Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Växtgeografi, Geobotanik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1059
Växtgeografi
1060
motsvaras av ett central- och
sydamerikanskt florarike och »den australiska
regionen» av ett australiskt florarike,
vilket dock ibland sammanslås med Nya
Zeeland, sydligaste Sydamerika och »den
ant-arktiska regionen» till ett australt
florarike. Ofta urskiljer man dessutom s. v.
Kap-landet som ett särskilt florarike. Hela denna
indelningsmetod lider emellertid av
svagheten, att i ett och samma område de olika
vegetationsbältenas floror ofta icke endast
äro mycket olikartade utan även visa helt
olika släktskapsförhållanden till andra floror,
så att en för låglandet naturlig indelning i
florariken, florområden etc. kan bli högst
onaturlig för de övre vegetationsbältena och
omvänt. Även inom ett och samma
vegetationsbälte kunna olika växtsamhällen
ibland bildas av floror med så olika
släktskapsförhållanden, att en för det ena naturlig
indelning i florområden passar mycket illa
för det andra. Mycket talar därför för att
överge hela denna indelningsmetod och infoga
även florastudiet i
vegetationsenhe-ternas ram (se nedan), över huvud synes
det rent kvalitativt statistiska, från alla
sociologiska synpunkter bortseende florastudiet
alltmer ersättas av en mera kvantitativ
växt-sociologisk metod, vilken ställer större
fordringar på det statistiska materialets
homogenitet och studerar de naturliga
vegetations-enheternas floror var för sig hellre än att
blanda dem i allmänna floralistor.
2. Den sociologiska v:s el.
växt-sociologiens första uppgift är
fastställandet och begränsandet av de naturliga
växtsamhällena, d. v. s. de mer el.
mindre regelbundna sammanslutningar av
växtindivid, tillhörande en el. vanl. flera
arter, i vilka ett områdes vegetation kan
uppdelas. De växtsamhällen, som bilda en viss
markytas hela vegetation, kallas f y t o c o
e-n o s e r. De kunna bestå av ett el. flera
skikt; i senare fallet kunna de betraktas som
komplex av flera växtsamhällen av mera
elementär typ el. s y n u s i e r. Fytocoenosen
lavrik ljungtallskog t. ex. är uppbyggd av
en renlavsynusi i bottenskiktet, en
Ijung-synusi i fältskiktet och en tallsynusi i
trädskiktet jämte en rad på tallarna epifytiska
lavsynusier. Var och en av dessa synusier
kan även kombineras med andra synusier till
andra fytocoenoser, i många fall även
ensamma bilda en fytocoenos. Det finns
emellertid både synusier och fytocoenoser av
olika rang. De elementära synusier, som
karakteriseras av en bestämd dominerande art
el. dominant (el. av två el. flera tills,
dominerande arter el. c o d o m i n a n t e r),
kallas consocioner, t. ex. tallconsocionen
och ljungconsocionen, och de av vissa
bestämda consocioner sammansatta
fytocoeno-serna, vilka sålunda ha en bestämd
dominant i varje skikt (el. flera bestämda
codomi-nanter), kallas sociationer (=
associationer i svensk litt. före 1930), t. ex. den
lavrika ljungtallskogen. Consocioner och
sociationer kunna klassificeras till synusier, resp,
fytocoenoser av högre rang. Alla sociationer
med en gemensam consocion i något skikt,
t. ex. alla tallskogar (av vanlig tall), bilda
tills, en consociation. Granskogar och
tallskogar bilda tills, en association,
fytocoenoser av ännu högre rang äro
federationer, sub f or m a tion e r och p a
n-formationer. Alla n. halvklotets
barrskogar bilda t. ex. en panformation. Motsv.
enheter i synusiernas serie kallas
associo-ner, federioner, subformioner,
formi o n e r och panformioner. — Dessa
system grundas på fytocoenosernas, resp,
synusiernas floristiska likhet och släktskap, men
liksom man kan klassificera de enskilda
växterna även efter deras livsform till träd,
buskar, ris, örter etc., så kan man också
klassificera synusier och fytocoenoser efter deras
fysiognomiska likhet till i s o e c i e r, resp,
isocoenoser (= formationer i svensk litt.
före 1930), t. ex. skogar, snår, rishedar och
ängar. Liksom växtindividen i naturen
gruppera sig till synusier och synusierna till
fytocoenoser, så gruppera sig fytocoenoserna
mer el. mindre regelbundet till f y t o c o
e-n os komplex, antingen regelbundet
mo-saikformigt till mosaikkomplex (t. ex.
tuvornas och böljornas olika växtsamhällen
på en mosse, se d. o.) el. zonformigt till z
o-n a t i o n s k o m p 1 e x (t. ex. på sjö- och
älvstränder) el. i en grövre och mindre
regelbunden mosaik till vegetationsregioner,
vilka å sin sida kunna gruppera sig till v
e-getationsbälten (se Sverige, sp. 981
ff.). Alla dessa olika typer av
vegetationsen-heter utgöra växtsociologiens forskningsobjekt.
Sedan ett områdes växtsamhällen fastställts
och begränsats efter sina dominanter, blir
växtsociologiens nästa uppgift att analysera
deras artsammansättning i övrigt. Denna
analys bör utföras i de mest elementära och
homogena fytocoenoserna, d. v. s.
sociationer-na, vilkas olika synusier (consocioner) därvid
böra hållas strängt isär. Utom en rent
kvalitativ lista över de arter, som över huvud
kunna förekomma inom en viss sociation,
försöker man genom en kvantitativ analys av
dessa arters mängdförhållanden inom likstora
provytor av sociationen och en jämförelse
mellan dessa provytor utreda sociationens
kvantitativa variabilitet. Normalstorleken av dessa
provytor är i fält- och bottenskiktet 1 kvm el.
i artrikare samhällen 4 el. 16 kvm; för
träd-skiktet måste man vanl. använda större
provytor. I varje provyta uppgöres en
fullständig artlista, och arternas mängdförhållanden
bestämmas genom skattning av täckning
s-graden efter en 5-gradig skala el., om
större noggrannhet erfordras, genom mera exakta
bestämningar av varje arts täthet (genom
individräkning el. analys av ett stort antal
smårutor el. punkter inom provytan).
Genom jämförelser mellan möjligast talrika
likstora provytor av en sociation bestämmer man
sociationens konstanter, d. v. s. de i alla
dess varianter regelbundet (i minst 90 % av
provytorna) förekommande arterna, och även
de icke konstanta arternas konstansgrad,
vilken anges i procent av de undersökta
provytorna.
De olika växtsamhällenas fördelning i ett
områdes vegetation bestämmes genom
kartering el. vanl. genom mätning av de
stycken, som enstaka
vegetationspro-filer el. ett system av parallella sådana
avskära av varje växtsamhälle. På
grundva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
