Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1075
X-axel—Xenon
1076
rättat tre kristna församlingar (se även J
a-p a n, sp. 990). Han avled på en resa till Kina.
— Som föredöme har X. betytt mycket för
senare katolsk mission, även om hans metoder
i det hela voro förfelade och präglades av stor
ytlighet. Han kanoniserades 1622 och blev
Indiens skyddshelgon 1747. — Monogr. av A. Brou
(2 bd, 2:a uppl. 1922), Edith Anne Stewart
(1917) och G. Schurhammer (1925). G. Lbrg.
X-axel, mat., se Koordinatsystem.
X-benthet, se K o b e n t h e t.
XE (X-enhet), fys., se Röntgenstrå
1-n i n g, sp. 93.
Xena’rthra, däggdjursordning, omfattande
bältdjur, myrslokar och sengångare (se dessa
ord). I den äldre systematiken sammanföras
X. med myrkottar och jordsvin till ordn.
tandfattiga (Edentata, se d. o.). T. P.
X-enhet, se X E.
Xe’nier (av grek. æe’nia, gåvor till en gäst),
namn på en samling epigram av Martialis,
upptogs 1797 av Goethe och Schiller med
samma satiriska syfte.
Xe’nier (av grek. æeni’a, gästfrihet), mindre
ofta iakttagna förändringar av frukter och
frön hos växter eller ägg hos djur, som
uppkomma såsom direkt resultat av en
befruktning med främmande pollen eller
spermato-zoer. Befruktas t. ex. en gulkornig majssort
med pollen från en blåkornig sort, fås redan
i första generationen kolvar med blå korn.
Förändringen berör endast frövitan och
förorsakas av den av pollenslangens båda
kärnor, som sammansmälter med embryosäckens
centralkärna och ger upphov till frövitan (se
Embryo säck). I inskränkt bemärkelse
brukas uttrycket x. ofta om blott sådana fall
hos växter, som äro analoga med ovan
omnämnda förhållanden hos majs. G. N.-L.
Xeno’fanes (grek. Xenofa’nes, lat.
Xeno’pha-nes), forngrekisk skald och filosof, se E 1 e
a-tiska skolan.
Xe’nofon (grek. Xenofön, lat. Xe’nophon),
forngrekisk (atensk) författare (f. omkr. 430,
d. efter 359 f. Kr.), lärjunge till Sokrates,
slöt sig till den grekiska legosoldathär, som
Kyros d. y. (se d. o.) värvade för att nå
persiska tronen. Då den grekiska hären efter det
olyckliga slaget vid Kunaxa (401) var
berövad sina anförare och råkade i yttersta
trångmål, övertogo X. och spartanen Cheirisofos
ledningen. De förde hären under stora
vanskligheter och strapatser norrut genom
Arme-niens berg till Trapezunt vid Svarta havet (»de
tiotusens återtåg»). Därpå färdades hären
sjö-ledes till Trakien, gick över till Mindre Asien
och förenade sig med spartanska trupper, som
upptagit kriget mot perserna. Då den
spartanska hären hemkallades, följde X. med och
deltog på spartanernas sida i slaget vid
Ko-roneia (394) mot sina landsmän och tebanerna
(se Grekland, sp. 1030). Landsförvisad på
grund härav, belönades X. av spartanerna med
ett gods i Elis och bosatte sig till slut i
Korint. Då Aten och Sparta snart förenade sig
mot Tebe, upphävdes X:s landsförvisning.
Alla X:s verk äro bevarade och några
främmande tillagda honom. Mest bekant är hans
skildring av de tiotusens återtåg (»Anabasis»);
märkligt nog utgavs den under en annans
(Themistogenes’) namn. »Kyru paideia» (lat.
»Cyropaedia», Kyros’ uppfostran), det
märk
ligaste av X:s verk, är en politisk-pedagogisk
tendensroman, där han framställer Kyros d. ä.
som idealbilden av en konung med fri
omdiktning av historiska fakta. »Hellenika»,
Greklands historia 411—362, är en vida
underlägsen fortsättning av Thukydides’ med
Spartavänlig tendens. »Agesilaos» är ett
lovtal över den spartanske konungen med detta
namn; skriften om lakedaimoniernas
statsförfattning söker påvisa dennas
förträfflighet. Den ytterst intressanta skriften om
atenarnas .statsförfattning är däremot skriven
av en oligarkisk partigängare kort före 420.
Nationalekonomiskt intressant är X:s
reformprogram för att hjälpa upp Atens
finanser (»Poroi», möjl. .skriven omkr. 355). X:s
intresse för lanthushållning, jakt och
hästuppfödning tog sig uttryck i andra skrifter.
X. författade även en försvarsskrift för
Sokrates (»Apologia»), »Hågkomster om Sokrates»
(»Apomnemoneumata», lat. »Memorabilia»),
en lös och oordnad samling berättelser, till
vilken hans hushållslära (»Oikonomikos») är
ett tillägg, och »Gästabudet» (»Symposion»).
Den djupgående olikheten mellan X:s och
Platons framställningar av Sokrates har
föranlett en ändlös diskussion. Bilderna låta
icke förena sig, och detta beror på skildrarna,
som bägge göra Sokrates till sitt språkrör.
X. var en det praktiska livets man utan
djupare begåvning för och uppfattning av
filosofiska problem, hans moraliserande
betraktelser äro banala och vardagliga. Hans
berömmelse vilar pä hans klara stil och hans
briljanta äventyrsbok om de tiotusens tåg.
Många uppl., senast av E. C. Marchant i
Oxford Classical Texts (5 vol., 1901—19). Om
de invecklade handskriftsförhållandena se A.
W. Persson, »Zur Textgeschichte X:s» (Lunds
Univ:s Årsskr., 10: 2, 1915). Av de mera lästa
skrifterna många kommenterade uppl.;
skol-uppl. av »Anabasis» bl. a. av P. A. Hallström
(1855) och L. A. Aulin (1861; omarb. i utdrag
av M Dalsjö 1903, omtr. 1924), sv. övers, av
»Anabasis» av S. G. Dahl (1876; nytryck 1895);
»Hågkomster om Sokrates» av S. Ljungdahl
(1888). M.’ Pn N-n.
Xenogaml, bot., se Pollination, sp. 1189.
Xeno’krates (grek. Xenokra’tes, lat.
Xeno’-crates), forngrekisk filosof (396—314 f. Kr.),
lärjunge till Platon, från 339 föreståndare för
dennes skola Akademien. Läran om talen som
urprinciperna, vilken Platon hyllade som äldre,
utbildade X. i antropomorfistisk riktning
(enheten den manliga, tvåheten den kvinnliga
urgudomligheten); han betraktade
naturmakterna som gudar och utvecklade läran om
demonerna. X:s indelning av filosofien i
dialektik, fysik och etik består ännu.
Personligen var X. en god och självständig patriot.
Monogr. av R. Heinze (1892). M. Pn N-n.
Xenon [-nå’n] (av grek. xe’nos, främling),
den tyngsta av de inaktiva ädelgaserna (se
d. o.). Det upptäcktes 1898 av W. Ramsay och
M. W. Travers i luft, där det förekommer till
en mängd av 0,09 kbcm i en kbm luft. X.
framställes tills, m. krypton (se d. o.) ur
flytande syre, som först anrikas genom
destilla-tion och syrets partiella förbränning med
väte till en halt av 2 % (krypton + x.), varpå
dessa gaser adsorberas av kiselsyregel och i
sin tur skiljas genom fraktionerad destillation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
