Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ynglingatal - Ynglingaätten - Yngvar - Yngve (stamfader)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1097
Ynglingaätten—Yngve
1098
är bevarat även i »Historia Norvegiæ» från
1100-talets början. — Y. återger den norska
kungaättens föreställningar om sina
stamfäder och sitt ursprung. De fem sista leden
voro norska småkonungar men de tjuguen
första svenska kungar i Uppsala. Till grund
för denna del av Y. ligger säkerligen ett
svenskt ättekväde. — Y:s tolkning erbjuder
en mångfald problem. Särskilt ha frågorna om
dess historiska trovärdighet ivrigt
diskuterats. Ett viktigt faktum är samstämmigheten
i fråga om tre ätteled (Egil, Ottar och Adils)
mellan Y. och den fornengelska dikten
Beowulf (se d. o.). Vissa händelser i Beowulf
omtalas återigen i frankiska krönikor från
500-talet. De tre nämnda sveakungarna bli
därigenom styrkta som historiska och tidfästa
till 500-talets förra hälft, vilket åter stämmer
med Y., om man räknar tre generationer på
århundradet. I andra fall är det tydligt, att
det norska Y. missförstått eller ändrat den
svenska traditionen. Beowulf skildrar
långvariga strider mellan svear och götar. Y.
låter visserligen (enligt »Historia Norvegiæ»)
östen bli innebränd av götar, men annars äro
danerna svearnas ständiga motståndare. Om
Egil säges i Y., att han blev dödad av en
vildgalt. Beowulf berättar, mera trovärdigt,
att kungen föll i strid med den götiske
kämpen Eofor (d. v. s. »galt»). — Litt.: A. Grape
och B. Nerman, »Y.» (1914; med fullständig
bibliogr.); A. Noreen, »Y.» (1925). E. W-én.
Ynglingaätten, forntida kungaätt i Sverige
och Norge, som räknade sin härstamning från
Yngve-Frej (se nedan). Harald Hårfager
tillhörde denna ätt (se Norge, sp. 1197).
Kännedomen om Y. före Harald grundar sig så
gott som uteslutande på Ynglingatal och
Ynglingasagan (se dessa ord). — Fem ätteled före
Harald Hårfager äro norska. Dessa äro:
Halvdan Vitben, östen, Halvdan den
givmilde och matsnåle, Gudröd och Halvdan Svarte.
östen och hans son Halvdan sägas vara
hög-lagda vid Borre. På denna plats, nära
Hor-ten, finnes Norges ståtligaste gravfält, med
mäktiga högar från vikingatiden. I närheten
ligger Oseberg, med det största nordiska
skeppsfyndet från denna tid (se
Osebergs-fyndet). Halvdan Svartes broder Olov
Geir-stadaalf, fader till den Ragnvald, till vars
ära Ynglingatal är diktat, vilar sannolikt i
skeppsgraven vid Gokstad (se V i k i n g
a-f artyg). — I den svenska Y. kunna
två grupper urskiljas. De 13 sista leden ha
alla namn, som äro verkliga fornsvenska
personnamn och i motsats till de norska
genomgående börja på vokal: Agne, Alrik och
Erik, Alv och Yngve, Jorund, Aun (äldre
Audun), Egil, Ottar, Adils, östen, Yngvar,
(Bröt-)Anund, Ingjald Illråde, Olof Trätälja.
Av dessa omtalas Egil, Ottar och Adils även
i Beowulf (se d. o.; se även ovan,
Ynglingatal). Ottar (se d. o.) bör ha levat
under förra hälften av 500-talet. Till samma
tid har Ottarshögen i Vendel arkeologiskt
kunnat dateras. Förmodligen äro Aun, Egil
och Adils, vilka uttryckligen av Snorre sägas
vara höglagda vid Uppsala, begravna i de tre
»kungshögarna» där, som av arkeologiska skäl
dateras till slutet av 400- och till 500-talet.
