ljungtallskog t. ex. är uppbyggd av en renlavsynusi i bottenskiktet, en Ijung-synusi i fältskiktet och en tallsynusi i trädskiktet jämte en rad på tallarna epifytiska lavsynusier. Var och en av dessa synusier kan även kombineras med andra synusier till andra fytocoenoser, i många fall även ensamma bilda en fytocoenos. Det finns emellertid både synusier och fytocoenoser av olika rang. De elementära synusier, som karakteriseras av en bestämd dominerande art el. dominant (el. av två el. flera tills, dominerande arter el. c o d o m i n a n t e r), kallas consocioner, t. ex. tallconsocionen och ljungconsocionen, och de av vissa bestämda consocioner sammansatta fytocoeno-serna, vilka sålunda ha en bestämd dominant i varje skikt (el. flera bestämda codomi-nanter), kallas sociationer (= associationer i svensk litt. före 1930), t. ex. den lavrika ljungtallskogen. Consocioner och sociationer kunna klassificeras till synusier, resp, fytocoenoser av högre rang. Alla sociationer med en gemensam consocion i något skikt, t. ex. alla tallskogar (av vanlig tall), bilda tills, en consociation. Granskogar och tallskogar bilda tills, en association, fytocoenoser av ännu högre rang äro federationer, sub f or m a tion e r och p a n-formationer. Alla n. halvklotets barrskogar bilda t. ex. en panformation. Motsv. enheter i synusiernas serie kallas associo-ner, federioner, subformioner, formi o n e r och panformioner. — Dessa system grundas på fytocoenosernas, resp, synusiernas floristiska likhet och släktskap, men liksom man kan klassificera de enskilda växterna även efter deras livsform till träd, buskar, ris, örter etc., så kan man också klassificera synusier och fytocoenoser efter deras fysiognomiska likhet till i s o e c i e r, resp, isocoenoser (= formationer i svensk litt. före 1930), t. ex. skogar, snår, rishedar och ängar. Liksom växtindividen i naturen gruppera sig till synusier och synusierna till fytocoenoser, så gruppera sig fytocoenoserna mer el. mindre regelbundet till f y t o c o e-n os komplex, antingen regelbundet mo-saikformigt till mosaikkomplex (t. ex. tuvornas och böljornas olika växtsamhällen på en mosse, se d. o.) el. zonformigt till z o-n a t i o n s k o m p 1 e x (t. ex. på sjö- och älvstränder) el. i en grövre och mindre regelbunden mosaik till vegetationsregioner, vilka å sin sida kunna gruppera sig till v e-getationsbälten (se Sverige, sp. 981 ff.). Alla dessa olika typer av vegetationsen-heter utgöra växtsociologiens forskningsobjekt. Sedan ett områdes växtsamhällen fastställts och begränsats efter sina dominanter, blir växtsociologiens nästa uppgift att analysera deras artsammansättning i övrigt. Denna analys bör utföras i de mest elementära och homogena fytocoenoserna, d. v. s. sociationer-na, vilkas olika synusier (consocioner) därvid böra hållas strängt isär. Utom en rent kvalitativ lista över de arter, som över huvud kunna förekomma inom en viss sociation, försöker man genom en kvantitativ analys av dessa arters mängdförhållanden inom likstora provytor av sociationen och en jämförelse mellan dessa provytor utreda sociationens kvantitativa variabilitet. Normalstorleken av dessa provytor är i fält- och bottenskiktet 1 kvm el. i artrikare samhällen 4 el. 16 kvm; för träd-skiktet måste man vanl. använda större provytor. I varje provyta uppgöres en fullständig artlista, och arternas mängdförhållanden bestämmas genom skattning av täckning s-graden efter en 5-gradig skala el., om större noggrannhet erfordras, genom mera exakta bestämningar av varje arts täthet (genom individräkning el. analys av ett stort antal smårutor el. punkter inom provytan). Genom jämförelser mellan möjligast talrika likstora provytor av en sociation bestämmer man sociationens konstanter, d. v. s. de i alla dess varianter regelbundet (i minst 90 % av provytorna) förekommande arterna, och även de icke konstanta arternas konstansgrad, vilken anges i procent av de undersökta provytorna. De olika växtsamhällenas fördelning i ett områdes vegetation bestämmes genom kartering el. vanl. genom mätning av de stycken, som enstaka vegetationspro-filer el. ett system av parallella sådana avskära av varje växtsamhälle. På grundva