1097 Ynglingaätten—Yngve 1098 är bevarat även i »Historia Norvegiæ» från 1100-talets början. — Y. återger den norska kungaättens föreställningar om sina stamfäder och sitt ursprung. De fem sista leden voro norska småkonungar men de tjuguen första svenska kungar i Uppsala. Till grund för denna del av Y. ligger säkerligen ett svenskt ättekväde. — Y:s tolkning erbjuder en mångfald problem. Särskilt ha frågorna om dess historiska trovärdighet ivrigt diskuterats. Ett viktigt faktum är samstämmigheten i fråga om tre ätteled (Egil, Ottar och Adils) mellan Y. och den fornengelska dikten Beowulf (se d. o.). Vissa händelser i Beowulf omtalas återigen i frankiska krönikor från 500-talet. De tre nämnda sveakungarna bli därigenom styrkta som historiska och tidfästa till 500-talets förra hälft, vilket åter stämmer med Y., om man räknar tre generationer på århundradet. I andra fall är det tydligt, att det norska Y. missförstått eller ändrat den svenska traditionen. Beowulf skildrar långvariga strider mellan svear och götar. Y. låter visserligen (enligt »Historia Norvegiæ») östen bli innebränd av götar, men annars äro danerna svearnas ständiga motståndare. Om Egil säges i Y., att han blev dödad av en vildgalt. Beowulf berättar, mera trovärdigt, att kungen föll i strid med den götiske kämpen Eofor (d. v. s. »galt»). — Litt.: A. Grape och B. Nerman, »Y.» (1914; med fullständig bibliogr.); A. Noreen, »Y.» (1925). E. W-én. Ynglingaätten, forntida kungaätt i Sverige och Norge, som räknade sin härstamning från Yngve-Frej (se nedan). Harald Hårfager tillhörde denna ätt (se Norge, sp. 1197). Kännedomen om Y. före Harald grundar sig så gott som uteslutande på Ynglingatal och Ynglingasagan (se dessa ord). — Fem ätteled före Harald Hårfager äro norska. Dessa äro: Halvdan Vitben, östen, Halvdan den givmilde och matsnåle, Gudröd och Halvdan Svarte. östen och hans son Halvdan sägas vara hög-lagda vid Borre. På denna plats, nära Hor-ten, finnes Norges ståtligaste gravfält, med mäktiga högar från vikingatiden. I närheten ligger Oseberg, med det största nordiska skeppsfyndet från denna tid (se Osebergs-fyndet). Halvdan Svartes broder Olov Geir-stadaalf, fader till den Ragnvald, till vars ära Ynglingatal är diktat, vilar sannolikt i skeppsgraven vid Gokstad (se V i k i n g a-f artyg). — I den svenska Y. kunna två grupper urskiljas. De 13 sista leden ha alla namn, som äro verkliga fornsvenska personnamn och i motsats till de norska genomgående börja på vokal: Agne, Alrik och Erik, Alv och Yngve, Jorund, Aun (äldre Audun), Egil, Ottar, Adils, östen, Yngvar, (Bröt-)Anund, Ingjald Illråde, Olof Trätälja. Av dessa omtalas Egil, Ottar och Adils även i Beowulf (se d. o.; se även ovan, Ynglingatal). Ottar (se d. o.) bör ha levat under förra hälften av 500-talet. Till samma tid har Ottarshögen i Vendel arkeologiskt kunnat dateras. Förmodligen äro Aun, Egil och Adils, vilka uttryckligen av Snorre sägas vara höglagda vid Uppsala, begravna i de tre »kungshögarna» där, som av arkeologiska skäl dateras till slutet av 400- och till 500-talet. Den svenska kungaätten kallas i Beowulf scil-fingas, »skilvingar», och även i Ynglingatal förekommer beteckningen »skilvingaättling» om Egil. Den svenska kungaätten ledde sitt ursprung även från en mytisk stamfader, Yngve, som identifierades med svearnas mest dyrkade gud, Frej, och därför också kallades Yngve-Frej. Som dennes ättlingar buro de namnet Ynglingar. Mellan Yngve-Frej och Agne inskötos sedan flera led, alla mer el. mindre mytiska gestalter: Fjolner, som drunknar i ett mjödkar, är trol. en åkerbruks- och öldemon, Svegder, som om kvällen löper i berget efter en dvärg, en hypostas av solguden. Vad som berättas om Vanlande och Visbur är en omformning av naturmyten om fruktbarhetsguden, som hämtar sig en maka från mörkrets och köldens värld. Från mytens och sagans värld stamma ock de följ, »kungarna»: Domalde, Domar, Dyggve och Dag. — Den mytiska stamsagan om det gudomliga ursprunget för Uppsalaätten har helt visst varit en realitet av högt värde i de händelser, som ledde till det svenska rikets enande under uppsvearnas ledning. Konungen var icke blott ättling av stamguden Frej; man har säkert också hyst den föreställningen, att guden pånyttföddes i honom. Den norska Vestfoldättens genealogiska anknytning till Uppsala är uttryck för livliga kulturförbindelser mellan det svenska Uppland och s. ö. Norge. Däremot är den icke bevisande för att den svenska Y. verkligen överflyttat till Norge. Namnserien talar bestämt däremot. Ett tvärt brott visar sig i namnskicket just vid »överflyttningen» till Norge: vokalallitterationen upphör, och helt nya namn taga vid (Halvdan, Gudröd, Harald o. a.). Dessa tala snarare för en dansk härstamning än för en svensk. De svenska kungarna vid hednatidens slut bära däremot namn, som börja på vokal: Erik Segersäll, Olof Skötkonung, Anund och Emund. Detta tyder på att släktsambandet, el. åtm. föreställningen om ett sådant, med 600-talets Ynglingar är bevarat. »De ha konungar av en gammal ätt», betygar Adam av Bremen om svearna, och när Uppsalaätten utslocknar med Emund den gamle, heter det i Hervarar-sagan: »då gick kungadömet i Svitjod ur de forna kungarnas långa ättelängd». -— Litt.: A. Noreen, »Mytiska beståndsdelar i Ynglingatal» (i »Uppsalastudier», tillägnade S. Bugge, 1892); L. F. Läffler, »Svenska ortnamn på skialf» (i Arkiv för Nordisk Filologi 1894); H. Schück, »Studier i Ynglingatal» (1905 —10); B. Nerman, »Vilka konungar ligga i Uppsala högar?» (1913), »Svärges älsta konunga-längder» (1914) och »Ynglingasagan i arkeologisk belysning» (i Fornvännen 1917); S. Lindqvist, »Ottarshögen i Vendel» (ibid. 1917) och »Ynglingaättens gravskick» (ibid. 1921); A. W. Brögger, »Borrefundet» (1916) och »Vest-fold» (i »Vestfoldminne», 1924—25). E. W-én. Yngvar, svensk konung av Ynglingaätten (se d. o.), son till östen och fader till Bröt-Anund. På ett av sina krigståg i österväg blev han övermannad av esterna. Han föll och blev höglagd vid stranden. Y. torde ha levat i början av 600-talet e. Kr. E. W-én. Yngve, den mytiske stamfadern för Ynglingaätten (se d. o.). Han uppfattades som identisk med folkets mest dyrkade gud, Frej. Så uppstod dubbelnamnet Yngve-Frej. —