Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Växtgeografi, Geobotanik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1061
Växtgeografi
1062
len av en sådan linjetaxering kan man
beräkna varje växtsamhälles procentiska
andel i ett områdes vegetation. En annan
viktig gren av växtsociologien är studiet av
vegetationens förändringar genom olika
växtsamhällens succession. Denna går vanl.
för långsamt för att direkt iakttagas men
kan ofta fastställas genom studium av
lagerföljden i sjöar och myrar. Ofta söker man
även sluta sig till successionen från
växtsamhällenas nuv. fördelning, vilket emellertid är
en farlig och mycket missbrukad metod.
En annan av växtsociologiens
huvuduppgifter är att studera vegetationens förhållande
till sin ståndort, d. v. s. till klimat och
jordmån, vilket sker genom en analys dels
av ståndortens variabilitet inom olika
växtsamhällen, dels av de olika växtsamhällenas
fördelning på olika ståndortstyper.
Problemet kompliceras genom den ständiga
växelverkan, som råder mellan vegetation och
ståndort; en viss ytas marktyp är i hög grad
en produkt av dess forna och nuv. vegetation,
och även klimatet påverkas tydligt av
vegetationens allmänna karaktär. Olika
växtsamhällen kunna ofta växa på alldeles samma
ståndortstyp, och för att förklara ett visst
växtsamhälles uppträdande räcker icke ens
den mest ingående ståndortsanalys.
Vegetationens sammansättning bestämmes näml,
utom av ståndorten av en rad andra
»artför-delande faktorer», t. ex. spridnings-,
konkurrens-, slump- och historiska faktorer (jfr ovan,
sp. 1057). Även sambandet mellan isocoenoser
och ståndortstyper har ofta överskattats; i
verkligheten äro ståndortstypens möjligheter
att »framkalla» en viss isocoenos helt
beroende av det för selektionen tillgängliga
flora-materialet, och i olika florområden kunna
därför samma klimat och samma marktyp
ofta motsvaras av ganska olika isocoenoser.
Då synusier och fytocoenoser i de flesta
länder ännu äro alltför ofullständigt utredda
för att kunna läggas till grund för en allmän
översikt över jordens vegetation i stort,
utgår man vid en sådan antingen från
isocoeno-serna el. vegetationsregionerna. Beträffande
sistnämnda metod jfr art. Sverige, sp. 981
ff. På isocoenoserna är följ, system över
jordens vegetation grundat:
A. S k o g a r.
I. Utan frostvintervila, d. v. s. utan
fullständig viloper iod.
a. Slutna.
1. Ständigt gröna: regnskogar.
Företrädesvis i ständigt fuktiga klimat men kunna vid god
markbevattning förekomma även i områden med
ganska lång torrtid. a) Tropiska
låglandsregn-skogar (nedom 1,500 m höjd mellan vändkretsarna,).
Träden av de mest växlande livsformer, med blad i alla
storlekar, tunn- el. tjockbladiga, de flesta ständigt
gröna men en del tidvis kala, utan el. med knoppskydd.
Lianer oeh fanerogamepifyter mycket talrika.
Högvuxna busklika örter med flerårig men icke förvedad
luftstam (t. ex. begonior och scitaminéer) vanl.
allmänna. — |3) Tropiska bergsregnskogar
och utomtropiska regnskogar. Med
stigande höjd, resp, latitud försvinna successivt de
stor-bladigare trädtyperna, och de mest tempererade
regnskogarna vid den alpina skogsgränsen och vid
regnskogarnas nord- och sydgräns (den sistnämnda så
sydlig som på Eldslandet och Aucklandsöarna) bildas
enbart av småbladiga träd; parallellt härmed
försvinna de tunnbladigare trädtyperna och den tropiska
låg-landsregnskogens säregna örttyper, träd med
oskyddade knoppar bli allt sällsyntare, lianer och
fanerogamepifyter bli sparsammare och kunna slutligen
all
deles försvinna, likaså palmer, medan däremot
ormbunkar (icke minst trädormbunkar och epifytiska
ormbunkar) samt epifytiska mossor och lavar starkt
gynnas av de mera tempererade regnskogarnas ofta
maximala fuktighetsgrad. I de fuktigaste
bergsregnskogarna äro träden inhöljda i tjocka mosstäcken. —
En avvikande, torftig typ av regnskog bilda de
tropiska och subtropiska havssträndernas
mangrove-skogar.
2. Torrtidskala: monsunskogar.
Skilja sig från de torrare regnskogstyperna väsentligen
genom att de torrtidskala träden taga överhand.
