1061 Växtgeografi 1062 len av en sådan linjetaxering kan man beräkna varje växtsamhälles procentiska andel i ett områdes vegetation. En annan viktig gren av växtsociologien är studiet av vegetationens förändringar genom olika växtsamhällens succession. Denna går vanl. för långsamt för att direkt iakttagas men kan ofta fastställas genom studium av lagerföljden i sjöar och myrar. Ofta söker man även sluta sig till successionen från växtsamhällenas nuv. fördelning, vilket emellertid är en farlig och mycket missbrukad metod. En annan av växtsociologiens huvuduppgifter är att studera vegetationens förhållande till sin ståndort, d. v. s. till klimat och jordmån, vilket sker genom en analys dels av ståndortens variabilitet inom olika växtsamhällen, dels av de olika växtsamhällenas fördelning på olika ståndortstyper. Problemet kompliceras genom den ständiga växelverkan, som råder mellan vegetation och ståndort; en viss ytas marktyp är i hög grad en produkt av dess forna och nuv. vegetation, och även klimatet påverkas tydligt av vegetationens allmänna karaktär. Olika växtsamhällen kunna ofta växa på alldeles samma ståndortstyp, och för att förklara ett visst växtsamhälles uppträdande räcker icke ens den mest ingående ståndortsanalys. Vegetationens sammansättning bestämmes näml, utom av ståndorten av en rad andra »artför-delande faktorer», t. ex. spridnings-, konkurrens-, slump- och historiska faktorer (jfr ovan, sp. 1057). Även sambandet mellan isocoenoser och ståndortstyper har ofta överskattats; i verkligheten äro ståndortstypens möjligheter att »framkalla» en viss isocoenos helt beroende av det för selektionen tillgängliga flora-materialet, och i olika florområden kunna därför samma klimat och samma marktyp ofta motsvaras av ganska olika isocoenoser. Då synusier och fytocoenoser i de flesta länder ännu äro alltför ofullständigt utredda för att kunna läggas till grund för en allmän översikt över jordens vegetation i stort, utgår man vid en sådan antingen från isocoeno-serna el. vegetationsregionerna. Beträffande sistnämnda metod jfr art. Sverige, sp. 981 ff. På isocoenoserna är följ, system över jordens vegetation grundat: A. S k o g a r. I. Utan frostvintervila, d. v. s. utan fullständig viloper iod. a. Slutna. 1. Ständigt gröna: regnskogar. Företrädesvis i ständigt fuktiga klimat men kunna vid god markbevattning förekomma även i områden med ganska lång torrtid. a) Tropiska låglandsregn-skogar (nedom 1,500 m höjd mellan vändkretsarna,). Träden av de mest växlande livsformer, med blad i alla storlekar, tunn- el. tjockbladiga, de flesta ständigt gröna men en del tidvis kala, utan el. med knoppskydd. Lianer oeh fanerogamepifyter mycket talrika. Högvuxna busklika örter med flerårig men icke förvedad luftstam (t. ex. begonior och scitaminéer) vanl. allmänna. — |3) Tropiska bergsregnskogar och utomtropiska regnskogar. Med stigande höjd, resp, latitud försvinna successivt de stor-bladigare trädtyperna, och de mest tempererade regnskogarna vid den alpina skogsgränsen och vid regnskogarnas nord- och sydgräns (den sistnämnda så sydlig som på Eldslandet och Aucklandsöarna) bildas enbart av småbladiga träd; parallellt härmed försvinna de tunnbladigare trädtyperna och den tropiska låg-landsregnskogens säregna örttyper, träd med oskyddade knoppar bli allt sällsyntare, lianer och fanerogamepifyter bli sparsammare och kunna slutligen all deles försvinna, likaså palmer, medan däremot ormbunkar (icke minst trädormbunkar och epifytiska ormbunkar) samt epifytiska mossor och lavar starkt gynnas av de mera tempererade regnskogarnas ofta maximala fuktighetsgrad. I de fuktigaste bergsregnskogarna äro träden inhöljda i tjocka mosstäcken. — En avvikande, torftig typ av regnskog bilda de tropiska och subtropiska havssträndernas mangrove-skogar. 