Den svenska kungaätten kallas i Beowulf
scil-fingas, »skilvingar», och även i Ynglingatal
förekommer beteckningen »skilvingaättling»
om Egil. Den svenska kungaätten ledde sitt
ursprung även från en mytisk stamfader,
Yngve, som identifierades med svearnas mest
dyrkade gud, Frej, och därför också
kallades Yngve-Frej. Som dennes ättlingar buro
de namnet Ynglingar. Mellan
Yngve-Frej och Agne inskötos sedan flera led, alla
mer el. mindre mytiska gestalter: Fjolner,
som drunknar i ett mjödkar, är trol. en
åkerbruks- och öldemon, Svegder, som om kvällen
löper i berget efter en dvärg, en hypostas av
solguden. Vad som berättas om Vanlande och
Visbur är en omformning av naturmyten om
fruktbarhetsguden, som hämtar sig en maka
från mörkrets och köldens värld. Från
mytens och sagans värld stamma ock de följ,
»kungarna»: Domalde, Domar, Dyggve och
Dag. — Den mytiska stamsagan om det
gudomliga ursprunget för Uppsalaätten har helt
visst varit en realitet av högt värde i de
händelser, som ledde till det svenska rikets
enande under uppsvearnas ledning.
Konungen var icke blott ättling av stamguden
Frej; man har säkert också hyst den
föreställningen, att guden pånyttföddes i honom.
Den norska Vestfoldättens genealogiska
anknytning till Uppsala är uttryck för livliga
kulturförbindelser mellan det svenska
Uppland och s. ö. Norge. Däremot är den icke
bevisande för att den svenska Y. verkligen
överflyttat till Norge. Namnserien talar
bestämt däremot. Ett tvärt brott visar sig i
namnskicket just vid »överflyttningen» till
Norge: vokalallitterationen upphör, och helt
nya namn taga vid (Halvdan, Gudröd,
Harald o. a.). Dessa tala snarare för en dansk
härstamning än för en svensk. De svenska
kungarna vid hednatidens slut bära däremot
namn, som börja på vokal: Erik Segersäll,
Olof Skötkonung, Anund och Emund. Detta
tyder på att släktsambandet, el. åtm.
föreställningen om ett sådant, med 600-talets
Ynglingar är bevarat. »De ha konungar av
en gammal ätt», betygar Adam av Bremen
om svearna, och när Uppsalaätten utslocknar
med Emund den gamle, heter det i
Hervarar-sagan: »då gick kungadömet i Svitjod ur
de forna kungarnas långa ättelängd». -—
Litt.: A. Noreen, »Mytiska beståndsdelar i
Ynglingatal» (i »Uppsalastudier», tillägnade
S. Bugge, 1892); L. F. Läffler, »Svenska
ortnamn på skialf» (i Arkiv för Nordisk Filologi
1894); H. Schück, »Studier i Ynglingatal» (1905
—10); B. Nerman, »Vilka konungar ligga i
Uppsala högar?» (1913), »Svärges älsta
konunga-längder» (1914) och »Ynglingasagan i
arkeologisk belysning» (i Fornvännen 1917); S.
Lindqvist, »Ottarshögen i Vendel» (ibid. 1917) och
»Ynglingaättens gravskick» (ibid. 1921); A.
W. Brögger, »Borrefundet» (1916) och
»Vest-fold» (i »Vestfoldminne», 1924—25). E. W-én.
Yngvar, svensk konung av Ynglingaätten
(se d. o.), son till östen och fader till
Bröt-Anund. På ett av sina krigståg i österväg
blev han övermannad av esterna. Han föll
och blev höglagd vid stranden. Y. torde ha
levat i början av 600-talet e. Kr. E. W-én.
Yngve, den mytiske stamfadern för
Ynglingaätten (se d. o.). Han uppfattades som
identisk med folkets mest dyrkade gud, Frej.
Så uppstod dubbelnamnet Yngve-Frej. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