Lianer och epifyter spela vanl. mindre roll. Mellantyper
mellan regnskog och monsunskog äro icke ovanliga.
Om i ett tropiskt område med utpräglad torrtid den
slutna skogen blir av regnskogs- el. monsunskogstyp
synes i hög grad bero på florans sammansättning.
b. Mer el. mindre öppna: torrskogar.
Trädskiktet är i dessa, på grund av otillräcklig
fuktighet mer el. mindre glest, medan däremot
buskskik-tet kan vara mycket tätt i sådana torrskogar, som
icke regelbundet brännas; alltför ofta återkommande
brand skadar snårskiktet och leder till uppkomsten
av savannskog med föga el. inga snår men kraftigt
utvecklat grässkikt, i de fuktigaste tropiska
torrskogsområdena ofta av flera m höjd. Gräsrika
torrskogar med mycket glesa träd kallas savanner.
Träden äro i vissa florområden (särskilt i Australien,
vars torrskogar behärskas av släktet Eucalyptus)
ständigt gröna, i andra till större el. mindre del
torrtidskala. Lianer och epifyter saknas el. spela åtm.
ingen större roll.
II. Skogar med frostvintervila.
Dessa äro i motsats mot I alltid fria från ständigt gröna
lövträd, åtm. i det högsta trädskiktet, och från träd
med helt oskyddade knoppar. Finnas företrädesvis i
n. halvklotets tempererade delar, på s. halvklotet i
större utsträckning blott i Patagoniens och
Eldslandets vinterkala bokskogsregion. Bestå av a) v i
n-t e r k a 1 a lövsk gar och b) vintervila
n-de barrskogar, de senare ständigt gröna el.
(lärkskogarna) vinterkala. Om en frostvintervilande
skog är vinterkal el. ständigt grön beror helt enkelt
på trädens systematiska ställning. Båda typerna
kunna indelas vidare efter fältskiktets fysiognomi i
risskogar, gräshedsskogar, ängsskogar, gräsmyrsskogar
och fältskiktslösa skogar samt efter bottenskiktet i
lavrika, mossrika och nakna. En övergång till
regnskogarna bilda bl. a. de vinterkala lövskogarna med
ständigt grönt buskskikt el. rentav lågträdskikt i
många subtropiska områden.
B. S n å r (= b u s k s a m h ä 11 e n).
I. Slutna, a. Utan frostvintervila.
Vid sin alpina, resp, maritima gräns övergå
regnskogarna vanl. småningom i ett subalpint, resp, maritimt
snårbälte av ständigt gröna lövsnår. Även i
torrskogsområden kunna ständigt gröna snår av liknande typ
spela en stor roll, särskilt i de subtropiska
vinter-regnområdena (i Medelhavsländerna, Kalifornien,
mell. Chile, Kaplandet och s. Australkontinenten), där
de ofta bli den dominerande isocoenosen över stora
områden, delvis på grund av skogens försvinnande
genom borthuggning el. brand.
b. Frostvintervilande. Ett snårbälte av
vinterkala lövsnår (al-, björk- el. videsnår) el.
vinter-vilande barrsnår (t. ex. Alpernas Krummholz)
förmedlar ofta övergången från vintervilande skog til®
kalfjäll. Liknande snår ingå även allmänt i de
vintervilande skogarnas regioner på för skogsväxt
olämpliga el. kalhuggna marker.
II. Öppna. Hit höra framför allt de mer el.,
mindre glesa ökensnår, som bilda den
dominerande vegetationen i många subtropiska öknar, t. ex.
i Nordamerikas s. v. ökenområde och Australiens:
mallee (= busk-Eucalj/ptus) och mulga ( = Acacia)
scrub. I de amerikanska ökenområdena spela vanl.
kaktusväxter en framträdande roll.
C. Ris- (= dvärgbus k-) och
halvris-samhällen. Gränsen mellan snår och
rissamhällen brukar dras vid omkr. 8 dm höjd. Halvrisen ha
i motsats mot risen även enåriga och örtartade
långskott, utgående från stammarnas förvedade nedre del.
Slutna rissamhällen äro rishedarna, vilka
spela en viktig roll i de flesta icke alltför torra
fjällområdens alpina bälten, i många tempererade
kustområden, t. ex. v. Europa (jfr Sverige, sp. 981 ff.),
och på sand- och klippmarker även i subtropiska
vin-terregnområden, där de övergå i ris- och
halvrissam-hällen av mera öppen typ. Ständigt gröna och
vinterkala ris växa ofta blandade. Rishedarna kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