2. Torrtidskala: monsunskogar. Skilja sig från de torrare regnskogstyperna väsentligen genom att de torrtidskala träden taga överhand. Lianer och epifyter spela vanl. mindre roll. Mellantyper mellan regnskog och monsunskog äro icke ovanliga. Om i ett tropiskt område med utpräglad torrtid den slutna skogen blir av regnskogs- el. monsunskogstyp synes i hög grad bero på florans sammansättning. b. Mer el. mindre öppna: torrskogar. Trädskiktet är i dessa, på grund av otillräcklig fuktighet mer el. mindre glest, medan däremot buskskik-tet kan vara mycket tätt i sådana torrskogar, som icke regelbundet brännas; alltför ofta återkommande brand skadar snårskiktet och leder till uppkomsten av savannskog med föga el. inga snår men kraftigt utvecklat grässkikt, i de fuktigaste tropiska torrskogsområdena ofta av flera m höjd. Gräsrika torrskogar med mycket glesa träd kallas savanner. Träden äro i vissa florområden (särskilt i Australien, vars torrskogar behärskas av släktet Eucalyptus) ständigt gröna, i andra till större el. mindre del torrtidskala. Lianer och epifyter saknas el. spela åtm. ingen större roll. II. Skogar med frostvintervila. Dessa äro i motsats mot I alltid fria från ständigt gröna lövträd, åtm. i det högsta trädskiktet, och från träd med helt oskyddade knoppar. Finnas företrädesvis i n. halvklotets tempererade delar, på s. halvklotet i större utsträckning blott i Patagoniens och Eldslandets vinterkala bokskogsregion. Bestå av a) v i n-t e r k a 1 a lövsk gar och b) vintervila n-de barrskogar, de senare ständigt gröna el. (lärkskogarna) vinterkala. Om en frostvintervilande skog är vinterkal el. ständigt grön beror helt enkelt på trädens systematiska ställning. Båda typerna kunna indelas vidare efter fältskiktets fysiognomi i risskogar, gräshedsskogar, ängsskogar, gräsmyrsskogar och fältskiktslösa skogar samt efter bottenskiktet i lavrika, mossrika och nakna. En övergång till regnskogarna bilda bl. a. de vinterkala lövskogarna med ständigt grönt buskskikt el. rentav lågträdskikt i många subtropiska områden. B. S n å r (= b u s k s a m h ä 11 e n). I. Slutna, a. Utan frostvintervila. Vid sin alpina, resp, maritima gräns övergå regnskogarna vanl. småningom i ett subalpint, resp, maritimt snårbälte av ständigt gröna lövsnår. Även i torrskogsområden kunna ständigt gröna snår av liknande typ spela en stor roll, särskilt i de subtropiska vinter-regnområdena (i Medelhavsländerna, Kalifornien, mell. Chile, Kaplandet och s. Australkontinenten), där de ofta bli den dominerande isocoenosen över stora områden, delvis på grund av skogens försvinnande genom borthuggning el. brand. b. Frostvintervilande. Ett snårbälte av vinterkala lövsnår (al-, björk- el. videsnår) el. vinter-vilande barrsnår (t. ex. Alpernas Krummholz) förmedlar ofta övergången från vintervilande skog til® kalfjäll. Liknande snår ingå även allmänt i de vintervilande skogarnas regioner på för skogsväxt olämpliga el. kalhuggna marker. II. Öppna. Hit höra framför allt de mer el., mindre glesa ökensnår, som bilda den dominerande vegetationen i många subtropiska öknar, t. ex. i Nordamerikas s. v. ökenområde och Australiens: mallee (= busk-Eucalj/ptus) och mulga ( = Acacia) scrub. I de amerikanska ökenområdena spela vanl. kaktusväxter en framträdande roll. C. Ris- (= dvärgbus k-) och halvris-samhällen. Gränsen mellan snår och rissamhällen brukar dras vid omkr. 8 dm höjd. Halvrisen ha i motsats mot risen även enåriga och örtartade långskott, utgående från stammarnas förvedade nedre del. Slutna rissamhällen äro rishedarna, vilka spela en viktig roll i de flesta icke alltför torra fjällområdens alpina bälten, i många tempererade kustområden, t. ex. v. Europa (jfr Sverige, sp. 981 ff.), och på sand- och klippmarker även i subtropiska vin-terregnområden, där de övergå i ris- och halvrissam-hällen av mera öppen typ. Ständigt gröna och vinterkala ris växa ofta blandade. Rishedarna kunna