1063 Växthus 1064 Sadeltaksväxthus. efter sitt bottenskikt indelas i lavrika, mossrika och nakna (= bottenskiktslösa). På mossarna spela vit-mossrika rissamhällen en dominerande roll, öppna ris- och halvrissamhällen bilda vegetationen i en stor del av jordens öknar, t. ex. i Nordamerikas n. ökenområde (sagebrush-regionen). D. G r ä s-ö r t-s a m h ä 11 en. De på land växande (terrestriska) gräs-ört-samhällena bruka indelas i tre huvudtyper: 1. G r ä s-(ö r t-)h e d a r bestå huvudsaki. av gräs (inkl, halvgräs) och örter med mer el. mindre torra, styva och hårda, vanl. tidvis brunbrända blad och ha ofta ett bottenskikt av lavar el. mossor. De omväxla med rishedarna i fjäll- och kustområden och bilda i många fjällområden ett gräs-hedsbälte ovanför det lågalpina rishedsbältet (jfr Sverige, sp. 981 ff.). I torrare trakter kunna gräshedarna spela en dominerande roll över stora områden, särskilt i de tempererade klimatens stäppregioner. — 2. Ängar bestå huvudsaki. av örter och gräs med mjuka, saftiga, ofta breda blad, gröna åtm. under den varma årstiden. Bottenskiktet spelar vanl. en föga framträdande roll. Ängarna, vilka äro svåra att avgränsa från gräshedarna, ersätta dessa vid bättre tillgång till ständig fuktighet. — 3. Gräs-(ö r t-)m y r a r bestå av såväl styv- som mjukbladiga gräs (inkl, halvgräs) och örter med basaldelarna i vatten el. ständigt vattendränkt mark. Efter bottenskiktet, som vanl. spelar en mycket framträdande roll, kunna de indelas i brunmossrika, vitmöss-rika och nakna. Från gräsmyrarna leda rör-samhällena (vassar) över till de akvatiska gräs-ört-samhällena, vilka åter kunna indelas i nymphaeid- el. flytbladsamhällen, elodeidsam-hällen el. submersa långstamsamhällen, isoetidsamhäl-len el. submersa kortstamsamhällen och fritt flytande lemnidsamhällen. E. Rena moss-, lav- och algsamhällen. Moss- och lavsamhällen spela särskilt på klippor en mycket viktig roll (frånsett de epifytiska moss- och lavsynusierna), algsamhällen bilda en väsentlig del av vegetationen i hav och sötvatten, fastsittande el. kringsvävande och av de mest växlande fysiognomiska typer. Litt.: L. Diels, »Pflanzengeographie» (i »Sammlung Göschen», 3:e uppl. 1929); M. Rikli, C. Schröter och E. Rübel, »Geographie der Pflanzen» (i »Handwörterbuch der Natur-wissenschaften», 2:a uppl. 1933); A. Engler, »Übersicht über die Florenreiche und Floren-gebiete der Erde» (i A. Engler och E. Gilg, »Syl-labus der Pflanzenfamilien», 10:e uppl. 1924); G. E. Du Rietz, »Zur methodologischen Grund-lage der modernen Pflanzensoziologie» (1921), »Vegetationsforschung auf soziationsanalyti-scher Grundlage» (i Abderhaldens »Handbuch der biologischen Arbeitsmethoden», avd. XI, d. 5, 1930; se även arbeten av en rad andra författare i samma bd) och »Classification and nomenclature of vegetation» (i Sv. Bot. Tidskr. 1930); J. Braun-Blanquet, »Pflanzensoziologie» (1928) och »Plant sociology» (1932); E. Rübel, »Pflanzengesellschaften der Erde» (1930); J. E. Weaver och F. E. Clements, »Plant ecology» (1929); A. F. W. Schim-per, »Pflanzengeographie auf physiologischer Grundlage» (1898); »Die Vegetation der Erde», utg. av A. Engler och O. Drude (1896 ff.); »Vegetationsbilder», utg. av G. Karsten och H. Schenck (1904 ff.); E. Hannig, H. Wink-ler, L. Diels och G. Samuelsson, »Die Pflanzen-areale» (1926 ff.). E. D R. Växthus, byggnad för odling av växter, som icke tåla klimatet el. vid odling på kalljord icke nå full utveckling el. vilkas utveckling genom förhöjd värme skall påskyndas. Äldre tiders v. (o r a n g e r i e r), mestadels för odling av apelsin- och fikonträd, hade ogenomskinligt tak och fönster blott i söderväggen. Denna typ kvarlever i form av ö v e r-vintringsväxthus vid större herrgårdar och stadsplanteringar. Handelsträdgårdarnas växthuskomplex göras numera nästan helt av glas. H a 1 vt ak s väx t h us ha ensidigt snedtak, sluttande från en hög murvägg till den södervända glasväggen, och användas t. ex. för drivning av tidiga vindruvor. S a-deltaksväxthus ha dubbelsidigt glastak och längdriktningen vanl. i n.—s. V. med sadeltak och längdriktningen i ö.—v. lämpa sig bäst för vinterodling av rosor, nejlikor m. m. Sommartid bli de vid middagstiden lätt för varma och utnyttja dåligt morgon- och eftermiddagssol. Höga luftiga v. användas till palm-, persike-, vin- och nejlikehus. Gurk-, melon- och förökningshus (för uppdragning av fröplantor och sticklingar) äro låga v. Kaster el. backar äro en sorts låga enkla v. Varmhus el. kalidarier böra liksom drivhus, v. för drivning (se d. o. 3) av prydnads- och nyttighetsväxter, hålla 18°—22° C vintertid. I tempererade v. hålles temp. mellan 8° och 13°. Kall- el. övervint-r i n g s h u s, även benämnda frigidarier, hållas frostfria, dock bör temp. ej överstiga 8°. Blockhus bestå av flera sammanbyggda sadeltakshus, där sidoväggarna äro gemensamma för två hus el. borttagits. Förr uppvärmdes v. genom eldning i kakelugnar el. från murade rökkanaler, som utgingo från murade ugnar, nedsänkta under golvet. Numera användes varmvattensystem med koks- el. vedeldning el. med hel- el. halvautomatisk oljeeldning (se d. o.). Takets järnkonstruktion vilar vanl. på betongmurar, och det enkla glaslagret fastsättes i fastskruvade spröjsar, bäst av teakträ el. pitch pine (Pinus palustris). För att ej utestänga ljuset göras spröjsarna och järnkonstruktionen så smäckra som möjligt. Mot alltför starkt solsken skyddas växterna genom hoprullbara skuggmattor av träribbor el. väv, och under våren och högsommaren bestrykes glaset med kritvälling. Genom takhuvar, ventiler och skjutfönster med vindskydd i glasväggarna sänkes temp., minskas luftfuktigheten och höjes kolsyrehalten (jfr Assimilation 3, sp. 335 ff.). Genom användning av kolsyrebomber, gödselbäddar och förbränning av sprit, oljor och briketter tillföres v. kolsyra. Fruktträd, vinrankor och större prydnadsväxter friplanteras i jordbäddar. Kruk- och baljodlade växter ställas på bord, lavar, på hyllor el. direkt på marken. Litt.: G. Lind och R. Abrahamson, »Moderna växthus» (2:a uppl. 1926); G. Lind,